Toalettkonsert i Kreuzberg

Vi har varit på konsert. I ett hus som förut var en offentlig toalett men som nu gjorts om till ett kafé. Längst bort i lokalen, kanske där urinoaren tidigare stod, satt bandet och spelade söta små sånger om livet och kärleken. Trummisen spelade på en trägroda, en resväska och en sko.
Själv satt jag på en stol på andra sidan rummet, ammade och njöt av livet. Globen och O2 World i all ära, men jag tror nog bannemig att jag gillar de små konserterna bäst.

Toalettkaféet ligger vid Hallesches Tor i Kreuzberg och här är tjejen som sjöng:
www.myspace.com/linneamusic

Konst överallt, varje dag om man vill

Nu hörni. Nu blir det kultur för hela slanten. De senaste dagarna har nämligen gått i konstens tecken för mig. I lördags var jag på utställningen Berlin 89/09 på Berlinische Galerie, och på söndagspromenaden råkade jag hamna i ett konstverk utan att det ens var meningen.

Berlin 89/09 var ganska spännande. Utställningen innehåller verk som skapats efter murens fall och tanken är att de på olika sätt ska beskriva den förändring Berlin har genomgått sen dess. Det var mycket "så här såg det ut förut, nu ser det ut såhär" men ja, jo, varför inte? Det är ju rätt intressant i sig att se hur Berlin gått från DDR-propanda till putsade fasader och reklamväggar. Verkar inte utställningen intressant tycker jag nog att man kan gå till Berlinische Galerie bara för att lokalen är så fin.

Uställningen i söndags bestod av ett gäng kavajer som hängde på vajrar i en kyrka utan tak. Jag har aboslut ingen aning om vad konstnären tänkte när han hängde upp dem, men när de vajade i vinden under en ganska regntung himmel blev det riktigt effektfullt.

Det är väldigt tacksamt att låta sina dagar gå i konstens tecken här i Berlin, det pågår alltid hur mycket utställningar som helst och ofta räcker det med att gå ut genom dörren för att få uppleva något kulturellt. Berlin är ett centrum för konstnärer och det märks verkligen. Enligt German Instititute for Economic Research bor det drygt 21 000 konstnärer och musiker här. Ska vi räkna med andra typer av kreatörer också, som arkitekter, grafiker, journalister och publicister, kan vi lägga på ytterligare 80 000 personer.

Tyvärr tjänas det knappast några pengar på konsten - trots att tyska staten lägger 564 miljoner euro om året på kultur så går det mesta till de stora instutitionerna som typ Deutsche Oper och Ägyptische Museum. Nä, hit kommer konstnärerna för att kunna leva samtidigt som de skapar sina alster nu när New York, London och Paris blivit alldeles för dyrt. Och återigen tänker jag på hur härligt det är att leva i en stad fylld av kreativa människor som kommit hit för att testa sina idéer. Och på vilken lyx det är att vara här just nu, när staden fortfarande är så spännande och ofärdig och så på gång. Bästa berlinertiden är nu.

Fikonfrenzie

I lördags köpte jag grönsaker. Massor av grönsaker. Det är lätt hänt när man besöker den turkiska marknaden i Kreuzberg.
Vi kom dit vid tretiden. Det är i senaste laget men helt perfekt, upptäckte vi, om man vill fynda på riktigt.
"Bananer 70 cent kilot!" "Tre mangos för en euro!" Försäljarna verkade tävla i att skrika högst och stämningen var minst sagt hetsig. Och när det var dags att betala gällde det verkligen att ha pengarna klara, det gick undan. Men roligt var det!

Roligast av allt var nog när min kompis, som hade fått i uppdrag att köpa lite fikon, kom tillbaka med en hel kartong av den blåa frukten. "Hjääääälp, det blev för många. Det kan inte stämma!" sa hon och såg väldigt förvirrad och lite rädd ut. Men det stämde och var bara galet billigt. Hon hade lämnat fram en euro och fått fyrtio fikon. Fatta frukstsalladen vi gjorde sen!

