Min son pratar tyska. Han kommer hem från dagis, pekar på sina fötter och säger "hausschue" (tofflor). Lägger ett annat barn beslag på något han vill ha skriker han "meine!" och ser han graffiti på husväggarna ropar han glatt "zeichnung!" (teckning). Det gör mig stolt, såklart, och läskigt medveten om att vi faktiskt gjort, och gör, ett val. Ett stort val.
Från början var det här med att bo i Tyskland mest en "för ett tag"-grej. Inget på riktigt, ett äventyr bara. Nu sitter vi här med en vardag omkring oss. Med dagislämning och jobbtider, upptrampade spår och parmiddagar. Äventyret har blivit verklighet, vårt liv. Och jag har en son som pratar tyska. Shit.
Vi funderar väldigt mycket på om och i så fall när vi ska flytta hem. Till Sverige alltså. Jag är egentligen innerligt trött på att tänka på det, men gör det ändå. Och känslorna åker berg- och dalbana. Vissa dagar har jag ångest över att missa mina brorsbarns uppväxt, inte kunna umgås så ofta jag vill med gamla, kära vänner eller vardagshänga med mina syskon. Jag brottas med rädslan över att bli fastern, systern och kompisen i periferin. Hon i Tyskland. Jag som vill vara närvarande, finnas där. Någon att räkna med.
Och andra dagar: Berlin är bäst. Här lever vi ett underbart liv, avspänt och lekfullt, spontant och med massor av möjligheter. Vadå frånvarande? Jag åker ju hem ofta, ibland så mycket som en gång i månaden för jobbets skull. Och ärligt talat – skulle jag verkligen hinna träffa alla de där människorna jag längtar efter oftare om jag bodde i stressiga Stockholm där allas kalendrar är så överfulla? Jag minns allt hur jag bokade in lunchträffar med vänner tre veckor i förväg! Nä, i Berlin bor vi bättre, ser mer och njuter mer än vi om vi hade kört på i Stockholm. Tror jag. Och så har vi det här med själva flytten tillbaka – var skulle vi egentligen bo? I stan? För dyrt. På landet? Då kan vi lika gärna bo här, rent långtbortmässigt. I förorten? Kanske, om vi får till det så att vi bor nära familjen eller bästa vännerna.
Och det är ju där tankarna hamnar hela tiden, nära familjen, och jag kommer gång på gång fram till att skulle det bli en stockholmsflytt så småningom så ska vi bannemig hitta ett hus fem minuter bort från åtminstone någon av dem vi älskar.
Ska det inte vara Berlin, så ska det vara nära. Annars får det vara.
Åh, precis sånt där tänker jag hela tiden också. Vi har inte ens barn ännu, men jag kan tänka mig att när den dan kommer ställs det ännu mer på sin spets.
SvaraRaderaMen kan du åka hem så ofta som en gång i månaden, då är det ingen sak, tycker jag. Stanna i Berlin! Jag var hemma i Sverige senast julen 2008, det känns lite länge mellan gångerna.
Sàdàr àr jag med, men inte om Sverige. Jag àr mer kluven om att bo kvar pà Sicilien eller flytta till en metropol, till det s.k. "normala livet!". Jag trivs bra hàr, men vissa dagar kommer ett meddelande "du gàr miste om nàgot". Organiserar mitt liv att kunna kanske fà bàda delarna, det tar bara lite tid...
SvaraRaderaJag kan bara tala för mig själv, men även om jag älskar Berlin så har jag inte ångrat en dag att jag flyttade hem. Att kunna hämta och lämna mina brorsbarn på dagis, träffa familjen och vänner när som helst. Det är fantastiskt. Sen finns tiden i Berlin alltid kvar som ett fantastiskt minne, och dessutom finns ju Berlin kvar, bara en kort flygning bort.
SvaraRaderaNi vet var jag finns om Rickard vill ha en rekommendation så att ni kan komma hem... Det ryktas om ytterligare rekrytering här. Kram
mmm... hög igenkänningsfaktor här. Vi har knappt ett år kvar på "kontraktet" och det finns så mycket kvar att göra, se, känna. Var hemma i Sverige förra veckan och för första gången var det som om vi var främlingar som hälsade på, inte som att komma hem. Märkligt.
SvaraRaderaColombialiv: Jo, det är ju inte så dramatiskt att bara bo i Berlin egentligen. Jag säger ofta att vi lika gärna kunde bo i Göteborg eller Malmö eller så – det är ungefär lika enkelt och lika dyrt att åka till Stockholm därifrån som till Berlin.
SvaraRaderaJohanna på Pickadollön: Det där känner jag igen, planeringen alltså. Jobbigt men väl värt mödan om det betyder att man både kan äta kakan och ha den kvar.
Johanna: Du har rätt, det är fantastiskt att vara nära familj och vänner. Vi kommer nog också komma hem vad det lider, vi är bara inte riktigt redo än. Vi säger till när : ) Rickard hälsar och tackar också!
Tobias: Visst är det en märklig känsla? Nån sa till mig att om man en gång har varit utlandssvensk ett längre tag så kommer man alltid att fortsätta vara det. Alltså, har man en gång fått perspektiv på det som förut var så självklart så behåller man det. Jag vet inte om det stämmer men gillar tanken.
Alla: Kram och tack för kommentarerna!
Hej!
SvaraRaderaJag och min sambo planerar lite smått att åka till Berlin vid påsk. Hittade din blogg för ett tag sedan och sitter nu och lusläser igenom den eftersom du verkar ha så många finfina tips på det mesta. Vi hade dessutom tänkt bo i Friedrichshain så det passar ju helt perfekt :)
Jag tänkte bara fråga, hur ser det ut i Berlin runt påsk (ja, förutom fetischpartyn osv, vilket för övrigt inte är anledningen till att vi åker.. :)? Jag har förstått att affärer och så ofta är stängda då(?), men hur är det i allmänhet med caféer och restauranger och så? Brukar det finnas loppisar och marknader även runt påskhelgen?
Tack för en intressant blogg, jag blir riktigt sugen på att åka dit när jag läser den. Och angående ditt inlägg så tycker jag helt klart att det låter som att ni inte borde flytta därifrån än :)
Hallå K! Är det något man kan lita på här i Tyskland, så är det att det är stängt som attan under helgdagar. Långfredag och påskdagen är det alltså igenbommat – i affärerna. Däremot tror jag säkert att loppisarna är igång som vanligt och kaféer och restauranger blir absolut inget problem (hm, skulle vara någon enskild som är stängd på långfredagen? Men nog ingen fara).
SvaraRaderaTack själv för att du läst min blogg, hoppas verkligen att ni kommer att ha nytta av tipsen nu!
Det är tur att jag inte är någon shoppingfantast då, helt enkelt. :) Tack för hjälpen!
SvaraRadera