2010/08/21

Kindergarten och mammaidealsångesten

Det börjar dra ihop sig för dagisstart. Snart bara en månad kvar och sen ska vår lilla börja på kita. Ett stort kita. Jättestort. Och gammalt. DDR-gammalt. Med massor av bastanta DDR-damer med väldigt bestämda åsikter om hur allt ska gå till.

Jag är lite rädd, men samtidigt väldigt glad. Glad för att vi lyckades få en dagisplats i den här barnkryllande stadsdelen och glad för att platsen vi fått kan vara på ett av stans bästa dagis. Bara lovord hittills. En vän med barn på samma ställe berättade till och med att de haft ponnyridning på gården en dag, lyxigt va?

Och så är jag glad över att jag tycker att det är helt okej att vi tar hjälp nu och inte har (så mycket i alla fall) ångest över dagisstarten. Jag har flera vänner här som skruvar på sig när samtalet kommer upp, som känner dåligt samvete för att de inte ska vara hemma längre med sina barn och jag har insett att de släpar på något som inte jag släpar på - en mammaidealsångest. Ni vet - "en god mor släpper allt i sitt liv och vill inget annat än att vara med sina barn"-grejen. Som bara är så dum.

Medan svenska föräldrar tycker att dagis är helt okej redan från när barnet är runt 1-1,5 år så finns det massor i den tyska kulturen och politiken som antyder att man är en dålig mamma om man skolar in sina barn i den åldern. Jag vet förstås att det i många fall inte är idealt att låta sina barn börja på dagis så tidigt och att det ofta är samhället och arbetsmarknaden som gör att vi känner oss tvingade till det, men det är själva skuldbeläggandet på mamman jag reagerar över. Att det är hon som är en dålig förälder som börjar jobba tidigt, inte pappan.

Gaaa! Det är inte okej att ge kvinnor dåligt samvete för att de inte vill vara hemma i tre år med varje barn (eller kan för den delen. Det blir ju lätt lite knapert med bara en inkomst i familjen)! För att de vill ägna sig åt det de utbildat sig till, bidra ekonomisk till familjen, visa sina barn att de är viktiga även för andra människor, göra nytta på fler håll än hemma. Ni vet, allt det där som papporna får göra varje dag samtidigt som de är pappor. Jag blir så upprörd!

Trots att jag älskar min son över allt annat här i världen så måste jag få tid att tänka en hel tanke snart. Annars kommer jag definitivt varken vara en bra mamma eller förebild för honom. Dagis ska bli fantastiskt. Och lite läskigt.

10 kommentarer:

  1. Stå på dig och krama Eje från mig!

    SvaraRadera
  2. Jag har uppfattat att tyskarna har ett annorlunda sätt att se på föräldraledigheten än oss svenskar (det vill säga att det är mamman som ska stå för den). Men jag visste inte att det var sådant fokus på sen inskolningsålder. Min flickvän som utbildat sig inom barnomsorgen har berättat om sk krippes där barnen ibland bara är ett par veckor gamla. Och det tycker jag låter helt tokigt.

    SvaraRadera
  3. Johan: Jag tror att det kan variera väldigt mycket var i Tyskland man är (eller varifrån ens vänner kommer från). I gamla DDR var det inte ovanligt att lämna sina bebisar när de var pyttesmå och det finns fortfarande dagis här i Berlin som tar emot väldigt små barn. Några veckor låter verkligen helt galet! Jag har hittills bara hört om dagis som tar emot halvårsgamla bebisar.

    Men, generellt sagt så verkar det ändå som att Tyskarna har en konservativ syn på rollerna i familjelivet, inkluderat hela "en god mor är hemma länge"-grejen. Jag pratar ofta om det här med mina tyska väninnor (nyss sa en av mina kompisar att det var så "svenskt" av min man att sköta dagisinskolningen av vår son, att hon inte kände någon pappa som gjort det. Suck...) och särskilt om hur svårt det kan vara att gå tillbaka till en karriär efter att ha varit borta i tre, kanske sex år (tre år med varje barn). Och det kan man ju förstå!

