Ohipster

Det är inte så mycket flärd i mitt liv just nu. Förstås. Med en sexveckors bebbe och en übertrotsig treåring hemma är inte lackning av naglarna och sånt prio ett. Jag brukar ju tjata om vilken tur det är att jag inte bor i Stockholm där alla är så supersnygga hela tiden – här i Berlin är klädstilen mer avspänd – men måste säga att även om det är skönt att inte ha något välkläddhetskrav över sig så är det ju ändå trevligt att inte alltid känna sig som en heffaklump i urtvättade i trikåer i obestämd färg.

Ok, nu till det stora, och säkert för er oerhört spännande, problemet.

Jag har inga byxor! Eller alltså, jag har typ hundra byxor som jag älskar, men som jag inte får plats i längre. Jag är för tjock! Och I know, jag har fött barn alldeles nyss osv, men problemet kvarstår. I min garderob finns exakt tre par nederdelar jag kan få på mig varav en är ett par mjukisbyxor och två är leggings. Det här innebär att jag inte heller kan ha några överdelar som inte är långa nog att fungera som klänningar. För utan byxor ser det ju som bekant konstigt ut med en kort tröja på överkroppen. Och överdelarna som är långa nog att vara klänningar hade jag så mycket under graviditeten att jag numera ser ut som en, ja, heffaklump i urtvättade triåker när jag har dem på mig.

Men bööö! Tänker ni. Vad är problemet? Köp nytt bara!
Nej, svarar jag då. Jag vägrar. Jag tänker INTE köpa nya byxor när jag har hela garderoben full.
Möjligen kan jag slå till på några nya klänningar och en kjol eller två, för det behöver jag ändå. Någon som förresten har tips på bra ställen där man kan köpa fina amningsvänliga klänningar? Gärna på internet.

Vet inte riktigt vart jag vill komma med det här (som verkligen är ett ickeproblem egentligen, jo jag vet det). Men till alla er som tror att man blir en hipster bara för att man flyttat till balla Berlin så kan jag härmed krossa den illusionen för er. Jag är så långt från en berlinsk hipster man kan komma.

Här har ni en bild på hipsters enligt Adam, hämtat från hans Hipster travel guide på bloggen Travels of Adam. Rolig och bra om man vill vara med i hipsterklubben.

Die kanelbullen

Funderar på att börja hålla kurser i att baka kanelbullar. Inte för att jag är så fenomenalt överbra på det, utan för att så många tyskar jag stöter på verkligen, verkligen vill veta hur man gör. Några har till och med frågat mig om de får komma hem till oss och titta på när jag bakar.

Så ni hör ju. Bullkurs.

Tyskan och jag

Jag läste den här artikeln i dag. Den handlar om att svenskar lär sig allt färre främmande språk och i synnerhet tyska. Och det trots att Tyskland är Sveriges viktigaste handelspartner och språket Europas största. Nästan ingen väljer tyska i skolan längre och Tyskland är sannerligen inget coolt land i kidsens ögon.

Det är, precis som författaren skriver, synd. Inte bara för att Tyskland är så mycket, mycket, mycket mer än bratwurst, sauerkraut, heidiklänningar och sjungande tyrolersnubbar med hockeyfrilla, utan också för att det är så fantastiskt roligt att kunna fler språk än modersmålet. Oavsett vilka.

Precis som för många svenskar var tyskan mest en massa vassa ch-ljud för mig innan jag kom hit. Trots att jag är språkintresserad hade jag inte haft en tanke på att läsa tyska utan valde istället franska och spanska i skolan, och sedan portugisiska på universitetet. Det känns ju en aning ironiskt nu – att det var i Tyskland jag hamnade i.
Nåväl.

Jag gick en kurs i tyska för invandrare under månad för att komma igång. Tanken var att jag skulle gå längre, men eftersom jag samtidigt drog igång mitt frilansande härifrån var det svårt att få tiden att räcka till. Jag fick bli självlärd. Tysk grammatik på egen hand... Joråsatte.

