2013/12/03

Förvirringen

Jag blir inte klok på om jag ska säga Sie eller du till barnens kitafröknar. Det mest korrekta är väl Sie antar jag, men det blir himla konstigt eftersom jag pratar om dem med förnamn. Även när de står bredvid (barnen känner dem ju bara vid förnamn, och jag med för den delen). Och inte kan jag använda mig av tricket att lyssna på vad de kallar mig heller eftersom det verkar som att alla inblandade liksom undviker meningar där man måste bestämma sig för om man ska sia eller dua. 

Visst, jag skulle ju förstås kunna fråga. Det är en bra idé. Fast det finns en anledning till att jag inte gjort det. Jag tror nämligen att många av dem gärna vill sia för att hålla distansen och då måste de stå och förklara det, alternativt bli du med nån de inte alls vill bli du med. Det vore i och för sig kanske inte hela världen? Eller? Vad vet jag! 

Man kan ju tycka att jag efter fem år i det här landet borde fått en bättre känsla för siandet. Icke.

Mvh,
förvirrad invandrare

8 kommentarer:

  1. Haha, ja herregud jag undrar precis samma om min granne. Men de verkar vara ena riktiga experter på det här med att undvika just det i en mening. År av erfarenhet osv osv...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skönt att höra att vi är fler som är förvirrade! Våra grannar envisas med att säga Sie trots att vi har massor med varandra att göra. Men de är iaf tydliga och eftersom de är äldre är det bara att sia vidare.

      Radera
  2. Ja, Tyskland befinner sig numera så där i gränszonen mellan "Du" och "Ni", tillsammans med Holland och Belgien-Vlaams. Frankrike, Belgien-Vallonien, Spanien, Österrike, Schweiz, Italien är fortfarande strikt "Ni". OK, men nu till Tyskland (Nord) och storstadsmiljö; för Berlin gör så här: Utgående från Din generation - Du-a alla klart yngre än Du. Sedan måste bedömas: Rör det sig om ett tillfälligt möte (Ni!) eller återupprepat möte (Du?)? Kitafröken: Vid Din ålder +/- ca. 5-10 år: Du-a (framförallt om gemensamma temat är barn), kanske med tillägget "Ich darf Du sagen?". Blir alltid besvarat med "Ja", ett "Nein" vore en sällsynt grov förolämpning. Ni-a allting äldre. Men stegen i denna sällskapsdans är ytterst komplicerade och det tar år av observationer innan man lär sig bedöma situationen. Naturligtvis kan man alltid använda sig av "Ni" men då kan man lätt förspela möjligheten till ett angenämare "Du". Det hela är i ett stadium av förändring tack vare internet, facebook, twitter och engelskans utbredning. Jag utgår från att inom 15-20 år kommer "Du" att dominera. I Nordtyskland. Där plattyska talas eller plattyska uttryck ofta flyter in i vardagsspråket (Öster-/Nordsjökusten, Hamburg, Schleswig-Holstein), finns ju bara "Du" om man nu inte viker ut på "Hey" som ju betyder han/hon. I stort påminner Tyskland om Sverige fram till 1960-talet; alltid "ni" utom i ungdomen, tjänstefolk "han/hon" eller med förnamn, övergång till "Du" med ett formellt "jag tror jag är äldst, skall vi säga du". Men som sagt, det ändrade sig snabbt i Sverige och samm sker också i Tyskland även om heterogeniteten är mycket, mycket större än i Svedala.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, jag hoppade på en förklarande kommentar från dig. Ja, inte är det konstigt att jag känner mig förvirrad ibland. Herregud, vad komplicerat det är. Och inte blir det lättare av att det förändras i rask takt heller. Intressant att du tror att Du kommer att dominera om bara 10-15 år. Kanske!

      Radera
  3. O detta är ju så förvirrande. I Colombia är det också ofta så svårt att välja mellan Usted och Tu, särskilt eftersom ”reglerna” beror på vilket förhållande man har till personen från början. Pratar man med en främmande person med ”ni” kan det både låta oartigt och jätteartigt beroende på vad man pratar om. Att gå över till ni när man pratar med en myndighetsperson eller affärsbiträde betyder ofta att man blivit sur på något de sagt. Men att ”nia” en vän eller familj kan paradoxalt nog låta kärleksfullt och intimt. Jag är alltid ”ni” inför min kille och mina barn till exempel, men om de är arga på mig säger de ”du”, vilket ju är tvärt om vad man tror. Hälsningar från en annan förvirrad invandrare.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men hjälp! Plötsligt kändes det ändå ganska enkelt här i Tyskland. Shit vad svårt.

      Radera
  4. Hehe, tänkte skriva ungefär precis det Mammas Machete sa... Dessutom varierar det mellan olika spansktalande länder. Fick helt ställa om när jag flyttade från Argentina till Colombia.

    SvaraRadera

Follow JohannaPaues on Twitter Resor
Toppblogg.se