Tre kassar kom vi hem med och jag tror inte att vi gjorde av med mer än tio euro totalt. Jag säger det igen, det går verkligen att leva billigt i Berlin.

Höst! Aber das ist wunderbar!

Löven faller, det är kallt som satan och luften har blivit härligt krispig. Hösten har definitivt kommit till Berlin. För min del gör det ingenting att sommaren är över, den här hösten kommer innehålla massor av kul. Några exempel:

Den 9/11 firas det stort att det har gått 20 år sedan muren föll. Det blir jumbofest på Brandenburger Tor med fyrverkerier och musik och hela balunsen. Självklart pågår det redan nu en hel del annat murjubileumsanknutet, bäst är att kolla programmet på mauerfall09.de

Variéten SOAP går hela hösten på Chamäleon, en av Berlins äldsta och mest kända varietéscener. Den ska utspela sig i ett bubbligt badkar typ och det låter ju fantastiskt spännande. Måste fixa barnvakt!

Mer kultur. Teatern "Wintergarten" som varit stängd sen ganska länge har öppnat igen. På agendan står värsta burlesquedansshowen. Det vill jag inte missa, burlesque är ball.

Jag ska definitivt ta mig tid till att gå på hamam i höst. I Kreuzberg vimlar det av dem och ett riktigt schysst för oss damer heter Hamam für Frauen och ligger på Mariannenstrasse 6. Där ska jag basta tills jag är alldeles knögglig och sen skrubbas len av en turkisk madam. Mmmm, grymt mysigt nu när höstkylan kommit.

Jag ska utnyttja mitt nya mamakarte (kort som nyblivna mammor får köpa för 10 euro som beviljar gratis inträde lite här och var) och promenera bland djuren i Tierpark, Östberlins motsvarighet till Zoologischer garten. Färre turister, större promenadområde. Och coola djur.

Och så ska jag fika. Eller, hm, fortsätta fika. Jag ska äta stans bästa cheesecake på Greg's place på Samariterstrasse 32 (Greg är en kille som helt klart har ett passionerat förhållande till bakandet), frukostfika på nya barnvänliga favoriten Mocca på Schreinerstrasse 44 och eftermiddagshänga medan lillkillen sover på fiket som har kommit att bli mitt andra vardagsrum här i Berlin: Kaffee und Tee. Ligger på adressen Frankfurter Tor 5.

Så ni ser, här finns ingen anledning till att muttra över höstmörkret.

Kaféer där man kan leka, hurra!

En stor skillnad mellan Stockholm och Berlin är barnvänligheten. Och barnvagnsvänligheten. Jag har aldrig någonsin sett en "barnvagnar förbjuden"-lapp här och det finns mängder av kaféer med leksaker för barnen och där ingen rynkar på näsan för att vagnen ska med in. Tvärtom. Här har kaféägarna förstått att det finns pengar att tjäna på alla föräldrar som längtar efter att avnjuta sin latte i lugn och ro och, kanske framför allt, kunna säga mer än två meningar i rad utan att bli avbruten av att ens stackars barn i ren tristess slänger sockerskålen i golvet. Igen.

Ibland finns det hela rum där barnen kan leka och av någon anledning är kaféerna dessutom ofta väldigt billiga (kanske beror det på att tyska föräldrar bara får 60 procent av sin inkomst i föräldrapenning?).

Så hörni alla entreprenörer i Stockholm! Var lite smarta nu och öppna ett gäng kaféer med underhållning för småttingarna och plats för barnvagnar! Det kommer att bli succé!

Här är några tips på bra barnvänliga kaféer här i Berlin:

Das Spielzimmer
Schliemannstraße 37, Prenzlauer Berg

Frau Paul
Hans-Otto-Strasse 6, Prenzlauer Berg

Mocca
Schreinerstrasse 44, Friedrichshain

Kinderwirtschaft
Schreinerstrasse 15, Friedrichshain

Kiwii
Güntzelstrasse 10, Wilmersdorf

Paul und Paula
Richard-Sorge-Strasse 25, Friedrichschain

Kom gärna med fler tips!



