2013/05/17

Is this it?


Jag vet inte om det har med Isas födelsedag och påminnelsen om hur snabbt tiden går att göra, men de senaste veckorna har jag funderat väldigt mycket på vad det ska bli av det här livet. Vi har det ju så himla bra här, det brukar jag ju tjata om i tid och otid här på bloggen, och just det skrämmer mig faktiskt lite. Konstigt nog.

Vad händer om vi fortsätter att trivas så här bra? Kommer vi att bli kvar här då? Ska våra barn bli tyska, välja att leva här när de blir stora? Och jag? Ska jag leva mitt liv i Berlin? Det här enda livet jag har. Ska det liksom bli helt berlinskt? Det finns ju så otroligt många andra ställen också, kickar jag vill få, förändringar jag vill göra – för att det är spännande med förändringar. För att förändring är utveckling.

För att inte tala om Sverige. Vårt hemland. Ska vi inte bo där mer? Nä, vilken galen tanke.

Plötsligt känns allt så definitivt. Som att det vi väljer nu kommer att avgöra allt. Och på ett sätt är det väl så, på ett annat inte. Och man kan ju välja att inte se så allvarligt på det hela också. Kanske.

Jag vet inte om det någonsin kommer att hända, men jag tänker att en känsla och ett beslut för vart vi (jag och R) vill framöver kommer att mogna fram. Och att livet, trots att det inte känns så just nu, ändå är ganska långt. Förhoppningsvis i alla fall.

Någon annan som känner igen sig i de här tankarna?


22 kommentarer:

  1. Eh jo...
    Grubblar sönder mig själv. Fint att du skriver om det, känner mig mindre ensam då.

    SvaraRadera
  2. Och jag känner samma sak. Jag längtar så fruktansvärt mycket tillbaka till Berlin och skulle verkligen vilja flytta tillbaka. Och om inte till Berlin, så till Tyskland i alla fall. Jag tror att det hänger samman med att jag ska disputera om ett år och så smått börjat fundera på vad jag ska ta vägen sen. Jag känner att jag bara råkat fastna här där jag är just nu, och funderar verkligen på hur de val jag kommer att göra det närmaste året kommer att påverka inriktningen på mitt liv. Och som du skriver, livet går fort, och det är lätt att undra om det bara ska vara så här. Men frågar du dig någonsin hur du hade känt om ni aldrig vågat? Om ni hade suttit i Sverige med två barn och undrat om det var så här det skulle vara?

    Hur resonerade ni när ni flyttade? Hur kändes det inför att skaffa barn utomlands? Hur fungerar det att vara föräldraledig utomlands? Jag är rätt sugen på att skaffa barn snart, samtidigt som jag är sugen på att ge mig ut i arbetslivet (har läst en teknisk utbildning, civilingenjör+teknisk doktor snart), är sugen på att öva min surt inarbetade tyska osv, samtidigt som jag inte är helt övertygad om att de sakerna går så bra att kombinera. Var ni helt överens om att flytta eller var det någon som drog mest?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Hannna! Jo, nog funderar jag på hur det skulle varit om vi hade stannat - och även om jag aldrig kan veta det så kan jag tänka mig på ett ungefär hur vårt liv i Sverige hade sett ut. Jag är så otroligt glad för att vi vågade flytta och jag hade nog frågat mig varje dag vad jag hade missat om vi inte kommit hit.

      Vi var väldigt eniga om att vi ville bo i något annat land ett tag. Jag var dessutom så trött på mitt stressiga Stockholmsliv, ville skaffa barn men kunde inte se mig själv göra det där. Att dra igång hela familjebildandet här i Berlin var inget svårt beslut alls. Om det hade varit sämre förutsättningar med föräldraledighet och sånt hade vi kanske inte tänkt så, men nu är det så pass bra med det här att det aldrig var något tema. Det är mer nu, när Eje börjar bli stor, få kompisar och ska börja skolan om bara ett par år som tankarna kommer.

      Hoppas att du får möjlighet att flytta tillbaka hit, förstår att du längtar!

      Radera
    2. Tack för ditt svar! Jag noterar (med glädje) att du översätter tyskans "kein Thema" till att det aldrig var något tema :-)

      Jag har full förståelse för att tankarna kommer vandrande med åren, på något sätt hamnar man alltid i ett läge där det känns som att det man bestämmer just nu är så otroligt viktigt. Som att det bestämmer allt för resten av livet. Så är det ju inte, men jag förstår att ni inom några år kanske kommer att komma till ett vägskäl där ni måste välja antingen eller...

      Radera
    3. Ja, ja, Hanna, du känner uppenbart också svenskarna i Tyskland som söker i "telefonboken" efter ett nummer för att eventuellt ändra en "termin". Eller har fullt av "terminer" framförallt om de är på "uni" och mitt i "semestern". Ofta anmäler svenskarna flera gånger om dagen på förfrågan ang. en person att "han/hon har just gått bort", ibland även att de själva just "gått bort" men lyckligtvis återuppstår alla efterfrågade redan efter ett par timmar eller nästa dag.

      Radera
    4. Haha, ja det är sant. Ibland när jag skriver snabbt eller bara bluddrar på så har det börjat dyka upp en hel det tyskt har jag märkt : )

      Och du har rätt. Livet är ju egentligen alltid i förändring och kan ta vilken riktning som helst, oavsett vad man bestämmer sig för. Äsch, jag vet inte. Kanske är det bara att leva på där man är lycklig och inte bekymra sig så mycket.

      Radera
  3. Du är inte ensam. Johanna.

    Ibland vaknar jag sent i natten och drömmar att jag är i Stockholm. Ursäkta Johannä Jag känner
    bara en stor bitterhet mot Sverge,,

    Hela mitt liv finns i Berlin sedan tre ar tillbaka. Sverige betyder ingenting..

    Jo jag har en känslomässig koppling till Stockholm., Min dotter bor där.Hon kommer hit i sommar när hon har lov,. Jag är fruktansvärt glad över detta: Hon är världen för mig !

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Johanna för ditt svar. Din blogg läser jag varje dag. Lägg gärna upp fler fina bilder fran vart älskade Berlin.

      Jo. det är sant, jag är bitter pa vilket samhälle Sverige har blivit. jag känner mig nu mer som tysk än svensk

      Det känns hemskt eftersom jag fortfarande älskar det Sverige som jag växte upp i. Idag saknar jag ingenting i Sverige. Jo, strömming pa hart bröd kan jag fortfarande längta efter,.

      Jag önskar dig och din familj en bra dag

      Hälsningar Johan

      Radera
    2. Alltid när jag hör eller läser uttrycket "älska" i samband med en nation tänker jag på den kloka utsagan av den tyske presidenten Gustav Heinemann, som på frågan om han älskade Tyskland svarade: "Nej, jag älskar inte Tyskland, jag älskar min hustru".

      Radera
    3. Johan: Usch, bitterhet låter inte bra. Hoppas att det går över.
      Och anonym: Haha, bra sagt!

      Radera
  4. Hej Johanna. Tack för en jättebra blogg som jag alltid läser, detta är min första kommentar. Vi bor i München sen 3 år tillbaka. 2004-2010 bodde vi i London, Bryssel och ettochetthalvt år - ofrivilligt - i Sverige innan vi kom hit. Vi vill ALDRIG bo där igen. Tiden tillbaka var hemsk. Vi var svenska utlänningar och det vi trodde skulle finnas - vänner, familj och social trygghet - blev stora bevikelser. Om ni tänker er tillbaka, är mitt tips att i så fall bo på ett nytt ställe för inget blir som det en gång var - och det är bra. Livet är en resa framåt. Kram från München där det är bra nu men vi vet inte hur länge, eller var resan sen bär ...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad glad jag blir över att du gillar bloggen, tack! Jätteintressant att läsa om hur det var för er att flytta tillbaka, det väckte en hel del diskussioner och tankar här hemma. Tack för att du delade med dig och kram tillbaka.

      Radera
  5. Visst Johanna, visst kan jag förstå dina tankar. Själv föddes och växte jag upp utanför Sverige, kom till Sverige, blev svensk medborgare, men lämnade Sverige redan när jag var 23 år gammal och studerade utomlands.Praktik i Tyskland, sedan följde år av arbete i Frankrike, Tyskland, England, Spanien. Slutligen, efter min pensionering, bosatte jag mig i Tyskland och där kommer jag att förbli till slutet av min levnad. Jag bemödade mig alltid intensivt om att integrera mig språkligt och kulturellt i varje samhälle och har inga svårigheter att väga och företräda nationella empatier och synpunkter utan hänsyn till under vilken flagga de uppträder. Tack vare den av mig outsägligt uppskattade Europeiska Unionen - en otrolig skapelse trots alla fel, men jag har en sällsynt rik erfarenhet av hur det var innan - besitter jag numera fyra medborgarskap; två av dem hade jag förlorat men de blev tillbakagivna efter att respektive länder gått med i EU. Den minsta tiden av mitt liv har jag levt i Sverige. Det var en bra tid, utmärkt skolbildning, prosperitet, ett lugnt och stabilt samhälle som skilde sig markant från ett ganska skövlat Europa med halva befolkningen bakom taggtråd. Men under de sista 25 åren har Europa ändrat sig i en utsträckning som för mig fortfarande är ofattbart positiv. Samtidigt ser (och beklagar jag djupt) hur nivåerna för bildning, prestation och solidaritet sjunkit i Sverige, hur samhället delas upp i skikt som saknar en gemensam bas. Intressant är att se, hur de övre samhällsskikten (och dit hör ni alla svenska bloggare i Berlin, om ni vill eller inte!) fortfarande bevarar en god portion av den naturliga självgodhet som alltid förutsatte att Sverige är det absolut yppersta som kan nås vad gäller social trygghet, skolbildning och gemenskap. Sorry, men så är det inte längre. Och långsamt, långsamt tycks det också krypa in medvetandet hos expat-svenskar att man även i det hemska utlandet lever ganska anständigt. Att offentligt tycka detta uppfattas inte längre som landsförräderi, inte ens när det rör sig om Tyskland. Inte har jag alls någonting mot Sverige (även om jag nog uppfattar tyskarnas euphorie vad gäller Sverige som rätt sjuk), att läsa de två läsbara svenska dagstidningarna över nätet är alltid en källa till munterhet och förundran över till vilka exotiska tankegångar länder i Europas periferi är kapabla. Och om nu, Johanna, dina barn växer upp i Berlin och blir "tyskar" (vad det nu är i det moderna enormt heterogena tyska storstadssamhället) så är de i grunden européer, vare sig "osvenska" elle "otyska" utan européer med tre modersmål (engelskan medräknad) och ett flertal kulturella grundlag; alla lika personliga, alla med samma värde. Och betrakta dig själv, Johanna, efter dessa år i Berlin, hur mycket har du inte själv integrerat i din personlighet av din "tyska" omgivning, saker, smaker och dofter som du anser självklara att de finns men som därför inte är bättre/sämre än liknande i Sverige. Bara annorlunda. Naturligtvis kan man också i Berlin leva så som jag upplevt många svenskar i företrädelsevis Spanien lever; som "colonials" med månadsvis återflyg till "hemma" och även efter år ytterst rudimentära språkkunskaper ("zervessa, please"). Själv kommer jag sällan tilll Sverige, släktingar har jag inga längre där, här i min tyska omgivning är jag totalt integrerad, vädret är bättre och vin anses som livsmedel. Nationell stolthet känner jag inte (även om jag håller med det tyska fotbollslandslaget a)för att jag känner spelarna b)för att de vinner - även i Wembley på lördag), men skulle man kalla mig för en typisk europée vore jag nog nöjdast.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har verkligen rätt i att mina barn blir européer i grunden. Med flera kulturer inom sig. Och jag känner mig faktiskt också mest som en europée just nu, efter alla år. Känns fint. Tack för din kommentar!

      Radera
    2. Tack Anonym för en mycket välskriven kommentar.

      /Calle (en annan med samma funderingar som Johanna och en viss rädsla föra att låta barnen växa upp här, trots vi precis köpt stort hus...)

      Radera
  6. Samma tankar förföljer mig med :) tar snart examen från universitetet men känner mig lika ovetandes på framtiden som när jag fick ut gymnasiet för vad som känns hundra år sedan. Jag har aldrig bott utanför Sverige, men jag drömmer om det varje dag. Kanske man bara ska göra och inte tänka så mycket, förstår att ni har mer att ta hänsyn till med familj och allt! Tack för en underbar blogg från en underbar stad!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Sandra N, det vore naturligtvis väldigt intressant att veta varför du drömmer om att bo utanför Sverige varje dag. Så illa är det nu inte heller där du hitintills har vistats. Men söker du helt enkelt det som man i Tyskland kallar för "Tapetenwechsel" kan jag väl förstå det och Berlin är då verkligen en utmärkt början för det stora språnget i det (ibland mycket) kalla vattnet. Å andra sidan är det inte så olika livet i Sverige. Men tar det för ont, eller saknar man sin egen kudde att gråta i alltför mycket, är det ändå nära hem till mamma. För att sedan starta nästa försök i Berlin igen. För ge upp skall man aldrig. Att bo utomlands och se på sin "hemmanation" genom en kikare med en annan optik är oerhört givande för ens personliga utveckling. Men tänk på att väljer du Tyskland måste du ha en viss kännedom i språket, annars blir det hela som att titta på dubbad film eller cookery-shows i tv. Utan smak och lukt.

      Radera
    2. Jag drömmer om att flytta ut i världen för att det vore väldigt givande att få den erfarenheten, inte för att Sverige är ett dåligt land. Jag vill därmed inte åka från något, utan till något annat. Jag har besökt Tyskland 4 gånger och är väl medveten om att kunskaper i språket är ett måste för att man ska få en dräglig vardag i landet. Detsamma torde väl gälla för alla länder man kan tänkas flytta till. Antar att du säger detta i all välmening men jag tror också att du läser in för mycket i min kommentar. Ingenstans säger jag att jag vill flytta till Berlin, och ingenstans nämner jag något om mina språkkunskaper.

      Radera
    3. Hej Sandra! Gör det! Testa att bo utomlands om du drömmer om det! Vi hade inga barn när vi flyttade hit och hade egentligen inget att förlora på att prova och det var ett fantastiskt äventyr (är väl fortfarande egentligen) som jag inte ångrat en sekund. Oavsett vad vi väljer så småningom så kommer jag alltid vara så jäkla glad för tiden här. Tusen tack för att du läser bloggen!

      Radera
  7. Jag flyttade hit (Berlin) som liten 19 åring, bodde i ett år och flyttade sedan hem igen. Efter fyra månader av konstant ångest och gråt så tog jag äntligen tag i det och flyttade tillbaka, nu har det gått 5 år till och jag vill aldrig flytta härifrån, i alla fall inte tillbaka till stockholm. Mellan 19-26 händer det så mycket, man utvecklas från tonåring till "vuxen". När jag kommer tillbaka till stockholm och mina gamla vänner märker jag att vi har vuxit ifrån varandra, klimatet är så mycket hårdare i sthlm och människor är inte alls lika sympatiska som här.
    Dock ser jag inte alls så ljust på framtiden här, att jobba och försörja sig här är inte så lätt då medelinkomsten ligger på runt 7€. Visst man klarar sig, men känner redan nu att allt extra jobbande som servitris för inga pengar alls inte är min grej nu när jag inte är 19 längre (pluggar sista året).

    Kan du inte berätta om hur det är att föda barn här, får du barnbidrag av sverige eller tyskland? Jag går själv i barntankar men tvekar när jag hör om att man "måste" lämna barnen på dagis vid 6mån för man får inte längre mammaledigt. Vill inte lämna ifrån mig en liten 6månaders.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Tilde och tack för din kommentar! Håller verkligen med om ett hårdare klimat i Sthlm...
      Jag berättar gärna om hur det är att föda barn här, det blir defintivt ett blogginlägg om det längre fram. Men till dess: Du måste ABSOLUT inte lämna dina barn på dagis vid 6 månader! I Tyskland har man rätt att vara föräldraledig med full föräldrapenning i 12 plus 2 månader (12 månader om man bara en förälder tar ut ledigheten. 14 om man delar på det. Och man får dela precis hur man vill, så länge den ena tar ut minst två månader). Du har också rätt att vara föräldraledig i hela tre år utan att din arbetsgivare kan ge dig sparken, fast du utan betalt efter de första 12 månaderna då. Men mer om det senare alltså!

      Radera

Follow JohannaPaues on Twitter Resor
Toppblogg.se