Apropå att jag är ensam mycket med barnen så kan man väl säga såhär: Vissa dagar är det rent överjävligt.
Som i dag. När dagis är stängt och båda barnen gråter och jag vet att vi bara måste komma UT för att situationen ska bli bättre. Så att den lilla kan somna i vagnen och den stora springa av sig, komma av sig i sin trots. Och jag samlar mig mellan de ekande barnskriken i trapphuset för att en sista gång kolla att allt är med – blöjor, mellis, vatten, nycklar. Stänger dörren och hinner precis ta ett lättat andetag innan jag inser att en annan nyckel fortfarande sitter i. På insidan. Och det är 35 grader varmt och grannarna är inte hemma (kan annars klättra över deras balkong till vår) och jag förstår att det här kommer att bli dyrt. Det här också.
Sedan följer "lek i park" medan jag ringer till olika låssmeder för att jämföra priser. Citationstecken för att sonen knappast leker, snarare fortsätter att gråtskrika, klaga, inte vilja. Ju mer stressad jag blir, ju mer jag pratar i telefon, desto högre skriker han. Och så pågår det. Och vi svettas och Isa vaknar och solen bränner och barnen blir hungriga. Vi går hem och låssmeden kommer, dörren öppnas, jag betalar och skäms. Igen. För att sådana här saker händer mig så ofta nuförtiden. För ofta. Och barnen får mat, blir lite gladare men jag kan inte äta. Orkar inte. Är helt utmattad.
Och jag vet, det är stressigt att ha småbarn. Det är intensivt och tankar blir sällan färdigtänkta etc etc. Men när det pågår hela dagen. Från åtta på morgonen till elva på kvällen, utan avbrott, flera dagar i rad. Och när ytterligare något jobbigt händer, som en nyckel på insidan av dörren, som stressar och föser mig närmare och närmare kanten jag inte får ramla över, inte kan ramla över (för vem ska då laga maten och natta barnen och säga"nej, du får inte" för sextusende gånger för dagen?) – då undrar jag vad fan vi håller på med.
Ja, sådana dagar fanns, finns och kommer att finnas. OK, småbarn är nu en gång så som de är, det blir bättre om några år. Sedan blir det bra med barnen ända upp i tonåren då det blir superdjävligt. Men precis när superdjävligheten når sitt absoluta maximum flyttar de ut och sedan blir allting bra igen. Det har naturen ordnat så. Och sedan kan man luta sig tillbaka ett par år och förnöjt se på hur det hela fortsätter hos barnen med sina familjer. Men då har man inte längre ansvaret.
SvaraRaderaLåset du har måste Du omgående byta ut mot ett lås som inte kan förorsaka denna stress. Den här gången var det bara stress men det kunde ju varit mycket allvarligare - småbarn innanför, du utanför dörren. Förklara hos en låssmedaffär vad som hände och att du ALDRIG MERA I LIVET vill vara med om detta. Även i en hyresvåning har du rätt att byta ut låset ("Schlosszylinder") bara du sparar och sätter i det gamla när du flyttar ut.
Jag har varit med om det en gang, att stänga mig ute. Jag brukar alltid halla nyckeln i handen.
SvaraRaderaDock inte denna gang eftersom jag var distraherad eftersom L. pratade hela tiden. Det är dock min lägenhet och mitt ansvar.
I Stockholm fungerade det annorlunda, dörren var öppen tills den stängdes fran utsidan. Denna gang satt nyckeln kvaar i laset pa insidan och det var kört.
Tack och lov finns det en " Hausmeister" i grannhuset som vi snabbt fick tag pa, trots att det var ganska sent pa kvällen. och efter kanske en kvart kom han och öppnade dörren med nagot slags verktyg.
Det kostade ingenting. Snabbt och smidigt och samtidigt en läxa för mig att aldrig bli distraherad.
Ja! Vi måste, måste, måste byta lås. Och det snarast. Fattar verkligen inte varför det alltid är sådana som inte går att öppna utifrån här! För distraherad, det är jag nästan jämt och lär väl så vara tills ungarna fyller 20.
SvaraRaderaKan bara säga att jag känner igen mig alltför väl. Om det nu är någon tröst... Jag spenderade hela hösten och vintern själv med en übertrotsig 3-åring och en något mer medgörlig 5-åring samtidigt som jag var gravid, illamående och sov i snitt 4 timmar per natt. Det var det tuffaste jag gjort i hela mitt 37-åriga liv! Många dagar var som den du just beskrivit och jag var helt utmattad. Nu är det lite bättre när donnan kommit ut ur magen, men det är fullt ös medvetslös varje dag! Vissa dagar är fantastiska, vissa dagar är hemska. Och jag är trött och disträ och undrar vart mitt minne tagit vägen.
SvaraRaderaKram
Åh, fy din stackare vad jobbigt det lät! Vilken hjälte du är! Och skönt att höra att jag inte är den enda som inte har kontroll på läget jämt... Vi får tänka att så länge barnen mår bra, är gödda och hyfsat oskadda i slutet av dagen så har vi ändå gjort en grymt jobb. Eller vad säger du?
RaderaPrecis, man får se det så. Och lite sol bättrar på de mest framträdande blå ringarna under ögonen. Heja sommaren! Fast inte värmebölja, det kan man klara sig utan...
RaderaEller...jag menade såklart att solen DÖLJER de mest framträdande blå ringarna under ögonen. Du ser. Det faktum att jag behövt rätta mig själv två gånger här i kommentarsfältet talar sitt tydliga språk...
RaderaEller ja, jag var inte HELT själv. Bara mellan 08 och 18. Men det kändes liksom tillräckligt ibland... ;-)
SvaraRaderaMen det är illa nog när man knappt har sovit, är gravid och illamående. Lång dag ju!
RaderaGrov igenkänning där. Att ha småbarn är verkligen tortyr emellanåt. Mina barn är lite större nu - 8 o 5 - men jag minns stunder när jag blev helt apatisk o undrade om jag var knäpp som kunde fortsätta älska de där gnällspikarna. O det gör man ju som fan. Ett mappa-mysterium :).
SvaraRadera