De första två åren var ganska jobbiga. Jag förstod hela tiden mer men det var ansträngande att prata. Jag blev helt slut av att ständigt gå runt och förbereda meningar i huvudet och det var frusterande att inte kunna vara mig själv när vi umgicks med våra tyska kompisar. Jag, som är rätt bubblig av mig och gillar att komma med snärtiga repliker och berätta saker, var plötsligt en tyst och lite blyg typ.
Men värst av allt var att känna mig så hjälplös.

Jag avskydde att inte kunna ringa kundtjänst när internet krånglade, att inte förstå vad tanterna på Bürgeramt sa när jag behövde något papper för att komma vidare i mitt tyska liv och att ständigt vara beroende av min man. Jag kände mig omyndig. Korkad. Och tyvärr var jag nog lite för mycket duktig flicka för att våga prata trots att jag inte kunde språket så bra. För rädd för att säga fel, inte bli förstådd, hamna i en pinsam situation. Så himla töntigt egentligen.

Men så, poff, lossnade det. Plötsligt sket jag i om det blev rätt eller inte och kastade mig ut i meningar som jag inte hade en aning om hur jag skulle avsluta. Kanske beror det på att jag helt enkelt fick nog, kanske på att jag äntligen började känna mig mer trygg med tyskan. I samma veva ungefär började min son på dagis och när umgänget mer och mer bestod av andra dagisföräldrar, som inte kan särskilt bra engelska, gick det snabbt. Lekparken asså. Bästa språkskolan ever. (Att många här är så dåliga på engelska är tragiskt i sig. Jag skyller på dubbningen. Bland annat).

Och nu, efter fyra år här, är jag så fantastiskt glad över att jag lärt mig språket. Visst, jag stöter ofta på ord jag inte förstår och under trötta morgnar är det knappt att mina vänner eller dagispersonalen begriper vad jag vill få fram (kaffebrist = kan knappt prata på svenska, än mindre på tyska), men yay vad jag njuter av att åtminstone hjälpligt ha erövrat ett, för mig, nytt språk. Jag gjorde det, jag gav inte upp!

Numera gillar jag utmaningen i att få till grammatiken, att klara situationer jag inte fixat tidigare, att hela tiden bli bättre. Jag går igång på att lära mig nya ord, att testa dem, smaka på dem, och jag älskar att kunna ta del av allt som tyskan och Tyskland har att erbjuda. På tyska.

Jag hade lätt kunnat leva här utan att lära mig språket. Lite besvärligt, visst, men inga större problem så länge man har engelskan, ett jobb där tyskan inte behövs till vardags och vänner som kan hjälpa till i de språkligt knepiga situationerna. Men då hade jag missat den underbara känslan av att kunna uttrycka mig och vara den jag är på ett språk som inte är mitt eget.

Att ha lärt mig ytterligare ett språk, på riktigt lärt mig, gör att jag känner mig rik. Språkrik, kulturrik, upplevelserik, livsrik.
Och tyskan. Den är så himla fin. På riktigt.

Midsommar, mittsommer

Det blev en fin midsommar på Svenska kyrkans gård i Wilmersdorf. Varmt och soligt, sill, midsommarstång och massor av kompisar. Jag band till och med en krans. Till sonen. Den satt på i cirka två sekunder.

Och så introducerades han till groddansen och Prästen lilla kråka och Vi äro musikanter. Åtminstone på håll, han vägrade att gå i ringen. Såklart. Han vägrar det mesta just nu.

På vägen hem åkte vi förbi Berlins officiella EM-fanmeile (ställe där fotbollsfansen träffas för att kolla på matcherna ihop). Det laddades för fullt inför matchen senare på kvällen. 500 000 människor kom tydligen dit. Fatta, en halv miljon mellan Brandenburger Tor och Siegesäule! Ibland glömmer jag hur stor staden jag bor i är.

Schwedin

Vår bebbe är inte längre statslös! Tjoho! Äntligen har de svenska myndigheterna fått reda på att hon existerar. Vi är väldigt nöjda över det här – lite för att det är fint att vara svensk så här i midsommartider, men mest för att vi lyckades ta oss till svenska ambassaden på andra sidan stan innan klockan tolv (då stänger den konsulära avdelningen) för att lämna in hennes namnansökan.
Eller, ok, vi kom faktiskt fem över men företagsamma som vi är hade vi ringt från bilen nånstans vid Tiergarten och förvarnat om att vi var på ingång. Att komma iväg är inte vår starka sida just nu, om man säger så. 

