Komma i kapp.

Jag ligger så jäkla efter. Med mig själv. Eller, med stora delar av mig själv. De som är sammanknutna till mitt jobb. Kreativiteten finns där, men det är som att alla de där idéerna som ständigt poppar upp i mitt huvud aldrig får tillräckligt mycket tid på sig för att hinna krypa fram till de främre regionerna av mitt medvetande och bli konkreta. Istället glöms de bort så fort en liten kräver en flaska med något i, ramlar eller behöver byta blöja.

Men nu är det dags. För dagis alltså. Inskolning börjar på måndag och hur kluvet det än känns (i går grät jag och tyckte att det kändes på tok för tidigt och vi MÅSTE vara hemma i ett år till med henne, minst!) så kommer det ju att bli bra. Framförallt för att Isa känns redo och intresserad, men också för att jag verkligen verkligen verkligen verkligen behöver mer tid för mitt nu. Alltså verkligen. Den här strukturlösheten som pågår i mitt liv, jag pallar inte mer. Att gå runt och stup i kvarten komma på saker  jag vill göra men inte ens ha tid att notera dem – det gör mig helt jäkla tokig.

Fatta. När inskolningen är klar kommer jag att ha fyra till sex timmar om dagen att tänka på. Helt ostört! Herregud, vad smart jag kommer att känna mig. Och vad mycket jag kommer att hinna göra! Gå igenom dagens tidningar, svara på mail, spåna, förbereda, intervjua, skriva. JOBBA! Vara uppdaterad. Påläst. I kapp.

Oh boy vad härligt.

Samtidigt: Kommer jag att dö av längtan under dagarna på kontoret? Kanske.