Einfach schön

Vilken härlig helg! Sol, ekomarknad, barnkalas, goda vänner, nya vänner, filmkväll, hemlagat, sovmorgon och kakor från Itowe (underbare Greg, som driver stället, har dessutom öppnat ett Bed and breakfast som ser fint ut). Det kunde inte bli bättre. På riktigt. Jag älskar det här livet, har det så bra här. Jag älskar Berlin, jag älskar Friedrichshain. Jag älskar att prata tyska och jag älskar att jag numera kan lära känna människor på tyska utan att verka debil.

Det här är bra. Allt är bra. Livet är gott.

En så förbenat bra cheesecake.

Långa museenatten

Achtung achtung! I morgon är det dags igen för Lange nacht der Museen – runt 70 museum i hela stan håller öppet ända in på natta och för 15 euro får du gå på precis så många du orkar. En bra deal om man älskar museum, har skral kassa och är kvällspigg.

I priset ingår bussåkning mellan museerna.

Vilket flyt vi har haft i dag. Höhö (guldkantsgrej 2).

Jag har saltvatten i öronen. Det knastrar när jag gäspar och det har jag gjort ganska många gånger ikväll - dåsigheten som kommer av att ligga en timme i en floatingtank verkar hålla i sig. Som ett led i vårt "sätta guldkant på januarislaskdagarna"-projekt satsade var jag och min kära man på en romantisk eftermiddag på spat Tranxx i Schöneberg i dag. Det innebar en timmes gemensamt saltavattenflytande i en rymdskeppsliknande pyramid, trettio minuters massage och så lite skönt slappande med ett glas prosecco i handen i lavalampsloungen efteråt. Allt till tonerna av någon slags indiansk mediationsmusik.

135 euro kostade det, för två personer. Mycket pengar men det var det värt. Inte minst för att vi för första gången på evigheters evigheter under flera timmar bara ägnade åt oss att varva ner, bli ompysslade och njuta av varandras sällskap.

Men att flyta alltså, det är bra grejer. Borde man göra oftare.

Gupp gupp och sen somnar man.

Guldkantsgrej 1: Kookaburra

Vad gör makarna Darlington när det är lite smådeppigt? När slasket står dem upp i halsen och sömnlösheten färgat hela världen grå? Jo, de går på komikerkväll på Kookaburra i Mitte. Galna kanadensare, amerikaner och engelsmän som spelar improteater. Endel tycker att det är töntigt med vuxna människor som gör tokroliga saker på scen, men se, är improvisatörerna riktigt duktiga blir det inte töntigt. Det blir bara sjukt kul.

Kookaburra drivs av en glad indier som älskar allt som har med komik att göra. Varje kväll händer det något nytt på scenen – det är open stage-kvällar för ståuppkomiker, "Comedy gone wild"-shower med den ovanligt högljudda kvinnan Summer Banks och så då och då teatersport. Och det mesta är på engelska.

Stället serverar ingen gourmetmat, det är mest nachos med lite gojor till men det är inte för att äta lyxigt man går dit. Det är för att skratta i tre timmar. Funkis. 

Carl-Einar Häckner på Kookaburra. Han och den glada indiern är kompisar.

Januaridesperationen växer. Och åtgärdas.

Men blä, vad mulet det ska vara då. Helt grått. Jag som är så redo för solglitter och uteserveringar, BEHÖVER solglitter och uteserveringar. Men men, allt har sin tid och medan vi väntar på strålarna (och som motgift mot grådiset) har jag och min kära man bestämt oss att låta hela den här veckan ramas in av vardagslyx. Ni vet, guldkantsgrejer. God mat och utflykter som gör oss piggare, kärare, gladare. Mindre grådisiga.

Frågan är bara på vilken nivå vi ska lägga oss. Ett spabesök känns ju lockande men ska vi satsa på en fotmassage till kaffet eller romantisk bubbelpool- och champagnelyx i en egen spasvit på ljuvliga Adlon Day Spa (Höhö, I wish. En halv dag kostar 300 euro, exklusive behandlingar. Jag var där för ett tag sedan för att skriva en artikel om stället och har drömt mig tillbaka sedan dess)?