Frau Paul i Prenzlauer Berg. Väldigt trevligt.

Kan det stämma? Öppet på en söndag?

I går var det Tysklands nationaldag och Berlin firade sitt nittonde år som en stad i ett land istället för i två med att hålla stängt. Det var så stängt överallt att knappt dönerställena höll öppet. Helt stendött.
I dag däremot var det öppet. På en söndag! Japp. Galet, jag vet. Söndagar är fortfarande för heliga för att hålla öppet på i det här landet (eller nåt) men eftersom det var stängt i går så slogs portarna upp i dag i stället. Tänk er vilken lycka, söndagar som i vanliga fall brukar vara lika roliga som en betongklump! Tysklycka! Ni kan ju föreställa er vilken shoppingfrenzie det ledde till.

Jag, som hade det lite torftigt på schampoofronten stoppade ner min son i barnvagnen och begav mig helt naivt till Ringcenter, ett stort köpcentrum i närheten. Det skulle jag aldrig ha gjort, jag kom knappt in genom snurrdörrarna. Det var mycket mer människor än på en lördag och väl inne fick jag verkligen boxa mig fram för att lyckas köpa mitt lödder för extra volym.
Så, helgens lilla lärdom: Gå inte i affärer i Tyskland dagen efter nationaldagen. Om den låg på en lördag, vill säga.

Hösthelg

Helgen väntar och jag ska ta det så lugnt det bara går. En barnvagnspromenad bland höstlöven, kanske en sväng förbi världens mysigaste chokladkafé/butik, "Olivia" på Wühlichstrasse, och så en träff med min älskade "vi-som-försöker-prata-tyska-grupp" i morgon kväll. Kan livet bli bättre? Kann das Leben besser sein?

Högerval och murjubileum

Tillbaka i Berlin, och här har det varit val. Angela Merkel blev inte så överraskande omvald och ska tillsammans med det liberala partiet FDP, som gjorde sitt bästa val någonsin, bilda regering. Borgerligt hela vägen alltså.
Samtidigt närmar sig 20-årsjubileet av murens fall. Här i Berlin satsas det för fullt. Det ska fyrverkerias och ställas ut gamla foton, debatteras och porträtteras. Muren som delade öst och väst är borta, i dag är alla tyskar fria att bestämma över sitt eget liv och rösta hur de vill. Och trenden går helt uppenbart åt höger.

Fast inte överallt. Här i de östra delarna av Berlin är Die Linke, Tyskland vänsterparti, riktigt populärt (nära 34 procent av rösterna) och även om Tyskland är ett enat land i teorin, så hävdar många att den fysiska gränsen bara bytts ut mot en social. Enligt en undersökning som kom i somras (från Institutet för marknadsundersökning i Leipzig) så uppgav 52 procent av östtyskarna att de känner sig som "andra klassens tyskar" och hela 17 procent anser att muren aldrig borde ha rivits. Med andra ord kommer långt ifrån alla fira murens fall nu i november, även om de flesta även här i öst gillar demokratin. Gudskelov.

En som definitivt kommer höja ett glas och känna sig glad är Klaus Hoffmann, en av alla dem som flydde över gränsen för ett liv i väst. Honom intervjuade jag i somras och artikeln kan du läsa i tidningen Fönstret.

Schweden!

Nu har det hänt. För första gången ser jag Sverige med andra ögon. Jag ser att husen i Stockholm är vackra, att det är rent och prydligt och att människorna är uppklädda. Jag ser att naturen är fin och jag ser de röda husen med de vita knutarna som tyskarna alltid pratar om. Och jag märker att svenskarna aldrig tar den sista biten och väljer sina ord med omsorg. För första gången känner jag mig som en riktig utlandssvensk, som vant mig vid något annat än det jag egentligen känner till bäst.

