Dagens träning: Längdhopp i Tiergarten

Nej. Längdhopp har aldrig varit min starkaste gren. 

. 

Uppgepifft

Fick en gliring från R om att det kanske var dags att byta ut headerbilden med de utställda jeansen. Och jaja, det hade han väl helt rätt i. Den är ju ändå, eh, fyra år gammal? Världens bästa Hanna Skoog knäppte en ny bild på mig och tada! Das blogg ist uppgepifft.

Förresten. på bilden (och just nu) sitter jag på det nya kaféet Silo här i Friedrichshain. Det är den gamla favoriten Karvana som blivit något nytt. Superduperbra kaffe här med!

Sätter klockan på fem

Såhär är det hos oss: Våra barn somnar väldigt sent. Eje har alltid gjort det, Isa visar tydliga tecken på att hon är på väg att bli likadan. De verkar ha ärvt någon Darlingtonsk gen som gör att de är fruktansvärt kvällspigga, helt enkelt (inte har de ärvt det från mig i alla fall. Jag blir trött vid tio, somnar gärna vid elva och sover till sju, halv åtta).
I kväll somnade Eje kvart i tio och Isa kvart över.

Innan ni börjar fundera på om vi har testat än det ena än det andra så ska jag svara JA på den frågan. Vi har testat allt. Inget har fungerat. Kanske har vi gjort fel, vad vet jag och skitsamma. Vi har gett upp och accepterat, våra barn (och särskilt Eje) är helt enkelt inte särskilt trötta på kvällen. Alla är olika och även barn kan uppenbarligen vara nattugglor och ha litet sömnbehov.

Problemet handlar om att det, åtminstone för mig, är tufft att orka vara en bra förälder så länge varje dag, utan tid för återhämtning. Och att hinna med allt det andra som ska hinnas med i det här vuxenlivet. Att knappt ha någon egentid när jag är ensam, eller vuxentid med R när han är hemma, att inte kunna jobba igen det jag inte hunnit med under dagen efter att barnen somnat (att jobba så sent vore helt kontraproduktivt, jag ser oftast i kors av trötthet efter tio), att ägna flera timmar varje kväll åt nattande när jag har en driljon to do's på listan –det är knappast någon lisa för själen. 

Men jag har en plan. Jag ska börja gå upp runt fem. Åtminstone när R är borta. Det låter plågsamt men nu när barnen ändå sover på nätterna borde det ju funka? Och förstå vad mycket egentid jag skulle få! Eller hur mycket jag skulle hinna jobba! Och om jag lägger mig tio blir det ju sju timmars sömn –  och visst borde jag kunna öva upp morgonpiggheten och få hjärnan att fungera även innan solen är uppe? Aah, bara tanken på att få flera timmars ostörd tid om dagen att göra vad jag vill på gör mig alldeles lycklig. Möjligheterna!

Vad säger ni? Någon med samma problem som kör med morgonknepet? Eller som har en ännu bättre lösning? Om inte – wish me luck att uppbåda disciplinen som kommer att krävas för att komma upp.

Plötsligt händer det

Stora barnet sov fortfarande när jag klev in i duschen i morse. Fem minuter senare var han både vaken, påklädd och redo att äta frukost. HELT UTAN TJAT! Och sen ba: Sleva i sig yoghurt, klä på sig ytterkläder och så i väg. Som om det vore det enklaste i världen. 

Alltså. I vanliga fall brukar vi aldrig lyckas ta oss till dagis före halv tio, i dag var vi där halv nio. 

Please, please, säg att det kommer att hålla i sig? De här två timmars-maraton-tjat-trots-morgnarna vi hållit på med de senaste två åren kommer att ta knäcken på mig annars. På riktigt alltså.

Btw. Vi är tillbaka i Berlin. Sedan i går. Superskönt.

Processen

Är fortfarande i Sverige. Umgås väldigt mycket. Tänker väldigt mycket. Kommer inte fram till särskilt mycket.

Återkommer om tankarna. De behöver sorteras. 

Isa och väggen

Kollade igenom gamla bilder och hittade den här. Mitt lilla Berlinbarn.

Sverigevecka

Vafalls? Det där är ju inte Berlin? tänker ni säkert nu. Och det är helt riktigt. Det där är sjön Råsvalen i Lindesbergs kommun i Sverige, en lada, en grusväg, en hund och så min mamma, min son och min dotter.

Jag och barnen drog hit i helgen pga längt till natur, mormor, svenska tidningar och - största anledningen av alla - ett stängt dagis i Friedrichshain. Men det passade himla bra eftersom cirka hundra svenska festligheter för vänner och släkt ska äga rum den här veckan. Man vill ju vara där det händer liksom.