Och ska vi äntligen ta oss till Fischers Fritz (som jag velat gå till hur länge som helst, Berlins enda restaurang med två Michelinstjärnor) eller duger det fint med några Flammkuchen och lite rödtjut på kvarterskrogen?  Inte så dumt det heller, och väldigt mycket snällare mot frilansarplånboken. Får tänka lite men vad det än blir: Kära barnvakt, bara att komma. Här ska njutas.

En spasvit på Adlon Day Spa om man är lyxig.

Ordvitsvarning!

Förlåt, jag är tråkig. Men jag skrattar åt typ vad som helst just nu och ibland blir det så roligt på tyska. Vad sägs om bantningschokladkakan Tjockoslim eller en kanske, om man inte bantar, en Mozarttjockis?

Sen så tycker jag att Zweiohrküken är en väldigt rolig titel på en film (enligt min översättning Kuken med två öron. Enligt en korrekt översättning Kyckling med två öron). Som sagt, lite trött nowadays. 

Hektiskt zombieliv och Berlin fashion week

Ujuj, mycket nu. Jag åker som ett jehu mellan jobbmöten och möhippor i Stockholm och dagis och öppna förskolesångstunder här i Berlin. Fram och tillbaka och så klämma in lite vardagsliv med ettåringen däremellan. Och snart bär det av igen för mer jobb och så ett bröllop som jag dessutom ska vara toastmaster på (min bror ska gifta sig, tjoho!). Hur det ska gå vette fåglarna, jag går just nu genom livet med grav sömnbrist och en hjärna som fungerar ungefär lika bra som ett suddigum. Så är det när man prompt ska köra på som vanligt med det sociala och dessutom satsa järnet på karriären som flängande frilans trots att barnet inte börjat sova som folk ännu. Men, som jag brukar säga, det finns en tid för allt och jag-är-en-zombie-som-låtsas-vara- smart-tiden är nu.

Jag är alltså bara hemma i Berlin för att i princip vända i dörren och dra igen. Lite synd måste jag säga, det händer mycket kul här nu när Berlin fashion week drar igång (fast valet är ju ganska givet, det är ju min älskade bror som ska gifta sig. No problem liksom). Stort invigningsparty ikväll och sen händer det massor av saker över hela stan under hela helgen - modevisningar, utställningar, designerutförsäljningar och glassiga partyn.

Ett kul projekt i år är "Swedish fashion goes Berlin". Ett gäng svenska designers visar upp sig lite extra i form av modeshow, fotoutställning, modevideos och en föreläsning. Det råder ju helt klart svensk design-feber i den här staden så hela projektet (som anordnas av Svenska insitutet och ambassaden här i Berlin) känns smart. Fotouställningen heter ”Fashion! Modefotografie von Camilla Åkrans” och visas på galleri Swedish Photography, med vernissage den 20/1 kl.19.

Nu måste jag zombievandra vidare någonstans. Var vet jag inte förrän jag har tittat i min kalender. Så funkar en suddigumshjärna.

Ida Sjöstedt couture. Visas på BFW. Foto: Ceen Wahren

Helgtips: Värme och karibiska vibbar

Nu är det inte roligt längre. Det ligger en grått dis över Berlin. På gatorna är det slask. Ömson snorhalt, ömsom blöta skor och strumpor. Lite småregnigt. Blä.

Därför har jag tagit fram ett helgprogram med tema "värm mig". Lite hett, lite exotiskt, lite bada, lite mindre vinter. Se här:

Fredag
En middag på asiaten Good Time i Mitte får utgöra starten på min värmande antislaskhelg. Beställ in något hett och ät upp maten i en inredning präglad av bambu och parasoller.

