2014/01/06

Mönstret

Det här med att min man är borta så mycket. Just nu känns det rätt jobbigt. Eller alltså, till en viss gräns är jag ju okej med det, kan till och med se vissa fördelar med det. Men på det stora hela... Nej.
Men så har han precis varit borta en hel vecka också.

Det vanliga är att R är ivägflugen i tre, fyra dagar. Det funkar, jag är trött men fortfarande mentalt stabil när han kommer tillbaka. Är han borta längre är jag på den fjärde dagen rejält less på de ständiga rutinerna och på den femte har bristen på egentid gjort mig helt psykiskt desorienterad. Det är som att ju längre tid som gått sedan jag haft möjlighet att tänka en hel tanke själv, prata med en vän i lugn och ro eller pula med något för min egen skull (som inte har med jobbet att göra), desto mer tom och förvirrad känner jag mig. Efter sex dagar vill jag bara krypa in i ett mörkt hörn och hålla för öronen.
RESPEKT till de som alltid är ensamma med sina barn.   

Fast nu är R alltså hemma igen. I tre hela dagar. Halleluja.

PS. Dinosauriemuseet var en hit. Läs mer om besöket på Citykollbloggen. Formalinrummet! Aaah!

Det där leendet ser inte så äkta ut.




4 kommentarer:

  1. Jag är ändå imponerad av att du inte hoppar från balkongen eller nåt för det är vad jag nog skulle gjort. Ett grymt jobb gör du! Skönt att han är hemma ett tag nu.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du, jag har varit rätt nära några gånger... Det eller fosterställning. Gulliga du, tack!

      Radera
  2. Ja men verkligen! Respekt.
    Vi har haft jullov nu i två veckor, och ändå varit båda två de flesta dagar och jag känner att ja... det är rätt skönt att börja jobba imorgon igen alltså.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jobbtid är vilotid numera! Nästan i alla fall.

      Radera

Follow JohannaPaues on Twitter Resor
Toppblogg.se