2013/12/05

Känner att jag måste skriva lite mer om Sie eller du

Alltså. Bara för att förklara för alla er som inte pratar tyska. Sie, ni, ska alltså användas när man inte känner den man pratar med, och särskilt om personen är äldre än en själv och hen siar dig. Det ska också användas i de flesta jobbsammanhang, åtminstone till en början.

Du säger man till sin familj, barn, sina vänner och om personen man pratar med verkar vara i samma ålder. Och ganska ofta om det är ett "privat" sammanhang. Till exempel, när jag köper en kaffe på något hippt kafé här i Friedrichshain säger den jag köper kaffet av nästan alltid du till mig. Likaså i klädbutikerna. Om jag däremot går på ett old school bageri blir jag definitivt siad.  På ekomarknaden duas det ganska ofta. Konstigt nog. De andra kitaföräldrarna duar varandra, även om vi inte känner varandra. Även i lekparken säger alla du till varandra.

Visst kan man alltid fråga vad som gäller om man är osäker, men så vitt jag förstår det är det ett stort NO NO om personen är
1. äldre än jag
2. någon slags chef till mig

Att fråga kan nämligen uppfattas som att man föreslår att det ska börja duas. Vilket är ungefär som att säga "jag vill gärna ha ett mer avslappnat förhållande till dig". Vilket personen man vill dua kanske inte alls har lust med av olika anledningar. Och är det någon som står högre i hierarkin än du, på grund av ålder eller karriär, är det inte du som bestämmer när ni ska börja bli tjenis med varandra. Oh no.

Att hålla en distans till personer kan vara rätt praktiskt ibland och, mycket viktigt, att sia är att visa respekt för personen man pratar med. Till exempel skulle mina barns förskolelärare kunna känna sig nedvärderade av mig om jag säger du till dem – som att jag pratade med dem som om de vore barn.

De flesta säger till mig att det alltid är säkrast att sia. Att det liksom inte kan bli fel. Men det kan det! Nuförtiden finns det så många sammanhang där det självklart ska duas, och om man säger Sie där kan man uppfattas som konstigt stel och avståndstagande. Tycker jag mig känna i alla fall, någon annan som också uppfattat det så? Det kan också bara vara min svenskdemoner som spökar.

Kuriosa: Tyska skolbarn ska Sia sina lärare, men blir duade tillbaka. Tills de fyller sexton år, då är det dags för lärare att börja sia kidsen. För så gör vuxna sinsemellan. Men trots att det här är en så solklar regel så har min kompis tolvåriga son berättat att han ofta är osäker på han ska sia eller dua sina lärare. Så det finns säkert undantag som gör det skitsvårt även där.

Jag blir verkligen helt matt av det här. Men säkrast är alltså att ändå att sia om man är osäker. Eller, vänta. Ändrar mig. Säkrast är att börja med att berätta att man är svensk och ursäkta sig för den dåliga kollen på Sie eller du, och ta det därifrån. Om man är nu är svensk, alltså.

Obs! Rätta mig hemskt, hemskt gärna om jag missuppfattat något. Det skulle inte förvåna mig om jag har det, nämligen.


4 kommentarer:

  1. Gode gud, det här är verkligen så otroligt komplicerat. Jag har gått och trott att det bara är jag som fortfarande väl räknas som relativt nyinflyttad som tycker detta är förvirrande så att det förslår. På kindergarten har jag försökt undvika att hamna i situationen att man ska behöva säga namn/sia. Har hört att många föräldrar använder personalens förnamn när de tilltalar dom (vilket jag också gjort, pga det jag hört). Är det samma sak som att lägga den personen på "du-nivå"? Antar det. Efter att ha funderat en del på detta så har jag slutat säga namn (haha), men det känns lite konstigt ibland också. Verkar inte ens som om tyskarna alltid vet vad som är okej, faktiskt! Och jag är så uppenbart "svensk" eftersom min tyska är urdålig, så jag hoppas de har lite extra fördrag med min okunnighet om jag nu skulle råka göra fel. Tack för två mycket intressanta inlägg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror att de flesta har överseende med oss som är svenskar. Tack vare h&m och Ikea som gjort en pr-grej av att de alltid säger du till alla kunder så verkar ganska många ha koll på att vi svenskar säger du hela tiden. Skönt att höra att jag inte är ensam om att vara förvirrad när det gäller dagispersonalen! Att säga förnamn är ju samma som du-nivå, har jag fattat det som. Men just på dagis kanske det blir lite luddigt med förnamn/efternamn eftersom barnen kallar dem vid förnamn? Kanske kan man säga Sie och sedan ändå kalla dem vid förnamn? Flummigt i alla andra situationer, men just där skulle det kännas rätt naturligt, tycker jag. Fast jag har säkert fel.

      Radera
  2. "...mer om Sie eller du". Ja, Dina fem år i Tyskland märks tydligt i det Du skriver, Du har, helt omedvetet antar jag, perfekt utvecklat känslan för vilket tilltal som passar när och var. Min éloge! Sådant här tar tid, kostar möda och vittnar framförallt om intresse för att leva in, smälta in i sin omvärld. För detta måste man utveckla antenner och lämna det etnologiska "akvarium" som - egendomligt nog - skandinaver så gärna föredrar att simma omkring i. Härtill kommer den rent sjuka form av beundran som man som svensk ofta stöter på i Tyskland bara för att man kommer från Bullerby/Pippi/Emil/Karlsson/Ikea-landet där alla bara är förstående och vänliga och ständigt bjuder på nygräddat. Men som Du ser av kommentarerna varierar frågan om rätt tilltal oerhört från land till land. T.o.m. för en utlänning i Sverige - som lärt sig korrekt svenska i Tyskland - är det svårt att förstå att ett "Ni" (ental) i Sverige numera ofta uppfattas som ohövligt och diskriminerande. Ett "Tu" i Frankrike är nästan otänkbart - General de Gaulle och hans hustru var hela livet ut per "vous" med varandra och hade ändå två gemensamma barn - sic! I Ryssland skulle ingen människa längre tilltala en med "tovaritj", självfallet använder man sig av "gospodin/gospodina". Som på tsarens tid. Men visst har man i Tyskland vant sig vid att IKEA-svenskar du-ar och att det gör dessa svenskar så länge de inte (eller aldrig) intresserat sig för att utveckla antennen för hur seden i landet är. Eller de svenskar, som med missionarisk nit föresatt sig att nu äntligen få tyskarna att annamma den rätta läran och ändra på sig. Slutligen bara en sak: Det här med "Sie" och förnamn - ja, gärna i högadliga kretsar eller mellan det unga (kvinnliga) barnbarnet och den urgamla arvtanten. Men inte så bra mellan Dig och Dina ungefär jämnåriga kitafröknar - där kan det uppfattas som det tilltal man använde till tjänstehjon i högborgliga kretsar i Sverige för ca 50 år sedan. Låt mig ändå upprepa mitt lov till hur Du lyckats förstå (och intresserat Dig för!!!) hur man korrekt tilltalar folk i det här landet. Utmärkt!

    SvaraRadera

Follow JohannaPaues on Twitter Resor
Toppblogg.se