Mönstret

Det här med att min man är borta så mycket. Just nu känns det rätt jobbigt. Eller alltså, till en viss gräns är jag ju okej med det, kan till och med se vissa fördelar med det. Men på det stora hela... Nej.

Men så har han precis varit borta en hel vecka också.

Det vanliga är att R är ivägflugen i tre, fyra dagar. Det funkar, jag är trött men fortfarande mentalt stabil när han kommer tillbaka. Är han borta längre är jag på den fjärde dagen rejält less på de ständiga rutinerna och på den femte har bristen på egentid gjort mig helt psykiskt desorienterad. Det är som att ju längre tid som gått sedan jag haft möjlighet att tänka en hel tanke själv, prata med en vän i lugn och ro eller pula med något för min egen skull (som inte har med jobbet att göra), desto mer tom och förvirrad känner jag mig. Efter sex dagar vill jag bara krypa in i ett mörkt hörn och hålla för öronen.

RESPEKT till de som alltid är ensamma med sina barn.   

Fast nu är R alltså hemma igen. I tre hela dagar. Halleluja.

PS. Dinosauriemuseet var en hit. Läs mer om besöket på Citykollbloggen. Formalinrummet! Aaah!

Det där leendet ser inte så äkta ut.