    SvaraRadera
  4. Min tjejs och hennes väninnor som hälsat på här i Stockholm blir alltid lika fascinerade när dem ser ensamma pappor vara ute på stan och skjuta barnvagn. Ibland ser man till och med två pappor som är ute och går tillsammans med sina barn! ;)

    Såg ett inslag på ZDF om Stockholm där dem tyckte att Stockholm är en "traumstadt für kinder und familien".

    SvaraRadera
  5. Johan: Jo, det har jag också hört några gånger (att Stockholm är en dröm för barn och familjer). Å andra sidan så tycker de flesta jag har stött på här att Sverige och Stockholm är en Traum över huvud taget. Usch, blir bara så bedrövad över att det är så stenålders här. Får trösta mig med att det blir bättre här också. Om än med myrsteg.

    SvaraRadera
  6. Jag tycker det är trakigt att du generaliserar sa mkt. Jag bor sen flera ar i friedrichshain, har precis fatt barn och är tillsammans med en tysk. Bland alla vara tyska vänner som har barn tar papporna lika mkt ansvar som mammorna om inte mer och ser det som en självklarhet. Har aldrig mött en enda som har fokus pa sen inskolningsalder och när man är ute pa gatorna i friedrichshain sa möts man ständigt av pappor med sina barn i bärsjalar eller barnvagn. Bland mina svenska vänner klagas det mkt pa hur det är i sverige istället och att det här i Berlin är ett mkt varmare och öppnare barnklima. Jag har faktiskt ingen aning var du far dessa stenaldersideer ifran,och efter att kort tittat in här och blivit upprörd över din förmaga att hela tiden överdriva och dra allt över en kam atervänder jag hellre till de bloggar som speglar realiteten bättre än din. /Rebecca

    SvaraRadera
  7. Rebecca,
    det är sant att jag har generaliserat och ofta skrivit om Tyskland i stort och inte om Friedrichshain när det gäller den här saken. Jag förstår att det kan verka som att jag bara menar Friedrischain eftersom jag bor här, men så är det inte. Du har helt rätt i att det är minst lika många pappor här som är ute med sina barn i bärsjalar och barnvagnar som mammor och att det är en helt fantastisk stadsdel att ha barn i (det däremot har jag skrivit om många gånger!). Vi bor helt enkelt i en stad och en stadsdel som, om man ser till statistiken, inte alls är särskilt konservativ.

    Det gläder mig att du har så många vänner som också tycker att det är självklart att mammor och pappor tar lika mycket ansvar för barnen och hemmet men när det gäller att vara hemma med barnen så ser tyvärr min erfarenhet, utifrån de föräldrar jag har träffat, inte ut så. Jag har hittills bara stött på ett annat par där pappan tagit ut mer än två månader av föräldrapenningen.

    Ser man till statistiken i Tyskland så tar bara en femtedel av papporna ut föräldrapenning (här kan du läsa en artikel i ämnet: http://www.zeit.de/gesellschaft/familie/2010-08/elterngeld-vater-region) och det är det jag grundar mina stenåldersidéer på. Men det är på bättringsvägen, och jag är rätt säker på att Friedrichshain är ett bra exempel på ett ställe som kommit långt. Det får jag skriva om någon gång så att det blir balans i bloggen och inga fler missupfattningar.

    Och vad gäller sen inskolningsålder - även här är Berlin och Friedrichshain ett föredöme (om man tycker som vi). Det är ju trots allt väldigt vanligt att dagisen tar emot barnen först vid 2 eller till och med 3 års ålder i Tyskland.
    Ha det fint och hör av dig om du vill diskutera vidare!

