Tiden har gått

Jag har tänkt mycket på en sak den senaste tiden. På att tiden har gått nu och det här utlandsäventyret jag var mitt uppe i har fått en historia. Att jag har en historia här i Berlin. Att tiden här aldrig kommer att vara bara en episod, en parentes, utan en betydande del av mitt liv.

Det kanske låter självklart, men för mig innebär de här tankarna att jag gått in i en ny fas. Där jag kan börja se tillbaka, summera ett och annat. Säga att såhär trodde jag, var jag rädd för och såhär blev det.

Och med tanke på hur mycket energi som gått åt till att oroa mig för hur saker och ting ska bli i det här utlandslivet, hur jag gått runt och hoppats och antagit utan att egentligen veta nånting, så känns det himla skönt att veta nu. Hur relationerna med de där hemma har utvecklat sig till exempel ("kommer mina barn knappt känna sina kusiner?", "hur ofta kommer vi egentligen att ses?" och "kommer alla glömma bort oss nu? Sluta bjuda oss på fester?") och hur det funkar att jobba mot Sverige härifrån. 

Jag har rätt bra koll på sånt nu.

Egentligen är det väl bara så enkelt att jag har jag har blivit äldre och mer erfaren. Sex år does liksom that to you. Mer kunnig i ämnet Att leva som Johanna i Berlin. Jag gillar det! 

Det är skönt att sitta på någon slags facit på åtminstone några av de väsentligaste delarna av livet. 

Att slippa vara orolig för en massa grejer som jag var osäker på skulle gå bra - och att acceptera att jag faktiskt valt bort en hel del av livet där hemma, men i utbyte fått mycket annat.

Jag för fem år sedan. Ung och ovetande. Och betydligt mindre sliten. Håhåjaja.

Ett mandat, men ingen våg

Apropå mitt senaste inlägg. Här har min gode vän och kollega Fredrik skrivit en bra kommentar till all förfäran över det nazisistiska mandatet i EU-parlamentet.

Jag håller förresten på att rumstera om lite i mitt bloggande, därav tystnaden här (men inte på Citykoll). Hör av mig när allt är färdigt.
 

Måste bara skriva

... att jag inte för mitt liv kan förstå att så många människor, I TYSKLAND, har röstat in en nynazistisk representant i EU. Vad är det som händer? Vad är det med människor? Fattar de vad de gör? Har de inte gått i skolan? Har ingen berättat för dem om den extrema mardrömmen som utspelade sig här för inte alls särskilt länge sedan? Kopplar de inte? HJÄLP MIG ATT FÖRSTÅ!

Att de rasistiska partierna gått så mycket framåt i Europa är så fruktansvärt ledsamt att jag knappt klarar av att tänka på det. Så jag fokuserar på alla oss som inte röstat så. På att vi måste bli ännu fler. Måste, måste, måste.

Ps. Läs gärna historikern Charlottes intressanta inlägg om vilket sorts samhälle det är man faktiskt röstar fram om man röstar på ett rasistiskt/nynazistiskt parti.

Det är Isas dag i dag

"I dag kommer ni att få träffa er flicka. Kanske redan i eftermiddag, kanske senare ikväll. Men hon kommer i dag, det ser jag på dig."

Det var min gynekolog som sa så. För precis, nästan på minuten, två år sedan. Sedan dröjde det knappt fem timmar innan Isa var hos oss.

Isa. Med de kloka ögonen. Med lugnet inom sig som ingenting och ingen verkar kunna rucka på. Alltid beredd med ett leende, med sin värme, sin nyfikenhet och iver att smaka, känna, prova, lära sig nytt. Som sjunger nästan hela tiden. Härmar ljuden hon hör. Ett litet, alldeles underbart, eko.

Isa som just nu helst vill göra allt själv och vägrar att ge sig. Som kan ägna långa, långa stunder åt att lära sig något hon inte helt bemästrar. Klä på sin docka. Rita en teckning. Sätta fast ett hårspänne. Tålmodigt. Koncentrerat. Stilla.

Det har regnat i flera veckor i Berlin, men i dag Isa, på din dag, lyser solen.

Såklart. 

