2012/09/26

Mitt berlinerliv (eller Dagarna utan R)



Sakta men säkert känns det som att jag börjar få kläm på det här nu.  På att vara tvåbarnsmamma, menar jag. Och ensam med barnen när R är borta. Rutinerna har börjat att sätta sig och storbror accepterar, åtminstone under korta stunder, att jag numera ger min uppmärksamhet och kärlek till ett barn till här hemma. Han har förresten börjat skoja med sin syster nu, älskar att få henne att skratta. Det är fint. 

Att säga att det gått hur bra som helst vore att ljuga. Det här livet vi har valt, där R ofta inte är hemma och syskon och mor- och farföräldrar befinner sig mer än hundra mil bort, har ju helt klart sina nackdelar. 

Det har funnits kvällar, när båda barnen varit gnälliga och Eje inte somnat förrän bortåt elva-snåret, då jag har jag trott att jag varit på väg att svimma av trötthet. Då jag har känt mig fullständigt dränerad på energi och tänkt att jag inte kommer att orka en enda minut till. 
Fast det gör man ju. 

Andra kvällar har gått som på räls. Glada och mätta barn som somnar sött i precis lagom tid för att inte vakna alltför tidigt dagen därpå. Jag med en bok, i ett bad, framför datorn och med tid för återhämtning. 

Och faktiskt, nu under den senaste månaden har de där sköna kvällarna blivit fler och fler. Och dagarna också, för den delen. Jag har blivit duktigare på att planera matlagning och matintag, att organisera efterdagislek och playdates på helger och att matcha barnens olika läggningstider med deras sovtåg.

Ibland funkar ingenting, så är det ju, men det känns ändå som att jag, Eje och Isa har hittat någon slags rytm nu. Ett lugn. Tvåbarnschocken har lagt sig.

3 kommentarer:

  1. Åh vad gulliga dom är ! Sååå söta ! Mina härliga barnbarn !!! Kram vi ses snart min underbara svärdotter ! Kramar till er alla fr farmor Eva

    SvaraRadera
  2. Tack Annelie, och heja dig tillbaka!
    Eva: Kram tillbaka!

    SvaraRadera

Follow JohannaPaues on Twitter Resor
Toppblogg.se