    SvaraRadera
  8. Naja, jag menade inte heller enbart Friedrichshain och har vänner utspridda i Berlin, och där har du förstatt rätt. Berlin är inte som resten av Tyskland och just därför fungerar detta resonemang ganska daligt som du gör.
    Och gällande statistik hit och dit, det beror ju pa hur man väljer att tyda den. Enligt JämO och statistiska centralbyran tar tex svenska män endast ut cirka 20 procent av föräldraledigheten. Och om man kollar till olika städer och delar av Sverige sa ser det ocksa ganske skevt ut, liksom Tyskland. Sen maste man ju beräkna in att Tyskland politiskt fungerar annorlunda än Sverige med sina sk bundesländer och dessutom har Tyskland en extrem ung historia som enat land. Med ca 80 miljoner invanare i jämförelse med Sveriges ca 9,4 är var femte man en ända ganska bra statisik, som dessutom var beräknat pa barn födda 2008 med stigande tendens. Jag säger verkligen inte att det är bra som det är och visst borde det vara mkt bättre, men sa himla daligt är det inte här i Tyskland heller.
    nu rakade jag ju komma in pa in blogg när jag googlade dagis,sa jag kanske har helt fel, men fick känsla av att hela din blogg genomsyras just av denna generalisering och detta typiskt svenska som kan fa mig sa upprörd, att flytta till berlin och tycka allt är sa himla fräckt, hippt och alternatvit men ända klaga och jämföra med helylle Sverige som inte är sa daligt ända. flytta tillbaks da liksom, eller sluta peta runt lite i Berlin uppifran och börja LEVA här istället. pa riktigt. /Rebecca

    SvaraRadera
  9. Nu är du lite orättvis Rebecca! Jag skulle säga att de flesta av mina inlägg handlar om hur bra det är här - och då gäller det allt från hur ballt Berlin är till vad det tyska sjukförsäkringssystemet erbjuder. Jag som brukar tänka att jag måste anstränga mig för att skriva mer kritisk om mitt liv här i Berlin, jag trivs så fantastiskt bra och älskar så att bo här att det är svårt att skriva något annat. Så jag hoppas verkligen inte att det uppfattas som att jag sitter här klagar!

    Den här bloggen handlar om hur jag upplever Berlin och det är säkert sant att jag jämför mycket med Sverige, men inte för att jag tycker att det är så fantastiskt bra där (jag valde att flytta därifrån och jag valde att få barn här och jag har aldrig ångrat mig och har ingen lust att flytta hem igen) utan för att jag har svenska referensramar som fortfarande sitter hårt runt mitt tänkande. Men det är det som är så fantastiskt med att flytta utomlands, sakta men säkert släpper de där ramarna och perspektiven förändras. Och sakta men säkert slutar man vara en gäst och börjar leva i det nya landet på riktigt. Men det tar tid att bli integrerad, släppa på det man lärt sig, inse att andra sätt funkar lika bra och bättre. Det tar tid och jag har inte bott här så länge.

    Och att männen i Sverige tar ut bara 20 procent av den totala föräldraledigheten är ingen bra siffra, det håller jag med om. Men den är bättre än att bara 20 procent av papporna i Tyskland tar ut någon föräldrapenning överhuvud taget. Men det är klart, var femte man är en bra statistik om man ser till omständigheterna, men det betyder inte att man ska sluta sträva efter att det ska bli bättre (och då menar jag nödvändigtvis inte som i Sverige). Jag blir lite uppgiven över att hur många som helst här tappar hakar när min man berättar hur mycket pappaledig han har varit och jag blir ledsen när mina väninnor säger att de känner sig som dåliga mammor för att de inte vill eller kan stanna hemma längre med sina barn. Det får mig att fundera över skillnader över det jag kan sen förut (Sverige) och det jag håller på att lära mig (Tyskland). Och där har du min blogg.

    SvaraRadera

Follow JohannaPaues on Twitter Resor
Toppblogg.se