2012/09/09

Ge mig ballen mamma!







































Det är så spännande det här med tvåspråkigheten. Hur olika utvecklingen ser ut hos olika barn. För Eje, som är tre år nu och född här i Berlin, är svenskan starkare även om han sedan länge säkert förstått det mesta på tyska. Inte så konstigt kanske – vi pratar alltid svenska med honom hemma (förutom när vi är i sällskap med tysktalande vänner) och har ofta familj eller svenska vänner på besök.

På dagis är det däremot helt tyskt. Vi ville ha det så eftersom vi
1. kanske flyttar tillbaka till Sverige så småningom. Då vill vi att han ska ha fått så mycket tyska i sig som möjligt.
2. kanske blir kvar i Tyskland. Då känns det enormt viktigt att han är stabil i det tyska språket inför skolstarten.

Eje bryter en hel del på svenska när han pratar tyska, han har en skön svensk melodi och uttalar ofta orden på ett typiskt svenskt sätt. Ich möchte spiiilen istället för schpielen, som en tysk skulle uttala det. Men svenskan är inte heller helt ren, även om han knappast låter som Silvia (drottningen alltså). Hans svenska har snarare en tysk touch – inga rullande r, men hårda konsonanter och här och var ett tyskt ord. Till exempel: Ich möchte ha den!
Eller: Åh nej, jag glömde mina Hausschuhe!
Eller, och kanske lite mer olyckligt: Ge mig ballen mamma! (Ball=boll).

Han var varken någon supertidig eller supersen pratare, men hans tal är helt klart mindre flytande än många av hans enspråkiga kompisar. Det känns som att hans språk, och kanske framför allt tyskan, har fått en rejäl skjuts framåt först under de senaste sex månaderna. Plötsligt hör vi honom prata hela meningar på tyska, det gjorde vi aldrig förut.

Eje har aldrig verkat särskilt bekymrad över att behöva byta språk hela tiden. Ibland glömmer han bort sig och börjar prata svenska med en tysk och ibland fortsätter han att prata tyska med oss i några minuter efter dagishämtningen – som att han behöver lite omställningstid efter en hel dag på tyska. Men oftast växlar han helt obekymrat och vid helt rätt tillfällen.

Ju större hans värld blir, hans tyska värld, desto viktigare känns det att upprätthålla svenskan. Vi ser till att han ofta umgås med andra svenska barn (bland annat genom Facebookgruppen Svenska föräldrar i Berlin. Mer om det i ett annat inlägg), han får se på svenska barnprogram och sagorna vi läser är oftast på svenska.

Trots att det ibland blir lite förvirrat här hemma (som när jag inte förstår vad han vill säga och det visar sig att han använder ett tyskt ord) är det här med flerspråkigheten inte något komplicerat kapitel i vår familj – vi har det ju så enkelt uppdelat med svenska hemma och tyska ute, och dessutom bara två språk. Många av våra vänners barn har tre språk att lära sig. Svenska och spanska hemma, och tyska på dagis, eller tyska och svenska hemma, och engelska på dagis etc. Endel av barnen har blandat alla språken hej vilt från början, endel vägrat att prata mer än ett språk tills de varit omkring fyra år och andra har varit tysta tills de plötsligt öppnat munnen och pratat alla språk mer eller mindre flytande.

Bra blir det hur som helst. Flerspråkigt finfint.

5 kommentarer:

  1. Kul att höra om Ejes tvåspråkighet - vi kör ju med samma koncept: alltid svenska hemma och dagis etc är på tyska.
    Och det funkar bra om än det ibland blir knasiga fel och man blir mer medvetet om sitt eget språk eftersom enbart har Elliot ett fåtal svenska "källor". Igår sa han tex "sånhära" hela tiden - undrar var han fått det eller "asså, typ" ifrån?
    Och jag har slutat säga "borsta tänderna och sen bums i säng!". Vem vet om Elliot börjar avända det i nån dagislek: "Zähneputzen und dann bumsen im Bett!".
    Inte bra.

    SvaraRadera
  2. Jätteintressant inlägg! Gael är ju fortfarande långt ifrån att börja prata, men jag funderar en massa på hur hans relationer till spanskan och svenskan kommer att bli.

    SvaraRadera
  3. Anna-Clara: Haha, bumsen im Bett! Inte helt bra kanske. Och ang. svenska källor så känner vi oss lyckligt lottade - det bor ju så fantastiskt många svenskar i den här stan nuförtiden.

    Colombialiv: Nu lär det väl dröja ett tag innan Gael börjar prata men när det väl är dags - berätta gärna om hur det går på bloggen! Det är så jäkla olika hur olika barn utvecklas när det gäller tvåspråkighet och superspännande att läsa om.

    SvaraRadera
  4. Läser ikapp och får slänga in mina two cents här: Föddes och växte upp med svenska föräldrar i engelskspråkig miljö. Jag var tvåspråkig från start. Pratade svenska med mina föräldrar och med svenska kompisar, men engelska i skolan och med min lillebror. Vi hade ingen extra undervisning i svenska eller så.

    När vi flyttade till Sverige (när jag skulle börja högstadiet) hände det att jag vävde in engelska ord i svenskan, men annars var svenskan överlag bättre än hos många av mina skolkamrater. Jag kanske inte kände till begreppet "ackusativobjekt" men både grammatik och rättstavning funkade utmärkt.

    Den svåraste utmaningen var faktiskt att behålla engelskan. Jag fick ingen extra undervisning i skolan utan hade engelska med alla andra. Jag blev snabbt varse om jantelagen och censurerade till slut mig själv för att inte sticka ut med min breda amerikanska.

    Vi löste det med lite extralektioner hemma. På gymnasiet valde jag en engelskspråkig utbildning. Idag försöker jag hålla det lite levande genom att läsa böcker på engelska och hålla kontakten med engelsktalande vänner, men det är förstås inte samma sak.

    Ibland sörjer jag mitt andra språk som liksom ligger där nånstans och vill bli använt. När jag väl får tillfälle rullar det inte lika lätt över tungan och jag vet fortfarande inte vad jag ska använda för dialekt :) Ibland är det bara tomt i huvudet där det tidigare har funnits ett ord.

    Min egen teori är med andra ord att många barn säkert klarar flera språk galant. Men fundera kanske lite på hur alla barnets språk kan hållas levande på längre sikt, det är nog lättare sagt än gjort.

    Tack för en bra blogg! :)

    SvaraRadera
  5. @Alvarsom: Åh, tack för din berättelse! Väldigt intressant och det där har vi tänkt på mycket - hur vi ska hålla tyskan levande om vi skulle flytta tillbaka till Sverige igen. Tyska skolan kanske (om vi ska bo i Stockholm). Men som du säger, inte helt lätt!

    SvaraRadera

Follow JohannaPaues on Twitter Resor
Toppblogg.se