Nu blir hon alltså svensk medborgare, vår lilla Isa. Vi får ofta frågan om hon får dubbelt medborgarskap för att hon är född här, men det skulle hon bara kunna få om en av oss var tysk. Hon blir en svenne i Deutschland. Precis som resten av familjen. 

I morgon blir det midsommarfirande på Svenska Kyrkan. Det brukar vara mysigt, men går såklart inte upp mot sill och potatis och blomsterkrans och partaj på sommarstället i Sverige. 

Jag blir alltid lite dyster när jag inte är där såhär års. Men men. Så är livet som utlandssvensk. 

Hej Sverige!

Jello

Det slurpas i Berlin. Sötat te med geléklumpar i botten sugs upp i tjocka sugrör precis överallt. Bubble tea-trenden har verkligen slagit till med besked här i stan. Tre bubbleställen i varje kvarter, typ.

Först var jag skeptisk, geléklumpar liksom, men jo. Jag gillart. Särskilt nu när det är varmt. Läskande.

Skrockigt

Eje fyller snart tre och vi ska ordna kalas. Såklart. Han har inte pratat om annat under våren. Det ska vara cupcakes och den och den dagiskompisen och han vill ha en stoor, stoor bil som man kan sitta i. Och en borrmaskin. Och ganska mycket annat också.

Först planerade vi att ha kalaset på fredagen innan födelsedagen (som är på en söndag). Toppen att fixa lite aktivitet efter dagis för kidsen och så kan föräldrarna fredagsmingla innan det är dags att gå hem och lägga upp benen i soffan. Tänkte vi.

Men icke. Våra tyska kompisar höll på att sätta i halsen när vi kollade om de och deras barn kunde komma.
 "ABER WAS! NEIN NEIN NEIN, så kan man INTE göra!".

Tydligen är det strängt verboten att fira födelsedagar i förväg i det här landet. Det för med sig otur. Big time. Det går liksom inte ens att tänka på, verkar det som.

Så okejrå. Vi kör kalaset efter födelsedagen i stället. Tar seden dit vi kommer osv.
Man vill ju inte vara en sån där förälder som bringar otur till sina barn liksom.

Fussball

Det är roligt att bo där jag bor nu när det fotboll som gäller. Inte för att jag är någon fotbollsfantast, men det är svårt att inte ryckas med av yran åtminstone lite grann när varenda uteservering längs med Simon-Dach-Strasse har en stor tv-skärm uppställd och det blir värsta folkfesten så fort Tyskland spelar. Tjockt med folk, tutor och smällare och dans på gatan, typ.

Och himla tur att jag bor här och kan ha Deutschland som back up-land att heja på när det går så nedrans dåligt för Schweden hela tiden.

Sara ska sommarprata!

Det är officiellt! Min äldsta och käraste vän Sara Bergmark Elfgren ska sommarprata. Hon har tillsammans med Mats Strandberg skrivit de fenomenala böckerna Cirkeln och Eld (har du inte läst dem, gör det för bövelen. Du kommer inte att ångra dig. Cirkeln finns också på tyska förresten, Zirkel. Och på engelska, The Circle).

Sara är den klokaste och mest begåvade människa jag känner så vad ni än gör, missa inte hennes prat den 30 juli. Det kommer att bli toll toll toll!

Happy böösday to me

I dag fyller jag år. Jag hade faktiskt glömt bort det, det råder rätt mycket bebisdimma här hemma, men kom på det i lagom tid för att kunna säkra en skön dag med lite firning. För födelsedagar ska firas, tycker jag. Den egna och andras. Jag tänker att det liksom är själva livet man firar och allt som är så härligt. Kärleken, barnen, vännerna, maten, färgerna, framgångarna – hurra för att jag får finnas och vara med om allt det!

