Tyskan och jag

Jag läste den här artikeln i dag. Den handlar om att svenskar lär sig allt färre främmande språk och i synnerhet tyska. Och det trots att Tyskland är Sveriges viktigaste handelspartner och språket Europas största. Nästan ingen väljer tyska i skolan längre och Tyskland är sannerligen inget coolt land i kidsens ögon.

Det är, precis som författaren skriver, synd. Inte bara för att Tyskland är så mycket, mycket, mycket mer än bratwurst, sauerkraut, heidiklänningar och sjungande tyrolersnubbar med hockeyfrilla, utan också för att det är så fantastiskt roligt att kunna fler språk än modersmålet. Oavsett vilka.

Precis som för många svenskar var tyskan mest en massa vassa ch-ljud för mig innan jag kom hit. Trots att jag är språkintresserad hade jag inte haft en tanke på att läsa tyska utan valde istället franska och spanska i skolan, och sedan portugisiska på universitetet. Det känns ju en aning ironiskt nu – att det var i Tyskland jag hamnade i.
Nåväl.

Jag gick en kurs i tyska för invandrare under månad för att komma igång. Tanken var att jag skulle gå längre, men eftersom jag samtidigt drog igång mitt frilansande härifrån var det svårt att få tiden att räcka till. Jag fick bli självlärd. Tysk grammatik på egen hand... Joråsatte.

De första två åren var ganska jobbiga. Jag förstod hela tiden mer men det var ansträngande att prata. Jag blev helt slut av att ständigt gå runt och förbereda meningar i huvudet och det var frusterande att inte kunna vara mig själv när vi umgicks med våra tyska kompisar. Jag, som är rätt bubblig av mig och gillar att komma med snärtiga repliker och berätta saker, var plötsligt en tyst och lite blyg typ.
Men värst av allt var att känna mig så hjälplös.

Jag avskydde att inte kunna ringa kundtjänst när internet krånglade, att inte förstå vad tanterna på Bürgeramt sa när jag behövde något papper för att komma vidare i mitt tyska liv och att ständigt vara beroende av min man. Jag kände mig omyndig. Korkad. Och tyvärr var jag nog lite för mycket duktig flicka för att våga prata trots att jag inte kunde språket så bra. För rädd för att säga fel, inte bli förstådd, hamna i en pinsam situation. Så himla töntigt egentligen.

Men så, poff, lossnade det. Plötsligt sket jag i om det blev rätt eller inte och kastade mig ut i meningar som jag inte hade en aning om hur jag skulle avsluta. Kanske beror det på att jag helt enkelt fick nog, kanske på att jag äntligen började känna mig mer trygg med tyskan. I samma veva ungefär började min son på dagis och när umgänget mer och mer bestod av andra dagisföräldrar, som inte kan särskilt bra engelska, gick det snabbt. Lekparken asså. Bästa språkskolan ever. (Att många här är så dåliga på engelska är tragiskt i sig. Jag skyller på dubbningen. Bland annat).

Och nu, efter fyra år här, är jag så fantastiskt glad över att jag lärt mig språket. Visst, jag stöter ofta på ord jag inte förstår och under trötta morgnar är det knappt att mina vänner eller dagispersonalen begriper vad jag vill få fram (kaffebrist = kan knappt prata på svenska, än mindre på tyska), men yay vad jag njuter av att åtminstone hjälpligt ha erövrat ett, för mig, nytt språk. Jag gjorde det, jag gav inte upp!

Numera gillar jag utmaningen i att få till grammatiken, att klara situationer jag inte fixat tidigare, att hela tiden bli bättre. Jag går igång på att lära mig nya ord, att testa dem, smaka på dem, och jag älskar att kunna ta del av allt som tyskan och Tyskland har att erbjuda. På tyska.

Jag hade lätt kunnat leva här utan att lära mig språket. Lite besvärligt, visst, men inga större problem så länge man har engelskan, ett jobb där tyskan inte behövs till vardags och vänner som kan hjälpa till i de språkligt knepiga situationerna. Men då hade jag missat den underbara känslan av att kunna uttrycka mig och vara den jag är på ett språk som inte är mitt eget.

Att ha lärt mig ytterligare ett språk, på riktigt lärt mig, gör att jag känner mig rik. Språkrik, kulturrik, upplevelserik, livsrik.
Och tyskan. Den är så himla fin. På riktigt.