Det var ju det jag sa

Att bara för att jag har nojat så mycket över att lillan skulle komma tidigt och allt skulle krocka (flytten, R:s slutprov på utbildningen han gått under våren, att han skulle vara bortrest etc, etc) så skulle jag säkert gå över tiden. Och nu sitter jag här, på tredje dagen efter beräknad förlossning. Visserligen har det känts som om bebben varit på väg ut en sisådär fem, sex gånger nu, men icke. Värkarna klingar av, kväll efter kväll.

Nåväl, alles gut. Så länge tösen i magen mår bra så spelar tiden ingen roll. Dessutom, vår pojke kom tidigt och han har alltid varit väldigt aktiv, nya projekt hela tiden, avskyr att ta det lugnt, vägrar att somna så länge det bara går. Kanske är den lilla människan jag har i magen nu lugnare till naturen? No stress, liksom. Eller inte, vi får se. Men det är spännande att tänka på.

Jag har det hur som helst bra. Vi fixar med lägenheten och jag förlossningspromenerar omkring i Friedrichshain och drömmer om alla kläder jag ska köpa när jag inte ser ut som ett klot med ben längre. Allra helst bläddrar jag bland klänningarna och sjalarna inne på Heimspiel. Jag vill ha allt i den affären. Allt.