Så i dag har jag firat att jag levt ett helt år till och det har verkligen varit en finfin dag. Det började med att min son, knappt tre år gammal, KOM IHÅG att jag fyllde år och gav mig världens raraste grattis i morse. Ett grattis som kom med ett stort leende och sedan en kram. Snyft, liksom. Hur rart är inte det? 

Sedan levererades en vacker bukett blommor och brev från R som befinner sig några hundra mil bort i dag, mer lyckosnyftningar, och efter det en stunds fotbehandling på salong (jag gick till Friseur Im Plaza på Frankfurter Allee. Ett synnerligen olyxigt ställe förvisso, men för 17 euro får man fötter i toppskick). Lunch med fina vänner och sen – håll i er nu – lillflickans första leende. Hon ler nu! Gång på gång på gång!

Livet asså. Jag har verkligen så fantastiskt mycket att fira. 

Inreder

Jag sitter och surfar efter möbler. Vi börjar ledsna på att leva bland kartonger och grejer som inte passar vårt nya ställe. Det var okej ett tag, vi har ju gjort lite annat den senaste tiden som känts viktigare (typ fött barn) men nu har det blivit dags att ta tag i flyttkaoset och börja göra ett hem av den här lyan.

Jag tycker att det är superkul att inreda, absolut, men det är lättare sagt än gjort i Berlin. Det kryllar inte direkt av möbelaffärer med schyssta grejer. Däremot kryllar det av möbelaffärer med eh... inte så fina möbler som typ Sconto, Höffner och Boss. Jag skrev ett inlägg om det för hundra år sedan när vi hade en helt tom lägenhet att fylla, och det känns inte som att läget är så mycket bättre nu. Eller så är det det, bara det att vi har ägnat oss åt att få en massa barn de senaste åren och helt missat alla coola nya inredningsbutiker. Så kan det förstås vara.

Det enklaste vore förstås att handla allt på den där butiken som säljer korv för en euro vid utgången men nein, nein, nein, det ska vi inte göra nu. Det räcker med att nästan varenda basgrej här hemma är därifrån. Men för att få till det schysst på annat sätt utan att blir ruinerad gäller det att vara kreativ, gå på loppisar, ha tålamod och – om man är en barnfamilj som har lite svårt att få till shoppingen under dagtid – hitta schyssta internetbutiker. Nu är jag i och för sig helt kass på att internethandla, jag tycker att det är skitläskigt att köpa något som jag inte fått klämma på först och ledsnar dessutom rätt snabbt på allt runtklickande, men det är ju onekligen tokpraktiskt. Så länge det blir rätt förstås.

Här är några av mina tyska inredningstfavoriter på the internet. Och sitter någon av er på fler tips, ös på bara.

Car
Octopus
Kokon
Anthropologie
Home & Living
Scandinavian Lifestyle 

Soffa från Sconto. Vill inte ha. 

Pall från House Doctor, Home & Living. Vill ha.

PS. För att få inspiration brukar jag läsa min före detta kontorskompis Hollys HVH Interiors och bästa berlinkollegan Hanna Skoogs blogg. De ger mig alltid lust att göra allt jag har omkring mig fint fint fint. 

So long Schlecker

En av Tysklands största drugstorekedjor Schlecker har gått i putten. Herr Anton Schlecker fick inte ihop finanserna och massor förlorar jobbet. Det här har varit en långdragen historia under hela året med arga medarbetare, såklart, och snack om räddning men nu är ändå slutet nära. Utförsäljningen har börjat.

Och vilken utförsäljning sen! Här gäller det att shoppa snabbare än snabbt, det är totalrusning till butikerna. Och inte undra på det, 30 till 50 procents rea på produkter man använder typ jämt. Som solkräm och kaffe och blöjor och fuktdukar och nappar och hudkräm och... Ni fattar.

Min make, aka Fyndaren, åkte till tre olika Schlecker i dag för att rafsa ihop så mycket han bara kunde av det som fanns kvar. Kämpigt, han var ju inte ensam i butikerna om man säger så, men han kom ändå hem med ett fin fångst tycker jag. Nu har vi fuktdukar i ett halvår framöver och sjuttioelva burkar barnmat till lillan när hon börjar sukta efter annat än mina brön.

Tyska bäckenbottnar...