Men först några dagar hos mormor på landet alltså. Loppisdagar. Köpa biodynamiska grönsaker från granngården-dagar (spaghettipumpa, min nya passion! Spaghettikürbis på tyska, måste hitta i Berlin). Äta väldigt mycket äpplen från trädgården-dagar. 

Ja, och så försöker jag jobba här och var också. Det är... svårt.

Tjipp!

As long as we are flyin', all this world ain't got no end.

Om jag någon gång i framtiden skulle välja en låt som soundtrack till mitt liv i Berlin, så skulle det bli den här. Inte bara för att den hörs överallt – och det trots att det var länge sedan den kom nu – utan också för att den varit med i nästan alla delar av mitt berlinliv.

Jag har lyssnat på den medan jag kickat igång mitt frilansande, jag har nattat Eje till den (ett tag somnade han bara till elektronisk musik), haft den i öronen under mina promenader och jag har dansat till den.

Den är så mycket Berlin för mig och representerar så mycket som är och har varit så livsviktigt för mig. Lusten, äventyret, utmaningen, pirret i magen inför ett skrivuppdrag, en härlig utekväll, ett bröllop, ett nytt liv.

Låtvalet är verkligen inte unikt på något sätt, snarare ganska förutsägbart. Men orka vara så jäkla unik hela tiden. 

Here we go. The soundtrack of my berlinerliv.

Morgondoft

Jag minns att jag tyckte att det luktade så äckligt i tunnelbanan om morgnarna i Stockholm. Som en andedräkt från någon som precis ätit en skål med filmjölk. Syrlig och ljummen. Jag började ofta må lite illa av lukten (iofs i kombination med åksjuka och trötthet).

Eftersom mitt kontor ligger på gångväg från där vi bor har jag inte åkt så mycket tunnelbana under morgonrusningen här i Berlin. Och när jag har behövt vara någonstans tidigt har jag oftast cyklat. Men i morse regnade det och när jag stod där ihopträngd med alla människor på tåget insåg jag en sak.

Berlins tunnelbana doftar croissant på morgnarna. Nybakad och varm. På både stationerna och tågen. 

Det här beror förstås på alla bake up-bagerier som finns precis överallt här (precis som att filmjölksandedräktslukten förmodligen beror på att många svenskar äter filmjölk till frukost) och nu vill jag inte vara en sån där utlandssvensk som gnäller över hur mycket sämre allt är i Sverige, för det tycker jag verkligen inte – men just när det gäller den här lilla vardagsdetaljen går poängen helt klart till Berlin. 

Doft av nybakad croissant är så mycket bättre än kvav filmjölksandedräkt. Så är det bara. 

På kontoret just nu

Stor diskussion pågår om huruvida mina kontorskollegors barn ska gå på Realschule eller Gymnasium.

Jag sitter mest och kokar av ilska över det tyska skolsystemet. Att behöva ta så stora beslut om en människas framtid, alltså om hen ska gå en skola som kan leda till studier på högskolenivå eller ej, när personen bara är elva år gammal.

Vansinne.

Mina bästa hej på tyska

1. Mahlzeit! Så jäkla skönt och direkt att ropa "måltid!" till någon förbipasserande. Lite "skit i snacket – NU GÅR VI OCH ÄTER VI OK?"

2. Moin! Ett fint ord. Ligger skönt i munnen. Mååååin.

3. Servus! Tänker lederhosen. Tänker alptoppar. Tänker ölkannor. Blir på glatt humör.

Fast här i Berlin säger folk mest Hallo! eller Hi! till varandra. Inte så spännande. Min kollega hävdar att fler och fler säger Hey! också. Helt amerikanskt.

Det kostar på

Jag kan inte jämföra med Sverige längre. Eller, kan kan jag ju – och särskilt när det gäller de stora dragen – men när det gäller vardagsgrejer som regler för den svenska föräldraförsäkringen* och hur källsorteringen går till kan jag ju egentligen bara jämföra med hur det var i Sverige för fem år sedan. Ja, om jag inte gör research förstås, men orka googla källsortering i Sverige mitt under ett samtal i lekparken bara för att kunna dra till med lite kuriosa om hur svenskarna tar hand om sina sopor. Så intressant är det inte.

Alltså. Det måste ju ha hänt massor i Sverige på fem år! Stort som litet.

Även om jag läser svenska tidningar (och skriver delar av dem) missar jag såklart grejer. Sånt det inte skrivs så mycket om. Som mina vänner inte pratar om. Småsaker, vardagsdetaljer.  Jag har helt enkelt sämre koll nu. Och det är väl ganska naturligt och ingen biggie om det inte vore så att jag inte har koll på stora delar av det tyska samhället också. För att jag precis lärt mig språket och för att det är så enormt mycket att lära sig när man byter land. Om precis allt.

