Ett år. Tio år. Och en evighetslång vinter.

Det här jäkla vintervädret gör mig helt förvirrad. Det känns som att tiden står till, som att vintern 2013 kommer att vara för evigt och inget av allt jag ser fram emot kommer att hända – samtidigt som veckorna och månaderna går så absurt fort. Jag menar, snö eller ej, Isa fyller snart ett.

Ett år. Det är helt galet. Är det inte?

Men, men. Förutom tidsförvirring, en träningsvärk från hell (klättringen, ni vet) och en ny förkylning så har jag det himla bra just nu. Lagom mycket jobb, lagom mycket ledigt, glada barn. Balans liksom.

Det var ett tag där, mitt inne i den djupaste vintern, när det kändes som att jag inte skulle klara en minut till. När sömnbristen var så total, jobbstressen åt upp mig och jag bara precis hade ork nog att fixa vardagen med två små under dagarna utan R. När Sverige, familjen och de gamla vännerna plötsligt låg så smärtsamt långt bort, när trots och gnäll och vinterkläder hela tiden knaprade på den sista energireserven och när tröttman gjorde att jag knappt tog mig ut på någonting kul alls.
När det kändes som om livet, Berlin och de bästa åren i mitt liv passerade förbi mig utan att jag hade varken ork nog eller tid att njuta.

Sedan kom Thailand och solen och lite, lite mer energi med det. Tillräckligt för att jag skulle ruska tag i vardagen och se till att ge mig själv mer av sådant som livar upp. Som att sova. Och träffa vänner på kvällstid, utan barn.
Och nu är det bättre, mycket bättre till och med. Nu njuter jag igen.

Och någongång. Någonjäklagång måste ju den där våren komma också. Våren och sommaren då Isa ska ta sina första steg och Eje en första tur på en cykel utan pedaler. Och jag och R ska fira att vi varit tillsammans i tio, sett på det stora hela, helt fantastiska år.

Tio år. Helt galet det med. Är det inte?