Plötsligt blev jag så förbannat less på att allt är så svävande, att vi inte har någon riktig plan för hur länge vi ska stanna här, på att vara invandrare, utlänning, på tyskan. På känslan av att ständigt springa i uppförsbacke.
Det känns bättre nu, mycket bättre, men I'll tell you – ibland längtar jag till Sverige så att det gör ont.
Eller. Fel. Jag längtar inte till Sverige. Jag längtar efter enkelheten.
Att få vara i ett land där jag är kompetent, begriper, kan systemen. Där inte så mycket energi går åt till småsaker som att läsa ett myndighetsbrev och där jag kan sitta på en restaurang med mina äldsta vänner omkring mig och förstå vartenda skämt. Trots att det är skränigt runtomkring och skämten handlar om något tv-program som gick när vi var barn.
En sak har jag lovat mig själv. Jag ska försöka åka till Sverige oftare under 2014. Ibland ensam, ibland med barnen, ibland för att jobba. Jag kan inte välja nämligen. Inte nu. Och jag vill verkligen stå med fötterna i båda länderna. Städerna.
Berlin – Stockholm, Stockholm – Berlin. That's me.
Igenkänningen!
SvaraRaderaLyckost dig ändå som har möjlighet att åka till Sverige flera gånger på ett år. Från Colombia blir det kanske vartannat år, mer än så går inte att ha råd med när det innebär en resa över halva jorden.
Men visst, just det där att ha gemensamma referensramar, långt tillbaka i tiden, det är ett så himla tydligt exempel på att man aldrig riktigt kommer att höra till 100%. Och det är rätt jobbigt att tänka på. Att jag aldrig kommer att förstå storheten i "El Chavo del Ocho", liksom.
Jag längtar och saknar också. Ibland mer, ibland mindre, men alltid.
Vet du, jag tänkte på dig så himla mycket medan jag skrev det där inlägget – på att jag ju i alla fall, till skillnad från dig, bor nära. Jag kan ju sticka hem över en helg om jag känner för det! Det är verkligen en lyx. Stor kram!
RaderaI hear you sister!
SvaraRaderaPuss!
Radera