Och det här – att inte kunna varken mitt hemland eller mitt nya land gör mig ledsen. Och förvirrad. Lite rotlös.

Att minst en gång varje dag känna mig dum och tafatt när det gäller sånt jag var en jävel på i Sverige, det är skitjobbigt. Att helt obehindrat och snabbt kunna läsa på om saker i min vardag är något jag saknar så det gör ont. Och jag avskyr, verkligen avskyr, att inte känna mig självständig, redig, myndig.

Och jag vet, det tar tid. Bara att kämpa på etc. Men ändå.

Det har varit mycket win i den här sagan. Massor till och med. Men att byta värld kostar på också.

* Hade sådan jäkla koll på den när jag bodde i Sverige! Alltså även innan jag fick barn. Älskar att lära mig sånt där. Lite sjukt kanske.

Och ett PS också: Apropå att jag har bott här ett tag så kändes det rätt nesligt att inte få rösta igår. I alla fall betydligt mer nesligt än första gången jag var med om ett val här. Då var jag fortfarande en gäst i det här landet. Ute på ett litet äventyr bara. Shit, vad länge sedan det känns.

Den där ölfesten, ni vet

Bild lånad härifrån.

I dag börjar Oktoberfest nere i München. Originalet, den stora, riktiga. Jag har varit där en gång, men Eje var med så vi gjorde ju knappast festen som man ska, om man så säger. Ändå var det bland det mäktigaste i partyväg jag varit med om.

Så många glada och rosiga människor på samma ställe som så ohämmat skrålade med till schlager och ompaompa. De där brudarna i heidiklänningar som kryssade fram genom folkmassan, bärandes på tio, femton, tjugo enorma ölglas på samma gång. Att ALLA hade de traditionella kläderna på sig, gick så all in. Det var så fascinerande! Och så tivolit utanför, herregud. Enormt! Som sju Gröna Lund!

En vacker dag, innan jag blivit alltför gammal och trött, ska jag dit igen. Och bara köra. Det står med på min bucketlist. 

Vad händer här då?

Jomen, det är ju helg på gång. Om jag har några planer? Nej. Om jag borde ha det med tanke på att jag åtmistone under en dag av två är ensam med barnen? Ja. Men jag har fortfarande i morgon på mig att komma på något att roa oss med.

Och annars då? Näe, vi surar lite över att ytterligare en dator i hushållet gått sönder på grund av fuktskador och kommer att kosta en miljard (känns det som) att reparera. Den här gången har vi dock ingen aning om hur fukten kommit in i datorn, vi har ju varit minst sagt försiktiga sedan det råkade hamna en kopp te i min jobbdator. Trodde vi att vi varit i alla fall. Hur som helst. Sjukt bittert är det. 

Och så har det blivit höst här i Berlin. Jättemycket. Det är superkallt och regnar och tittar man noga så kan man se att träden börjar gulna litegrann. Snart är det dags att åka till Tiergarten för att springa av ungarna – när höstfärgerna kommit är det så vackert där att det gör ont.

Och med det klappar jag ihop den här apparaturen och tar helg.

Eller förresten! Om du befinner dig i Sverige så tycker jag att du ska köpa den nya numret av Aftonbladet Resa som ligger ute nu. Där kan man nämligen läsa en artikel om Berlins varietékultur som jag har skrivit och eminenta Hanna Skoog har fotat.

Och när jag ändå är igång. På Citykollbloggen kan man just nu läsa om det helt fantastiska lunchstället Der Imbiss. Naanpizza liksom, varför har jag aldrig ätit det förut?

Så. Nu är jag färdig. Trevlig helg!

Platsen där mitt liv bytte riktning

Det var här det hände. För sju år sedan. Pang bara. 

Jag hade varit i Berlin i ett dygn och stod på perrongen, på väg till någon sevärdhet. Jag minns att mitt resesällskap, jag var här i jobbet, pratade om det enorma discohuset Goya som ligger mittemot stationen. Om att det har varit hippt en gång i tiden, en plats där allt kunde hända och hände. 

Och så bara visste jag. 

Berlin. Jag vill bo här. Jag ska bo här. 

Tänk att det verkligen blev så. Att jag vågade. Att jag tillät den plötsliga förälskelsen, som helt tog över mig den där gången på perrongen, slå rot. 

Visa vägen. Bli mitt liv.

Herregud Berlin, min stad, vad jag älskar dig. 

Så. Färdigsemestrat.

Hej på er. Och hej Tyskland.
Hej Berlin.
Hej dator, hej jobb, hej vardag.
Hej höst. 

