Min son säger att han ska anziehen. Klä på sig. Och nein han vill inte gå och lägga sig och noch mal när vi ska snurra en gång till. På dagis berättar fröken att han berättar om allt han ser på tyska nu, med svensk accent. Hemma varvar han våra svenska uttryck med tyska. Ena dagen ska vi äta, nästa essen.
Vi pratar svenska med honom. Alltid. Det bara när hans kompisar är med, som inte förstår oss, som det kan bli lite tyska också. Då, när vi öppnar munnen och säger något auf Deutsch, tittar han på oss med road blick och svarar sedan med utstuderat tyskt uttal jaaa. Och så skrattar han, som om vi inte är kloka. Vad gör vi liksom? Pratar tyska! Helt fel.
Jag tänker att det är fint att han får lära sig två språk redan från början, att det är roligt att språken kommer så huller om buller. Och så är det fascinerande hur naturligt han tycker det är att vissa pratar tyska och andra svenska med honom. Vi låter annorlunda bara. Använder olika ord. Inget konstigt med det.
http://www.nytimes.com/2011/05/31/science/31conversation.html?_r=2&smid=tw-nytimes
SvaraRaderaHa det gott, Erika
hoppas det går lika smidigt för oss...här hemma låter det : mamma, flaska agua bitte
SvaraRaderaErika: Tack för länken! Otroligt intressant. Åh, han kommer bli en sån brainiac, vår lille son!
SvaraRaderaKristina: Det låter perfa tycker jag! Och er lille har ju dessutom tre språk att hålla reda på... Det kommer ju bli helt fantastisk.
Så där funkar det i många tvåspråkiga hem i Finland (svenska och finska) och oftast går det alldeles fantastiskt och det är en otrolig rikedom som jag själv som enspråkig (alltså bara ett modersmål, kan nog andra språk också) är avundsjuk på
SvaraRaderaJessica: Ja, det är verkligen en rikedom. Det känns som ett skäl bara det att stanna lite längre här. Skulle vi flytta för tidigt till Sverige blir det nog svårt att bibehålla tvåspråkigheten.
SvaraRadera