Namnet

Helg igen. Och vi ska på kalas. Tur det, för ute regnsnöar det, det är grått och kallt och tråkigt. Men det är skönt att vara hemma igen och jag funderar på vad vi ska ägna resten av helgen åt. Laga god mat, rensa garderoben (igen) och komma på namn till den ofödda kanske?

Det är lite stressigt det där med namnet faktiskt. Här i Tyskland går det nämligen inte att vela i flera månader efter att barnet kommit och det är sällan man hör blivande föräldrar som säger "äsch, vi får se vem det är som kommer ut". Sånt tjafs har inte tyskarna tid med och de flesta jag känner här har varit helt på klara med vad barnet ska heta åtminstone under de sista månaderna av graviditeten.

Det här beror ju förstås på att namnet är viktigare här än i Sverige, rent folkbokföringsmässigt alltså. I Tyskland är du inte en del av systemet förrän du heter något och helst ska föräldrarna veta redan på sjukhuset vad barnet ska kallas. Tvekar päronen har de max en vecka på sig, sedan blir det böter –  om de inte har anmält att de behöver lite mer tid. Har de gjort det får de ytterligare tre veckor, men efter det får det vara nog. När vår son föddes bestämde vi oss, alltså på riktigt bestämde oss, i typ samma sekund som namnskylten kring handleden skulle skrivas. Vi blev liksom helt ställda, hade inte alls tänkt på att vi förväntades veta redan på sjukhuset, men så bara sa vi det namn vi funderat på mest och och sen fick det vara så. Och det blev ju bra.

Så. Tänka tänka. Kort eller långt? Hårt eller mjukt? Ballt eller klassiskt? Sonen har i alla fall redan sina förslag klara. Han tycker att bebisen ska heta Puffdiom, Efto eller Bysos.
Joråsatte.

Förra gången.