Mitt bloggliv är livligare på Aftonbladet just nu

Hörni, det här håller ju inte. Den här stackars bloggen får ju knappt någon kärlek alls av mig just nu! Det är en sådan period, helt enkelt. Jag har lite för mycket att göra för att hinna med.

Men jag finns ju på Aftonbladet Resa också, det vet ni va?
Följ mig där också så blir jag glad!

Hej så länge.

Upptrissad goes pöl

Sverige. Stockholm. Det är verkligen konstigt att befinna sig på ett ställe som känns så välbekant och vardagligt för mig, utan att det är min vardag. Jättekonstigt. Jag blir faktiskt helt snurrig av det.

Men det har varit bra att vara här. Dels för att det fått mig att förstå vilken jäkla junkie jag är på att vara i något annat än det jag kan utan och innan, hur jag riktigt behöver det, och dels för att jag (även om jag såklart älskar att vara nära familjen och vännerna) blir helt galen på att det är så mycket hela tiden. Så många platser, människor, relationer, möten. Sms och telefonsamtal, en strid ström. För intensivt. 

Visst, det är väl mer intensivt för oss nu än vad det skulle vara om det här var vårt liv. Men ändå. Jag har bott här förut. Och jag kände precis samma stressboll i magen i min vardag då som jag gjort under de här veckorna. 

Jag vill inte ha den där stressbollen i magen. Jag avskyr den. 

Det kan faktiskt vara så enkelt att jag och Stockholm inte fungerar särskilt bra ihop. Jag kan inte stänga av allt som pågår här, kan inte låta bli att ansvar över att det pågår. Jag rycks med i tempot och låter mitt liv förvandlas till ett schema utan plats för återhämtning och bara vara-tid. Jag trissas upp och upp och upp - tills jag faller ner i en ledsen, och mycket trött, pöl. 

Så. Om vi flyttar tillbaka någon gång - kan någon please påminna mig om att jag måste börja i terapi så fort flyttlasset kommit fram?

Vill ej bli en pöl.

Dålig bild, men det är vad jag lyckades åstadkomma i mitt stressade tillstånd.

Turbo

En vecka har gått och tja, livet i Stockholm är väl ungefär som det jag hade innan jag flyttade till Berlin. Fullt ös, massor av jobb, sociala aktiviteter varje dag, tunnelbana och buss hit och dit över hela stan, huvudet sprängfullt av planer och kom ihåg. Fast nu har jag ju barnen också. Himla tur det, annars hade jag blivit umgås-med-folk-utbränd innan det är dags att åka hem igen. Det är såklart underbart att äntligen träffa alla jag saknar så mycket – men my lord vad trött man blir av att försöka hinna få kvalletid med i runda slängar femtio pers på dryga två veckor.

Kort sagt: Vi har det toppen, men i ett alldeles för högt tempo för att jag ens ska kunna låtsas att vi lever här på riktigt. En vecka kvar av vårt svenska turboliv nu, drygt. Sedan ska vi vila. Möjligen gå in i en eremittillvaro ett tag.

Schwettig resa mot Schweden

Nu är det dags! Imorgon åker vi till Sverige! Det ska bli så härligt, jag behöver verkligen tanka lite heimat nu. Ni vet – vännerna, vyerna, Lindex barnavdelning. Och så ett gäng jobbmöten och massor av familjehäng. Det blir flott.

Nu gäller det bara att ta sig härifrån och dit. Jag fattar inte att jag fortsätter att utsätta mig för den här persen alltså, att resa ensam med sjuttioelva kollin och två barn (varav ena ett trotsmonster in absurdum just nu). Jag får ta på mig mycket deo i morgon, det kommer att bli svettigt.

Annars är livet rätt fint just nu. Jag gör roliga saker, Berlin börjar bli grönt. Och i dag cyklade jag från från Prenzlauer Berg i t-shirt. Det kommer att bli en härlig tid för familjen som vi byter lägenhet med!

Ser ni? Gröna träd i Fhain!