...måste vara pansarstarka. Åtminstone om majoriteten av de som fött barn här håller sig till de tyska barnmorskornas standardrekommendation på 300 knipövningar om dagen, minst. TRE HUNDRA! Många ju! Fördelat över dagen förvisso, femtio stycken vid varje amning eller så. Men ändå. Hur många rekommenderas man göra i Sverige?

Jag gör som mina kloka barnmorska säger och mer därtill, tänker att det nog inte kan skada. Annat än humöret då kanske – att göra knipövningar kan vara typ den tråkigaste sysslan i världen. Åtminstone när man sitter hemma och stirrar in i väggen för att att hålla räkningen. På rückbildungsgymnastiken, bäckenbottengympan som alla som fött barn erbjuds här och som betalas av försäkringskassan, är det roligare. Där utmanar vi varandra och tjabblar om våra bejbisar mellan knipen.
Gruppknip är en bra grej.

Nationaldagen

Finns det något bättre sätt att fira svenska nationaldagen på än att dyka ner i en stor påse lösgodis?

Nej.

Levererat från Sverige av bästa svägerskan och svågern som kom hit i dag.

Lycka.

Designigt

Pop pop pop! Man kan riktigt höra hur det poppar upp pop up-affärer just nu, över hela stan! Inget konstigt med det, så brukar det vara under DMY-festivalen. Festligheterna drar igång i morgon och det blir design i stora lass på Tempelhof, och så ett gäng sidoevenemang över hela Berlin förstås.

På torsdag kan du till exempel shoppa loss under DMY Design Shopping Night. Massor av affärer håller kvällsöppet och rear ut fina prylar. Kolla in vilka här.

Lampa från Heike Buchfelder

Vardagstrix

Jag har ju en man som pendlar. Till Frankfurt. Det är opraktiskt men vi är överens om att Berlin är värt både pengarna och tiden som pendlandet kostar. Och han älskar sitt jobb.

Hur som helst, att han är borta mycket innebär att jag ofta kommer att vara ensam med två barn. I flera dagar i rad. Oftast tre, ibland fyra eller fem. Då och då en hel vecka. Det här, inser jag mer och mer, kan bli en, ähum, utmaning. Eller jag kanske ska uttrycka det såhär i stället:

HILFE! HUR GÖR MAN?

Asså, jag kommer ju komma på det. Jag är ju knappast den enda som tagit hand om två små barn samtidigt i världshistorien, men lite trixigt är det allt. I alla fall om målet är att jag ska vara någorlunda fräsch och mätt när jag, till slut, lyckas ta mig utanför dörren.

Morgonduschen är ju bara att glömma. Sånt får jag sköta på kvällen, när vår stora somnat. Alles gut. Men hur gör jag med håret om jag inte kan blöta ner det och fixa lite på morgonen? Jag brukar vakna och se ut ungefär som om jag sopat golvet med huvudet under natten. Tovor och risiga lockar – på ena sidan. På den andra, den jag har sovit på, är det platt. Jag ser på riktigt inte klok ut. Ska jag gå till dagis så? I guess. Eller så skaffar jag några snygga hattar och täcker över eländet bara.

Jajamen, rafflande funderingar såhär på söndagskvällen.

Jag kan väl sammanfatta det hela med att det är tur att vi bor i Berlin och inte i Stockholm där alla är så förbannat snygga hela tiden.

Geschafft

Så sitter jag här. I vår nya lägenhet som fortfarande är rätt hullrig om bullrig men där i alla fall det viktigaste är på plats. I bärselen på magen snusar vår vackra bebis, R har börjat på sitt nya roliga jobb,  storebror är stolt som en tupp över lillasyster (som han bestämt kallar för Marlene) och trivs i sitt nya, ljusa rum.
Och alla mår bra.

Vi är äntligen vid den där tidpunkten som vi längtade så mycket efter i våras, när allt fortfarande kändes så ogripbart långt borta och utom all kontroll. Nu har de stora och viktiga bitarna fallit på plats, det gick bra alltihop, och vi kan äntligen slappna av och på allvar smälta ihop med lugnet i Friedrichshain.

Så sjukt fantastiskt underbart skönt.