Lördag
Botanische garten i Dahlem ordnar då och då ett skönt jippo bland sina exotiska växter, Tropische nächte, och nu på lördag är det dags igen. Drick färgglada cocktails och lär dig mer om någon köttätande kaktus (en Darlingtonia kanske?) till tonerna av karibisk musik. Ju fler drinkar du dricker desto mer övertygad lär du bli om att du verkligen befinner dig i någon djungel någonstans. Och det låter ju som en bra plan.

Söndag
Flyt runt i den enorma floatingbassängen i anläggningen Liquidrome och värm upp dig i deras fina bastuar. Det här verkligen ett bra ställe att glömma slasket för en stund, men gå inte dit om du är rädd för att se andras könsorgan. Det är naket som gäller, förutom i bassängen.

Så, nu känns det snart bättre.

Not så very lovely, nej

Kontraktkuriosa, lite torrt sådär

Jag står i valet och kvalet om huruvida jag ska binda mitt gymkort på 18 månader till eller inte. Hu. Det är läskigt med bindningstider, de går emot min filosofi om att ta dagen och livet lite som det kommer.

Tyvärr är det här med kontrakt som löper under lång tid vanligt här i Tyskland. Hyresavtal, abonnemang, gymkort – ska dealen inte bli superdyr är det minst två år som gäller, ibland tre. Och det är viktigt att läsa kontraktet noga (fast det är det väl i och för sig alltid). Det händer att ett avtal bara får upphöra på samma datum som när det inleddes (bortsett från att det är några år senare). Har jag alltså skrivit på något den 10 juni 2009 så är det bara den 10 juni något år i framtiden som avtalet kan ta slut. Kommer jag på den 11 juni att nu får det räcka så måste jag alltså vänta i elva månader på att mitt gymkort eller abonnemang eller vad det nu kan vara ska gå ut och jag kan sluta betala. Lurigt.  

När det gäller bolån har jag fått lära mig att de flesta tyskar gärna binder sin ränta under lång tid, tio-tjugo år är inte ovanligt. Inget läskigt upp- och neråkande här inte, säkert ska det vara och här tycker jag mig se en bankkulturskillnad om man jämför med Sverige. Har inte nästan varenda kotte med bostadsrätt i Stockholm rörlig ränta på minst en del av lånet? Vanligt måste det i alla fall vara. Kanske litar vi svenskar, som inte haft krig eller några andra riktigt läskiga kriser på evigheter, mer på våra banker. Tyskarna däremot har ju fått bevis på bevis på att det rätt vad det är kan skita sig rejält och krig, murar och diktaturer har ju en tendens att skaka om ekonomin en aning. 
 
Och en till sak, när det ska tecknas avtal på gym så måste du nästan alltid boka ett möte med en gymperson för att ens få reda på vad ett kort skulle kosta. På mötet får du sedan ett erbjudande om ett pris som ofta går att pruta ner lite (eller så kan man försöka deala till sig tre tillfällen med en personliga tränare eller nåt) men du måste bestämma dig snabbt som ögat. Samma dag, helst.

Nåväl, det var lite om kontrakt och sånt i Tyskland. Nu ska jag fundera över hur mitt gymliv ska se ut de närmaste 18 månaderna. I dag fick jag massage av tjejen som ledde yogan, det gör det ju helt klart mer värt att binda sig ett tag till.

Filmkunst lever vidare

Hurra! Finaste videouthyrningsstället i Berlin finns kvar! I somras såg det ut som att Filmkunst skulle dö gentrifieringsdöden när hyran för lokalen plötsligt tredubblades (läs mitt inlägg om det här). Men se, nu har ägarna till det alldeles fantastiskt mysiga och personliga lilla företaget hittat ett nytt och minst lika bra ställe. Och i hjärtat av Friedrichshain dessutom, på Gärtnerstrasse 19.

Här hittar du garanterat de flesta filmklassikerna men också en hel del nytt. Personliga tips från uthyrarna själva och så det härligaste av allt – du kan plocka ut några filmer du är intresserad av, beställa en kaffe, slå dig ned i någon av fyrtiotalsfåtöljerna och ha det riktigt kafégött medan du läser på baksidorna. Eller så köper du dig helt enkelt mer tid genom att beställa fika till ditt mindre filmälskande sällskap.
Ett bra koncept är det hur som helst.