De korta arbetsdagarna

När R inte är hemma hämtar jag Isa och Eje klockan 15. Eller, okej då, det brukar bli 15.30 snarare. Då har jag jobbat sedan klockan 9.30. En halvtimme av den tiden brukar gå åt till att äta något, det måste jag för att orka hålla koncentrationen uppe. Det ger mig fem timmars arbetsdag. Inte så pjåkigt ändå. Kan man tycka.

Men alltså, fem timmar är nada nix. Känns det som i alla fall.
Jag hinner:
- ett möte och att skicka iväg några mail.
eller
- att författa ett par säljpitchar, läsa igenom några tidningar.
eller
– att skriva en halv text. Om den inte är superkort förstås.
eller
– att göra en intervju och skriva ut en grovversion av texten.

Om jag måste åka någon annanstans i Berlin för att göra något är det lika bra att räkna med att hela dagen går åt. Kanske hinner jag fälla upp datorn och preeeciiis komma igång med något innan det är dags för hämtning.

Men men. Många bäckar små och Rom byggdes inte på en dag etcetera. Och snart kommer R hem och kan ta över familjejobbet – och då kommer jag att förbanna mina långa arbetsdagar, längta hem hela eftermiddagarna för att få vara med familjen och skämmas över att jag inte alltid inser vilken jäkla lyx det är att kunna hämta vid tre.

Balansen, gott folk. Balansen. En vacker dag kommer jag att hitta den.

Hur man gör livet mer spännande

Jag har mycket på gång nu. Tusen saker inskrivna i kalendern – spännande saker.
Preliminära bokningar, jobb som kanske blir av, länder jag kanske kommer att åka till.

Men ingenting är spikat och kanhända blir det ingenting av någonting. Då får jag njuta av häggen istället för att jobba och resa. Och ha pengaångest förstås.

Eller så händer allt. Och blir mer. Och ännu mer.
 
Vi får se helt enkelt.

Mvh,
Nerver av stål (I wish). 

Hänt sen sist

– Isa har kommit in i trotsåldern. Med besked. Som någon slags kompensation för det (?) har hon också börjat säga Jawohl! Väldigt ofta och entusiastiskt säger hon det.

– Jag har varit på en helt fantastisk guidad street art-tur. Läs mer om den här.

– Jag och R har nakenshowat igen. För mer än varandra, that is. Alltså shit vad man vänjer sig fort vid att näcka för främlingar! Fem minuter liksom, sedan var jag helt bekväm med att glida runt i bara mässingen. Mer om det hela på Citykollen inom kort. Tror jag.

– Min Julia är här under några veckor nu. Det är fullkomligt ljuvligt. Hon är inte bara härlig att vara med, hon lagar dessutom megagod och nyttig mat hela tiden OCH är djupt älskad av mina barn. Isa kallar henne Lulä och vill vara nära henne så fort hon har chansen. Lulääää! Luuuulääää!

– Nu är det snart bara en vecka kvar innan våra två Sverigeveckor. Jag är så glad över dem och längtar, längtar, längtar.

– Körsbärsträden blommar i Berlin!

Större och mindre

En sak jag har tänkt mycket på på sistone, är hur världen har blivit både mindre och större för oss under tiden vi har bott här.

Mindre för att vi ständigt omger oss med människor från andra länder. För att våra barn (nåväl, bara Eje än så länge) skiftar mellan tyska och svenska på sekunden – men också för att de ofta hör oss prata engelska med våra vänner, eller hör sina kompisar säga något på polska, flamländska, vietnamesiska eller spanska till sina föräldrar. Mindre också för att jag lever i ett land, men jobbar för ett annat – och får det att funka. För att vi umgås med människor som inte identifierar sig som svenskar, tyskar eller var de nu är födda någonstans, utan snarare som européer, eu-medborgare (faktiskt, en hel del) och ibland inte som någonting alls, förutom sig själva.

Och så mindre för att R flera gånger i månaden är på en annan kontinent och för att hela världen känns närmare än någonsin förut. För att vi numera definierar en flygresa på sju timmar som kort och för att det känns som att en av mina vänner har flyttat "hem" när hon, efter flera år i Afrika, ska bo i Europa – även om hon ska bo så långt söderut i Europa man kan komma. Och för att jag ofta tänker att Berlin, praktiskt sett, lika gärna hade kunnat vara Göteborg eller Umeå när det handlar om att jag inte bor nära min familj.