För första gången på fem månader är jag i Stockholm igen. Det är fikarace med alla vi inte hunnit träffa sen vi blev en familj. Vi umgås intensivt med de vi saknat, promenerar på Djurgården och alla far och morföräldrar nyper i min lilla pojkes stora kinder och är lyckliga över att vi äntligen är här.

Häromdagen fick jag frågan om jag längtar hem. Jag kände efter och sa att även om vi har det väldigt trevligt här i Sverige så längtar jag faktiskt, nu när en vecka gått, efter vårt lugna liv i Berlin.
Det visade sig att den som ställde frågan hade undrat om jag längtar hem till Sverige. Hoppla. Men där har vi beviset, jag har bytt perspektiv. Sverige är där borta, utanför, semester. Berlin är hemma, mitt liv i dag, min vardag.

Nu ska jag fika vidare.

Für sexy boys

Måste bara visa vad jag hittade i en souvenirbutik i Stralsund på vägen hem från Born an dem Darss. Ätbar tangastring "für sexy boys", 3.50 euro.
Deutschland, deutschland - ibland blir det bara så fel.




Lägg märke till blemmorna som måste kommit efter könshårsrakningen. Fräscht.

Tillbaka från Tysklandssemestern

Urlaub an der Ostsee... Fantastiska stränder, vackert ljus, ljumma vindar och trädgårdstomtar i massor. Åtminstone där vi var, i den lilla orten Born an dem Darss. Antingen är invånarna där extra galna i prydnadssaker eller så representerar stället tyskarnas inredningsstil i allmänhet - det kan jag ju inte veta förrän jag varit på urlaub på fler ställen i Tyskland.

Vi hyrde en lägenhet som var så belamrad med träankor, låtsasfågelbon, nallar och plastblommor att vi först misstänkte att det måste vara på låtsas, någon som driver med oss. Vi insåg ganska snart att inredningen förmodligen inte var ett dugg ironisk och att bara för att vi har vita väggar och blanka ytor som inredningsmall så har inte alla det. Efter ett tag blev det faktiskt ganska mysigt bland ankorna. Det var liksom trevligt att ha något att vila ögonen på vart vi än tittade, till och med toaletten hade ett gäng krusidulliga askar på hyllorna och några plastblomskransar på väggarna.

Born an dem Darss var en samling villor med grästak vid vattnet. Promenadstigar där medelålders par semesterhöll varandra i handen, en stor mataffär där det också gick att köpa badbollar, virknålar och pocketböcker. Och som sagt - i Born an dem Darss fanns det bisarrt många trädgårdstomtar.

Jag gillade stället, det var skönt med ren havsluft och sol, men fyra dagar var precis lagom för att jag skulle börja längta hem till mina nedklottrade punkarkvarter igen.


Gulligt värre...

Till havet

Jag ska till havet! Tjoho! Efter en hel sommar i stan så har jag och min lilla familj bestämt oss för att, håll i er, se en annan del av Tyskland än Berlin! Javisst! På köpet känner vi oss som riktiga ärketyskar som åker på "Urlaub an der Ostsee "(semester vid Östersjön) - det verkar vara värsta begreppet här. Och som om det inte var nog så ska vi bo i en kurort. Vi kommer till och med få betala den särskilda kurortsskatten på 2-3 euro per dag. Fråga mig inte varför den finns, kanske är det lite extra välorganiserat och byråkratiskt på kurorter?

Hur som helst, jag återkommer om hur det var när jag är tillbaka. Solkysst och med havssalt i håret!

Den hemliga sjön

Vi hörde ett rykte om en hemlig sjö. Den skulle ligga inte alltför långt bort och vara helt fantastiskt. Vi fick höra att den har klart vatten och ramas in av en strand med den mjukaste sanden man kan tänka sig. En oskriven regel bland alla som känner till den att inte avslöja för någon var den ligger är det som håller sjön hemlig och de tusentals barnfamiljer som befolkar alla andra stränder kring Berlin borta.