Gott folk! Faran är över!

Nu pratar jag tyvärr inte om giftet i den tyska maten utan om halkan (vi har haft det lite tufft de senaste dagarna här i Deutschland). Myndigheterna utlyste ju undantagstillstånd för ett par dagar sedan på grund av de extremt isiga gatorna och trottoarerna – ett tag inträffade 1,6 olyckor i minuten, några riktigt otäcka och sjukhusen har varit helt överfulla. Men nu har plusgraderna gjort sitt och vägarna är återigen åk- och gångbara här i Berlin. Puh. Det var verkligen med nöd och näppe som jag lyckades ta mig de 200 meterna till gymmet i förrgår, jag måste verkligen köpa tantbroddar snart.

Nog för att jag upplevt hala gator förut, men tokhalkan som, åtminstone varje år jag har varit här, slår till i Berlin har jag faktiskt aldrig varit med om någon annanstans. För ett par år sedan försökte vi, helt galet, att ge oss ut i bil när det var som värst. Det var dumt. Först tog vi oss knappt till bilen, vi hade behövt ha skridskor på oss, och sedan när vi började åka gled hela bilen i sidled (det gick bra dock, men vi hyperventilerade hela tiden. Shit vad korkade vi var som överhuvud taget kom på idén att ge oss i väg. Hur tänkte vi?). Allra isigast blir det av någon anledning på gatustensgatorna och såna finns det ju rätt många av här.

Men nu alltså, verkar allt vara okej igen för den här gången. Inga fler isregn, bitte.

Rapport från dioxinskandalen

Det är rea på kyckling här.

och jag ångrar att jag inte varit vegetarian det senaste året.

Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche goes höghus

Jag fick ett mejl från bloggaren Calle Rockbäck där han frågade om jag visste vad som höll på att hända med Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche, den en gång så pampiga kyrkan i Berlin som sånär som totalförstördes under andra världskriget. Calle har precis varit på besök här och tydligen är ruinen av kyrkan numera helt inklädd i någon slags plattor. Det halva klocktornet som fortfarande står, eller läppstiftet som det brukar kallas, syns inte mer. Det här har ju jag, lite skämmigt, helt missat (jag får väl skylla på bebisbubblan, igen) men nu har jag kollat upp saken.

Ruinen av Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche är på väg att falla sönder. Ännu mer. Och för att tornet ens ska kunna fortsätta vara en ruin och inte förvandlas till en stor stenhög så behövs ett omfattande restaureringsarbete och det är dyrt. Jättedyrt. Ungefär 4,2 miljoner euro dyrt och Berlin är ju knappast känt för att ha drivor med stålars att ta till när det krisar. Men, och nu blir det solskenshistoria, en enorm kampanj drogs igång för att samla ihop pengarna och genom konserter och alla möjliga jippon lyckades miljonerna skrapas ihop och nu kan arbetet snart påbörjas.

Och plattorna? De sitter där som skydd så att någon stackars turist inte ska få ett gammalt krucifix eller så i huvudet under arbetets gång (kyrkan fortsätter att vara öppen för besökare hela tiden). Tanken är att plattorna ska få byggarbetsplatsen att se ut som ett höghus under byggtiden istället för en ja, byggarbetsplats. Fult javisst, men väl värt det när allt är klart som det står på kyrkans hemsida. Och klart beräknas det bli under mitten av 2012.
Vill du veta mer om kyrkans historia rekommenderar jag ett besök på Calle Rockbäcks blogg. 