Jag har haft det bra. Jättebra. Korfu var vackert och nu är jag alldeles fullproppad av vackra vyer och bad i turkosa vatten. Känner mig redo att ta mig an den här hösten nu faktiskt. Precis som planerat.

Väldigt redo, till och med. Ivrig, nästan. Tur det eftersom nästa vecka blir hård med vrålmycket jobb och kvällsplaner på det. Och jag är ensam med ungarna. Pussligt. Men äsch. Det blir nog bra. Energin jag samlat ihop under veckan i Grekland borde väl räcka till nästa helg i alla fall?

Men först några instas från semestern. 

Tar en vecka till

Det här med att hösten börjar göra sig påmind... Jag vet inte. Kylan som smyger sig på en om kvällarna här nu i Berlin, nä du. Den är jag inte redo för riktigt ännu känner jag.

Så, tada! imorgon packar vi ihop barn och badringar och drar till Grekland en vecka. Resan har i och för sig varit planerad megalänge eftersom R alltid måste be om sin semester typ ett och ett halvt år i förväg – men nu när vi väl är där känns det som att det var ett himla bra beslut vi tog där precis innan Isa skulle komma någongång. En bonussemester innan hösten drar igång på riktigt. Kan ju egentligen inte bli så fel, va?

Vi får väl se hur det är med internetandet där vi ska bo, annars så hörs vi helt säkert när jag är tillbaka igen. Herregud vad laddad inför hösten jag kommer att vara då. Mörker och slask och tjocka kläder – bring it on bara.

Blir perfa.

Click on image for source.

Morgens immer müde

Hallå! Här är det soligt och muntert! R är hemma och jag har mirakulöst tillfrisknat från ett svårt fall av magsjuka i går kväll. STOR anledning att vara glad (är också mycket glad att det slog till bara minuterna innan R kom hem och kunde ta över barnen. Psykologiskt?).

För att fira tänkte jag bjuda på den här finfina tysklåten. Den går varm här hemma just nu.

Säg hej till Bunny Love!

Foto: Elsa Quarsell

Men alltså. Jag har ju faktiskt inte bara varit sjuk och gnällpysslat med mina barn i helgen. I fredags var jag och den här nyinflyttade (yay!) bruden på vernissage av svenska fotografen Elsa Quarsells utställning Domestic Burlesque. Det var skittrevligt, inte minst för att HayDee Sparks uppträdde för oss. Med eld! Jag var mycket imponerad.

Är ni här i stan någon gång fram till den 26 september, gå till AKA i Neukölln och titta. Elsas bilder är så himla balla. Och sedan, när ni kollat klart, går ni och äter på Feliu som ligger nästan bredvid (jag har skrivit om restaurangen här). Värsta perfekta kvällen ju!

Foto: Elsa Quarsell

Helgproblemet

Har jag sagt att jag avskyr när R är borta under helger och särskilt söndagar? Att vara ensam vuxen under vardagarna är inget problem, men helgerna är verkligen tuffa. För att det ska bli bra måste jag ha planerat innan, fixat playdates, tänkt ut och förberett pyssel etc etc – men hur ofta hinner man ordna med sånt i veckorna? Jag är i alla fall dålig på det.

Till saken hör att de flesta av Ejes lekkompisar träffar sina mor- och farföräldrar under helgerna och alltså inte har tid att leka då. Och jag blir den som ska hålla en mycket aktiv fyraåring (som dessutom inte är särskilt bra på att leka själv i mer än några minuter) på gott humör från sju på morgonen till klockan tio då han somnar. Och så lägger vi till en ettåring med allt vad det innebär på det. Puh. Att jag styr upp något med någon av mina vänner är nästan inte lönt. Vi kommer ändå inte att hinna prata så särskilt mycket med varandra.

I dag känns i och för sig allt lite extra jobbigt eftersom både jag och Isa är sjuka och gnälliga och verkligen inte har någon energi till övers. Men ändå. Jag måste verkligen hitta en söndagslösning som funkar bättre för den här lilla familjen. I'm out of pysselidéer och of pyssellust (och så fort vi inte gör något aktivt tillsammans eller är ute kommer tjatet om att få titta på tv igång). 

Oh well. Nu ska jag uppdatera mig på vad som egentligen sas i den stora tv-duellen mellan Merkel och Steinbrück som gick nyss (megastor sak. Typ 20 miljoner tittare). Jag hade planerat att titta på den men en nattning och sedan en spya i sängen satte stopp för den planen. 

Livet.

Förresten. Om du vill veta mer om valet den 22 september här i Tyskland så har du en blogg på svenska här, skriven av en kollega till mig här i Berlin.