För ett par dagar sedan var vi där. Wow, säger ni. Nu har hon verkligen nästlat sig in i det tyska samhället, blivit en insider. Jojo, svarar jag och slår mig på bröstet. En annan umgås ju med de som vet. Eller nåt.
Vi fick vägbeskrivningen av en tysk vän och det kändes lite som att vi skulle ut på skattjakt när vi satte oss i bilen. Vi var fnissigt uppspelta och fantiserade om att hitta ett tropiskt paradis alldeles runt knuten. En The beach-strand med majaodlande hippies med hemgjorda sandaler, eller kanske en strand som var helt öde förutom ett tiotal människor som också fått beskrivningen av någon som litade på dem väldigt, väldigt mycket.

Så hemligt var det inte. Det var massor av folk där. Och badbollar. Och barn. Förvisso inte lika många som på de stränder vi brukar åka till men det beror nog mest på att den här låg så väldigt långt bort. Autobahn-långt. Den var inte alls runt knuten med andra ord. Trots det är jag glad över att vi åkte dit - sjön låg vackert i en liten skog, sanden var faktiskt väldigt mjuk, vattnet klart och det fanns inget osande currywurststånd så långt ögat kunde se.

Jag skulle absolut kunna rekommendera den hemliga sjön som ett mål för dagsutflykten, men det blir ju lite dumt eftersom jag inte kommer berätta vart den ligger. Jag känner ändå något slags ansvar att hålla hemlighetsprylen vid liv ett litet tag till. Om inte annat för att det blir mer spännande så.

Castingallee

Nu har jag varit på promenad igen. Den här gången flanerade jag omkring i Prenzlauer Berg, i trakterna kring Kastanienallee. Eller castingallee som någon så fyndigt kallade den. Här har människorna dressat sig för att synas. Det är jeans som sytts om till knasiga klänningar, tunikor som används som byxor och rufsiga Lilla Mytofsar precis över allt. Och, förstås, alla pratar svenska.

Jag glömmer alltid hur svenskifierat vissa delar av Berlin har blivit, det är lätt hänt när man bor i dansklandet Friedrichshain, men är det någonstans man kan vara säker på att höra det svenska språket klinga åtminstone var tjugonde meter så är det längs Kastanienallee. På kaféerna jobbar det söta svenska flickor, i de hippa butikerna kryllar det av svenska märken och längst ner på gatan ligger det till och med en affär som drivs av svenskar (Pale Blue Eyes). Sverige, Sverige, Sverige. Gatan känns lite som en förlängning av Stockholms Sofo faktiskt.
Tänk att det blev så.

Nu vill jag ju inte var sån, jag tycker att gatan är väldigt trevlig. Fast jag känner mig som en uttvättad förortsbo utan koll varje gång jag går på den.

VM vadå?

De pågår visst ett friidrotts-VM här. Inte för att jag märkt något av det, jag rör mig fortfarande inte i så stora cirklar runt mina kvarter i Friedrichshain och här är det minsann ingen som bryr sig om varken stavhopp eller spjutkastning. Jag gick förbi en bar i dag som visserligen visade sport på sin stora tv, men det var någon bundesligamatch i fotboll om jag inte minns fel.
Det bor kanske för många bohemer i den här stadsdelen för att det ska bli någon sportfeber. Och punkare (osportigare människor än "öl till frukost"-punkarna på vår gata kan jag inte tänka mig).

Nä hörni, vi friedrichshainare tar det lugnt. Medan Bolt slår världsrekord sitter vi och har det skönt på kvartersfiket och beställer en apfelshorle till. Eller en öl, om man är tysk på riktigt.