Utan plattor

Med plattor

Jakten på kontorsplatsen - del 4

Jag sitter på det mysiga kafét Aunt Benny och jobbar. Så lugnt och skönt och väldigt goda grejer här. Arbetsro helt enkelt och ett mycket bra coffice. Men faktum kvarstår, jag måste skaffa ett kontor. Det är helt tvärt totalt absolut omöjligt för mig att arbeta i vårt hemmakaos och det är inte alltid det funkar att ta med sig jobbet till ett kafé. Kastanienalleekontoret sket sig (det kändes efter mycket övervägande som lite för långt bort ändå. Varenda arbetsminut är guld värd nuförtiden) men nu ska jag förhoppningsvis snart titta på några ställen här i F-hain istället. En vacker dag kanske det blir något. Håll tummarna.

Lampenladenlamporna

Såg precis att Friedrichshains finaste lampaffär, Lampenladen, ska flytta till Prenzlauer Berg (Immanuelkirchstrasse 22). Snyft. Inte för att kommer att köpa fler lampor därifrån, en till och vårt hem skulle börja se ut som en lampaffär det med, men jag kommer att sakna den. Ibland har jag gått in bara för att stå en stund under himlen av lampor i alla möjliga färger och njuta. När det är som gråast ute blir det en färgterapi, väldigt effektiv för humöret.

Å andra sidan - det är nog klokt av dem av flytta. Här har alla redan deras lampor (i huset mittemot oss hänger dem i minst tre av lägenheterna och nästan varenda restaurang, butik och kafé har dem i taket). Friedrichshain är lampenladenlampemättat.

Väldigt vuxet nyårsfirande och så var det bara vi kvar

De första dagarna på den nya året har gått väldigt lugnt till. Lite Tierpark, lite promenader, lite febrigt barn som mest velat mysa i famnen och så lite välbehövlig träning. Ungefär så. Ganska ospännande med andra ord.

Själva nyårsafton däremot var inte så stillsam som man hade kunnat tro att den skulle bli (konceptet var: Några barnfamiljer äter en mysig racletteost- och fonduemiddag ihop). Visserligen utan vare sig fylleslag eller dans på borden men väl med fyra barn i springa-runt-runt-och-skrika-åldern som röjde så att ljudnivån blev högre än på Berghain. Det är bara att acceptera att ordet röja numera oftare innebär stojiga barn än galna fester (jag måste komma ut mer. På kvällarna alltså. Verkligen).

På tolvslaget ökade känslan av att ha äntrat medelåldern när vi stod och kramades på balkongen istället för att vara uppe på grannhusets tak tillsammans med ungefär 40 vingliga partajare. "Här står vi och är förnuftiga", så kändes det medan vi skålade in det nya året. Och förnuftighetskänslan blev knappast mindre av att ett gäng puckon på gatan började att sikta sina fyrverkerier mot alla som gick förbi. Hujedanemig, såna dårar.

2011 kommer att innebära både bra och mindre bra saker för oss. Bra för att jag ska jobba som bara den med massor av roliga projekt och för att vi ska bo kvar i Berlin. För att det snart kommer att bli vår och härligt med ännu mer fågelkvitter, uteserveringar och öl i solen och för att livet i största allmänhet är riktigt schysst nu. Men mindre bra för att fler av våra svenska vänner här snart ska lämna Berlin och flytta tillbaka till Sverige. Vi var ett helt litet gäng bekanta sen tidigare som kom hit ungefär samtidigt men av oss är det nu snart bara jag och min familj kvar. Visserligen med massor av nya vänner men ändå, det känns lite som om en epok håller på att avslutas och det är lite sorgligt.

Så J, K och S - nu kommer en liten hyllning till er och vårt gemensamma berlinäventyr. Tack för tiden som varit. För spontanhängandet, promenaderna, alla überbilliga take awaymiddagar från thaien vi ätit ihop, för utflykterna, för barnkläderna vi fått låna av er, för all hjälp och allt stöd och allt pepp och allt kul vi har gjort tillsammans. Berlin kommer inte vara detsamma utan er.  Puss.

Jag avslutar med några bilder från tygaffären runt hörnets nyårsskyltning. Ful men kul.

Fågelsången igen

I dag har det varit vår i luften. Strålande sol, töväder och fågelsång. Lyssna bara på det här, inspelat vid en buske i centrala Friedrichshain.