Fultur

I dag har jag varit på fulpromenad. Jag kallar dem så, mina turer genom Berlins gudsförgätna områden.
Färden gick mot det ödsliga gamla slakthusomådet vid Neue Welt, över S-bahnspåret och längs med den hårt trafikerade Landsberger Allee. Och så tillbaka igen via de nybyggda husen vid Otto-Ostrowski-Strasse (inte vackra).
I dag var det dessutom extra fult ute, himlen hade en ingentingfärg, den töiga marken skiftade i gråbrunt, brunt, ljusbrunt och pissgult. Allt var slask, vardagsgrått, februari. Barnvagnen slirade.

Det är något befriande med fulpromenader. Jag gillar Berlins ödslighet och bortglömda hus med trasiga fönster. Det är spännande och skrämmande att se hur staden förändras, hur nya områden växer invid gamla baracker och trasiga staket och det finns något poetiskt över de enorma ytorna som ligger som gapande hål mellan kontorshusen och parkeringsplatserna.

Och jag tycker om att blanda mina intryck. Att varva kullerstenar och krusidullhus med bilbroar, övergivna fabriker och tomma, leriga ängar. Det är konstrasterna som gör Berlin.