Större för att det ofta syns pappor som är klädda som mammor på lekplatserna här, eller föräldrar som har dreads ner till anklarna, tuppkam eller tjocka ringar genom näsbrosket. För att vi och våra barn hela tiden möter folk som i många, många andra miljöer skulle sticka ut, inte passa in, som det skulle viskas om. För att vi lever i en stad där vi till vardags tar del av olika sätt att tänka, se ut på och bete sig. För att det inte är så viktigt att placera folk i fack här.

Jag är så glad över att det är i den här miljön våra barn växer upp nu. Stolt faktiskt.

Vi borde veta bättre

Jag läser om allt som pågår i Sverige. Om främlingsfientlighetens framfart. Och jag blir, på riktigt, illamående. I snart sex år har jag befunnit mig på en plats som så påtagligt bär så många ärr från allt som hänt här under det senaste seklet. En del sår är fortfarande inte läkta – att prata om Hitler är inget man gör utan att först tänka sig för.

Jag har vandrat bland så många monument som påminner om det värsta människor kan göra mot varandra. Om intolerans och trångsynthet som lett till så mycket lidande. Om rädsla, smärta och död. Jag påminns om vad som hänt här, om inte varje dag så åtminstone flera gånger i veckan. Och när jag tänker att har det hänt så kan det hända igen blir jag skräckslagen. 

Att våga släppa in andra sätt att vara på och tänka, att vilja se möjligheter istället för problem, att inte döma ut hela grupper, att drivas av tanken att vi alltid, i den mån det går, ska försöka hjälpa varandra här på jorden  – för mig är det de grundläggande ingredienserna för att vår värld ska kunna bli bättre än vad den är nu. Snålhet, feghet och att göra avstånden större och förståelsen mindre mellan oss kommer inte att leda till något gott. Borde vi inte, sett till historien, ha lärt oss det vid det här laget?

Jag vill ha gjort världen bättre innan jag lämnar den. I det stora eller lilla. Vad vill du?

Frisk Frisk FRISK! Och om hysteriska sundhetsideal

Jag har varit sjuk i över en månad och har under den tiden gått från att må halvrisigt till att gråtande ha suttit orörlig på golvet och varken kunnat hosta eller andas ordentligt på grund smärta i bröstkorgen. Men nu, nu nu nu, är jag banne mig frisk igen. For real den här gången (hoppas jag verkligen) och tacksamheten jag känner över att äntligen kunna, andas, tänka, jobba igen är total. DANKE kroppen! You did it! 

Palma var underbart och vi fick massor gjort. Det är verkligen ett helt fantastiskt helgresmål. Så lagom stort, fint överallt, varm sol och glittrande hav. Allt man kan behöva efter en vinter i Tysklands norra inland. Nu väntar ett ganska lugnt mars här, innan våren drar igång på allvar. Det blir alltid mer att göra för mig på vårkanten och det kommer att bli en hel del hit- och ditande över Europa. Bara kul saker dock, så alles jut.

Jag läste förresten den här krönikan av Mia Skäringer och blev helt bestört. Tänkte herregud, är det verkligen såhär i Sverige? Bland folk i min ålder? Jag slängde ut en fråga på Facebook och fick ett jodå, det känns igen som svar.

Nog för att vi utlandssvenskar brukar muttra om den svenska ängsligheten, det där med att svenskar lägger så mycket krut på att passa in, ha det snyggt hemma, bo på rätt ställen, vara vältränade och superdupersunda etc. Men är det verkligen så här illa? Att folk snackar om det hela tiden? Att nästan varenda kotte går på någon diet? Vilken press det måste vara, för det är klart att man blir påverkad. I alla fall skulle jag bli det, det är jag rätt säker på.

Här i Berlin kan jag inte komma på en enda gång som jag och mina tyska vänner har diskuterat våra kroppar eller vår kost. Eller jo förresten. En gång (på ett nakenbad med massor av breda höfter och mjuka magar omkring mig) konstaterade jag att mina bröst blivit liksom lite ledsnare sedan Isa, men att jag gillar dem ändå. That's it.