Fyra av fem för påfågelön

Nu har jag familjeutflyktat mig igen! Om jag får säga det själv så börjar jag faktiskt bli riktigt rutinerad på det här med picknick i det gröna, gräsmatteblöjbyten och långpromenader med barnvagn till diverse sevärdheter. Jag har liksom fått in den rätta knycken och lärt mig den ultimata packningen av både blöjväska och picknickkorg.

Den här gången begav vi oss till Pfaueninsel (påfågelön på svenska) som ligger i sjön Wannsee. Ön är ett naturreservat så alla som tänkt bada, röka, slänga skräp i naturen, plocka blommor eller rasta sin hund där får tänka om. Att slå sig ner på en filt och äta är nästan förbjudet det med, men om man går till den särskilt avsedda gräsmattan mitt på ön är det okej. Lite tråkigt kanske, men gräsmattan var helt perfekt och våra vänners 1,5-åring kunde springa i alla riktningar utan att tappas bort.

Pfaueninsel skulle nog inte varit mycket mer än en helt vanlig ö om inte Frederik William II lät bygga ett litet slott där år 1793. Byggnaden skulle bli hans och älskarinnan Wilhelmine Enckes kärleksnäste och det sägs att det var Wilhelmine själv som designade det.
Hon måste varit lite tossig i huvet för slottet ser faktiskt helt knäppt ut. Som en fejkad ruin á la Disneyland. Man liksom bara väntar på att Törnrosa ska dyka upp någonstans bland påfåglarna (ja, det finns påfåglar där. 60 stycken) och det är svårt att tro att huset är byggt på 1700-talet, även om det såklart måste ha renoverats och grejats med under åren.

Jag ger Pfaueninsel fyra av fem poäng på min nya familjeutflyktskala. Ön har påfåglar, mjuk gräsmatta som man får picknicka på, fina blomrabatter, vackra utsikter över vattnet och ett knasigt slott som man kan förundras över. Dessutom såg min kompis (1,5-åringens mamma) en räv när hon gick iväg för att kissa bakom en buske. Det är nog bannemig värt ett litet pluspoäng till.

Öl öl öl och en driljon fulla tyskar

Det är festivaltider här i Berlin och i helgen har det festats ordentligt. Inte nog med att Berlin Festival med artister som Peter Doherty och Peaches gått av stapeln på Tempelhof - det har varit ölfestival här hemma i mina kvarter också!

Internationales Berliner Bier Festival med 2000 ölsorter från 86 länder och över 300 bryggerier. Det ni. Fatta många fulla tyskar. I roliga hattar med olika öl-loggor på. Dansande till ompaompaschlagers och eurotechno.
Vad hände med coola Berlin? Lite ölpartaj och simsalabim så liknade hela Friedrichshain en tysk version av vattenfestivalen. Fast utan vatten då. Det var liksom ingen stil, bara öl öl öl.

Eller så är det bara jag som är bitter för att det är ölfestival (jag älskar öl) samtidigt som jag ammar som intensivast. 2000 sorter och jag får nöja med att prova högst en. Livet är hårt.

En morgonpromenad

Lördag klockan 07.00. Min pojke vill inte sova. Jag lägger honom i vagnen och bökar mig ut från vår alldeles för trånga hall. Utomhus är det varmt och solen bränner redan. Jag blir svettig men går ändå snabbt för att inte tröttheten ska komma ikapp mig.

Berlin håller på att vakna och, åtminstone i den här stadsdelen där så många unga bor, också på att gå och lägga sig. Trötta tjugoåringsr hasar sig hemåt och i parken några kvarter bort har en kille däckat i gräset. Bredvid honom sitter två tjejer i leopoardlinnen och dricker efterfestens sista öl. De har säkert dansat hela natten till musik som bultar genom kroppen.
Några steg senare får jag väja för en stor spya på trottoaren. Den kommer förmodligen från killen i gräset, tänker jag.

Jag går vidare. Förbi de pittoreska kullerstensgatorna, bort mot de stora ytorna. För ett år sen var de öde, bortglömda gräsmattor bara. Idag byggs radhusen för fullt, stormarknaden som ligger här ska utvidgas och för inte så länge sen slog ett gigantiskt delikatessvaruhus upp dörrarna. På några skyltar kan jag läsa att det snart ska öppnas ett upplevelsecentrum här också. Vad det nu är.

Jag går mot Frankfurter Allee. Vid ingången till S-bahn säljs det som vanligt smörgåsar och frukt. En bit bort, på trottaren invid den stora gatan, sitter det nästan alltid ett gäng punkare med sina hundar. Ibland tigger de. Men än är det för tidigt på morgonen, inga punkare syns till.

Promenaden fortsätter, jag är inte långt hemifrån nu. Gallerier, kaféer, restauranger, ett tryckeri, en smyckesverkstad, övergivna hus, squattade hus, nyrenoverade hus - allt samlat i ett kvarter. Det är en levande stadsdel.

Är det här min stad? Mitt hem? Kommer den här tiden bara vara en liten del av mitt liv, ett kortvarigt äventyr, eller är det här min son ska växa upp? Kommer jag börja längta hem snart? Är vi kvar om ett år? Jag vet inte, och jag vill inte bestämma mig. Jag vill bara gå här och njuta av att få vara en del av staden medan den är som den är just nu, full av kontraster, ung och oförutsägbar. Jag vill gå här med solen i ryggen och min pojke i vagnen framför.
Han har somnat nu.

Summer in the city

Berlin må ligga långt från havet och sakna både båthamnar och salta fläktar - men någon brist på stränder och strandbarer är det inte. Och tur är väl det, tack vare dem blir den tryckande stadshettan lite mer uthärdlig och de ljumma sommarnätterna hur sköna som helst.
Här är några ställen:

Oststrand
Den första strandbaren i Berlin som precis som man kan förvänta sig av ett klassiskt berlinerställe är lite ruffigt och slitet. Längs med strandkanten ligger dessutom en gammal båt som går bra att sola på. Inte så dumt.
Mühlenstrasse 24

Strandgut
Ganska classy ställe som inte känns lika flummigt som de flesta andra strandklubbarna. Här är stilen mer hel och ren. Passar fint om man vill dricka paraplydrinkar med de mer slicka typerna.
Mühlenstrasse 61-63

Luna's Strandgarten
Ligger faktiskt inte alls vid vattnet - istället har Luna's Strandgarten S-bahnspåren som närmaste granne. Solstolarna, sanden och den beachiga känslan är dock där. Skönt häng!
Revaler Strasse 18

Bar 25
En av de mest klassiska strandbarerna i Berlin, som tyvärr ska stänga så fort sommaren tar slut. Buhu. Var ska vi nu gå för att hitta en grym restaurang, lägereld, bastu, utomhusbio och klubb på ett och samms ställe? Skynda att gå dit innan det är för sent!
Holzmarktstrasse 25

Sommarkänsla på Strandgut.

Höst på vänskapsfronten

Jag vill inte verka dyster, men hösten närmar sig. Och med den en massa förändringar. Som till exempel att nästan alla svenskar jag känner här ska flytta hem till Sverige igen. Snyft. Jag kommer sakna dem hur mycket som helst och ska sanningen fram kommer jag nog känna mig en smula övergiven.

Fast någonstans har jag ju alltid vetat att det är såhär det oftast är när man bor utomlands. Folk kommer hit för att plugga en termin, göra praktik någonstans eller jobba med ett tidsbestämt kontrakt. Väldigt få stannar längre än ett par år. Väljer man som utlandssvensk att bli vän med andra svenskar (vilket är lätt hänt) är risken stor att man blir lämnad. Om och om igen.

En kompis kompis sa att hon bestämt sig för att sluta bli vän med sådana som bara skulle vara här ett tag, det var för jobbigt att förlora dem. Jag förstår henne, men dit har jag inte kommit. Jag satsar istället på att njuta så mycket jag bara kan av det som är nu. