Ge mig ballen mamma!

Det är så spännande det här med tvåspråkigheten. Hur olika utvecklingen ser ut hos olika barn. För Eje, som är tre år nu och född här i Berlin, är svenskan starkare även om han sedan länge säkert förstått det mesta på tyska. Inte så konstigt kanske – vi pratar alltid svenska med honom hemma (förutom när vi är i sällskap med tysktalande vänner) och har ofta familj eller svenska vänner på besök.

På dagis är det däremot helt tyskt. Vi ville ha det så eftersom vi
1. kanske flyttar tillbaka till Sverige så småningom. Då vill vi att han ska ha fått så mycket tyska i sig som möjligt.
2. kanske blir kvar i Tyskland. Då känns det enormt viktigt att han är stabil i det tyska språket inför skolstarten.

Eje bryter en hel del på svenska när han pratar tyska, han har en skön svensk melodi och uttalar ofta orden på ett typiskt svenskt sätt. Ich möchte spiiilen istället för schpielen, som en tysk skulle uttala det. Men svenskan är inte heller helt ren, även om han knappast låter som Silvia (drottningen alltså). Hans svenska har snarare en tysk touch – inga rullande r, men hårda konsonanter och här och var ett tyskt ord. Till exempel: Ich möchte ha den!
Eller: Åh nej, jag glömde mina Hausschuhe!
Eller, och kanske lite mer olyckligt: Ge mig ballen mamma! (Ball=boll).

Han var varken någon supertidig eller supersen pratare, men hans tal är helt klart mindre flytande än många av hans enspråkiga kompisar. Det känns som att hans språk, och kanske framför allt tyskan, har fått en rejäl skjuts framåt först under de senaste sex månaderna. Plötsligt hör vi honom prata hela meningar på tyska, det gjorde vi aldrig förut.

Eje har aldrig verkat särskilt bekymrad över att behöva byta språk hela tiden. Ibland glömmer han bort sig och börjar prata svenska med en tysk och ibland fortsätter han att prata tyska med oss i några minuter efter dagishämtningen – som att han behöver lite omställningstid efter en hel dag på tyska. Men oftast växlar han helt obekymrat och vid helt rätt tillfällen.

Ju större hans värld blir, hans tyska värld, desto viktigare känns det att upprätthålla svenskan. Vi ser till att han ofta umgås med andra svenska barn (bland annat genom Facebookgruppen Svenska föräldrar i Berlin. Mer om det i ett annat inlägg), han får se på svenska barnprogram och sagorna vi läser är oftast på svenska.

Trots att det ibland blir lite förvirrat här hemma (som när jag inte förstår vad han vill säga och det visar sig att han använder ett tyskt ord) är det här med flerspråkigheten inte något komplicerat kapitel i vår familj – vi har det ju så enkelt uppdelat med svenska hemma och tyska ute, och dessutom bara två språk. Många av våra vänners barn har tre språk att lära sig. Svenska och spanska hemma, och tyska på dagis, eller tyska och svenska hemma, och engelska på dagis etc. Endel av barnen har blandat alla språken hej vilt från början, endel vägrat att prata mer än ett språk tills de varit omkring fyra år och andra har varit tysta tills de plötsligt öppnat munnen och pratat alla språk mer eller mindre flytande.

Bra blir det hur som helst. Flerspråkigt finfint.