Det är klart att det tränas och dricks gröna smoothies här också (senast igår gjorde jag en helt grym råsaft med en massa ingefära och jox i, säkert supernyttig) men jag upplever inte att det läggs så mycket fokus på det.

Hur är där du bor? Tänker du och dina vänner mycket på vikt och kost och sånt?

Lycklig på ett tak

Att vakna i fredags morse och, förutom någon slags muskelbristning som kommit av allt hostande och som gjorde helt djävulskt ont, känna mig nästan helt frisk var... helt jäkla underbart. Herregud, vilken lättnad.

Och nu sitter vi här, på hotel Puros tak i Palma, och skriver så det smattrar om tangentborden. Kan vara det bästa kontor jag någonsin haft. 

Optimisten

Penicillin, näsdukar, smärtstillande, nässpray och något flummigt örtigt som apotekarn rekommenderade är packat. 

Jag är knappast frisk, det vore en överdrift att säga. Men till Palma ska jag. Jävlarimig. 

Ynk och souk

Alltså. Lunginflammation, sa doktorn. Kan man bli frisk från det på tre dagar? Jag hoppas verkligen det, för på fredag åker jag till Palma och inget, nichts, kan stoppa mig. Så kom igen nu penicillinet, do your thing!

Men skit i sjukdomar nu. Kolla, vad fint det var på souken i Doha. Vi älskade verkligen att vara där. Så lugn atmosfär, lite dämpat nästan, och så vackert. R:s jobb tar oss verkligen till ställen vi aldrig skulle ha hittat till annars, det är jag tacksam för.

Det finns en hel del att säga om Qatar som land (och i synnerhet om hur de gästarbetare som bygger allt som ska byggas inför fotbolls-VM 2022 behandlas), och det var märkligt att befinna sig i ett land som så uppenbart, och med så stora offer, går så snabbt framåt. Där skyskraporna tycks tävla med varandra och det byggs i precis vartenda hörn.

Jag vet inte, men kanske är det en anledning till varför stämningen på den flera hundra år gamla (men nyligen renoverade) souken är så lugn. Den kanske funkar som en historisk oas mitt i all megakapitalistisk madness?

Hemma igen. Och sjuk igen.

Det var en kort, men effektiv semester. Jättefin. Solen sken, barnen skrattade usw. Och jag blev bättre från mina (kör dubbelt här) förkylningar, mycket bättre. Men så flög vi hem inatt - och pang så var febern där igen. MNÅÅ! I en månad har jag hostat nu. Och snorat och slemmat och inte orkat någonting. 

Shit, vad jag förbannar mig själv för att jag är så jäkla svensk och ba "men, neeeejdå - läkaren? Inte ska väl jag!". Vad hände med min acklimatisering till Tyskland på den punkten? Va? Va? Här ränner ju folk till och med till doktorn för att få det bekräftat att de verkligen är friska innan det är dags att gå tillbaka till jobbet. I morgon är det jag som sätter mig i det där jäkla väntrummet, enough med bakterier nu. 

Nåväl. Är i alla fall en aning solkysst. 

Hej på er. 

Jag vill tacka livet

Hur jäkla lyxigt är det inte att efter en hel månad med hosta, sjuka och stress kunna hoppa på ett flyg till solen och havet och hotellfrukostar - och såklart bli frisk på två röda. 

Yeah! 

Busy bee

Vi ska ju snart ha semester. Ni vet, på ett sånt där varmt och skönt ställe. Det är bara det att jag har så förfärligt mycket som ska hinnas med innan vi åker. Och Isa är sjuk. Och jag är inte heller helt frisk ännu. Och allt händer på en gång.

Oj oj.

Men gasen i botten och pannan mot målet! Snart ligger jag i en solstol. Förhoppningsvis utan en massa jobb i huvudet.

Till dess får ni gärna läsa Citykoll Berlin. Där skriver jag även när tiden är knapp. Oftast i alla fall.

(Bild från vår tur till Aquarium vid Zoologischer Garten i helgen. Fint ställe!)