Eftersom ganska många som kommer in här verkar vara på väg till ett liv i Berlin med små barn, eller kanske själva står inför en inskolning här, så tänkte jag berätta lite om hur Isas gick till.
Men först ett litet klargörande. Jag skriver ofta dagis här på bloggen istället för förskola. Det beror inte på att det inte pågår någon pedagogisk verksamhet med utbildade förskolelärare på vårt dagis – snarare är det för att undvika språkförvirring. Här betyder förskola, vorschule, sexårsverksamhet. Innan dess heter det Kindergarten (eller Kita)och Isa, som bara är ett, går på Krippe för de minsta. Men, för enkelhetens skull tänker jag kalla allt för dagis.
Inskolningen skiljer sig såklart massor från dagis till dagis i Tyskland, men på vårt var det inte tal om någon "tre-dagars" som de flesta Stockholmsförskolor verkar köra med (eller? Verkar så i alla fall när jag hör med mina vänner där). Snarare gick det väääldigt långsamt och Isa skulle verkligen vänja sig vid sitt nya dagställe i en långsam takt. Första två dagarna var vi där i en halvtimme, dagarna därpå i en trekvart – jag var med hela tiden. På dag fem gick jag iväg i en kvart, och på måndagen likaså. Sedan fortsatte det på det sättet, men en långsam ökning av hur länge jag var borta. En timme, en och en halv, två timmar...
På fredagen den andra veckan var det dags för Isa att sova middag på dagis så då kunde jag helt plötsligt vara borta i nästan fyra timmar. Det gick helt okej, så samma sak på måndagen. Nästa steg var att hon skulle äta mellis efter sovat (vid två, halv tre) och när det var avklarat var inskolningen över. Hon kommer, nu under första året, att vara på dagis mellan 9.30 och 15 ungefär. Beroende på mitt och R:s jobb och sånt förstås.
På det stora hela tog det alltså knappt tre veckor. Och det var snabbt, Isa gillade dagis från första början. Vänner till oss, vars son inte alls är lika förtjust i konceptet att vara på ett helt annat ställe än mamma och pappa varje dag, har på fjärde veckan fortfarande inte sovit middag där. Så hur långsamt det går är väldigt individuellt.
Sedan har jag hört om dagis här som, om barnen visar tydligt att de inte mår bra av att vara där efter två veckor, helt enkelt säger "sorry, kom tillbaka om ett år. Barnet är inte redo". Svårt och hårt för de som måste tillbaka till jobbet.
Ni andra som har barn på förskolor – hur gick era barns inskolning till?
Oj, är det verkligen "tre-dagars" i Stockholm ibland?
SvaraRaderaDen långsamma takten gillar jag ju, men samtidigt känns den som ett resultat av den unkna synen på familjelivet som råder, så jag blir alltid lite irriterad när folk berättar om utdragna inskolningar. Kanske fånigt att reagera så(vi är inte där än).
Ja, verkar vara rätt många i Stockholm som kör med det. Långsamheten här kan säkert vara besläktat med den unkna familjesynen på något sätt – fast här i Berlin, där väldigt många barn börjar i ettårsåldern, blir effekten av en lång inskolning att de börjar ännu tidigare än vad de skulle gjort annars. Väldigt ofta runt ettårsdagen (och så tar pappan hand om inskolningen under "sina" två föräldraledighetsmånader medan mamman går tillbaka till jobbet).
RaderaVi har skolat in våra killar både i Sverige och i Tyskland (Köln). Och ja, det verkar som om de tar det lite lugnare här i Köln än hemma i Linköping. Min äldsta pojke var 3 år och fick just 3 dagar i Linköping, vilket funkade okej men inte jättebra (hade önskat lite mer engagemang, om man säger så) medan yngsta som var nästan 2 år dock fick 2 veckor (mkt bättre ställe, annan förskola).
SvaraRaderaHär i Köln håller vi precis på att skola in yngsta killen (nu 3 år) och han började väldigt tveksamt. Kan tillägga att han inte kan någon tyska ännu. Det var "läääämna mig inte där, snääääälla mamma" 1526 ggr på vägen dit och illtjut och ångest väl där. Usch, jobbigt. Så höll det på i 3 veckor och jag började bli smått förtvivlad och undrade hur det skulle gå att genomföra överhuvudtaget. Under dessa tre veckor var jag med hela tiden, men vi var bara där högst 2 h. Till slut bestämde vi att jag skulle gå därifrån 15 minuter. Vrål och skrik i två dagar. På tredje dagen gick det lite bättre. Och då var det dags för 5 veckors semester i Sverige... inte helt optimalt, tänkte vi. MEN - nu efter semestern så går det som en dans! En vecka har gått utan en enda tår och imorgon ska han äta lunch där för första gången. Och nästa vecka KANSKE han kommer vara där till 15, som är tanken. Så de har verkligen gett honom tid, anser jag. Tror inte en svensk förskola skulle gett det 5-6 veckor på samma sätt, de hade nog skyndat på separationen mer. Men det kanske inte är fel det heller, svårt det där.
Stora killen är 5 år och har gått på Kita nu sedan april. Fick 2 v inskolning och det gick superbra. Har nu börjat snacka lite tyska, vilket känns otroligt kul och inspirerande att följa. Min stora lilla kille, vilken hjälte han är! ;-)
Oj, nu kanske jag babblade lite osammanhängande här. Tycker öht att de trots liten personalstyrka och stora barngrupper här gör ett bra jobb och jag slås av hur likt Kita är den svenska förskolan i upplägg osv.
Jag har inga barn, men jag var med när mitt au-pair barn skulle skolas in på Kindergarten (Hannover). Då var han 2½ år.
SvaraRaderaInskolningen var inte på dagis, utan de barn som skulle börja på Kindergarten (skriver Kindergarten, för de hade öppet tre timmar om dagen, 9-12), blev helt enkelt ihopsamlade i en grupp som träffades en gång i veckan i församlingshemmet, där dom hade inrett ett rum i Kiga-stil. Personen som ledde gruppen jobbade visserligen på Kiga, men inte heltid, och eftersom gruppen med barn var såpass stor så var någon av föräldrarna tvungen att vara närvarande varje gång.
Tycker det var ett konstigt sätt att skolas in. De blev inte vana vid varken lokalerna på Kiga eller personalen och de andra barnen. Där handlade det helt enkelt bara om att barnen skulle lära sig att vara utan föräldrarna i några timmar och vänja sig vid att vara i en grupp.
Minns inte hur länge det höll på, i några veckor på försommaren. Och på hösten började de. Så det låg ju ett sommarlov emellan.
Undrar om det är en speciell inskolning dom hade där, eller om det är så på fler ställen. Här i Berlin märker jag i alla fall att det är annorlunda. Både på när det gäller hur Kita/Kiga/Krippe är utformade och framförallt omgivningens inställning till det. I Berlin är det betydligt mer accepterat än vad det var i Hannover.
/meerle i Berlin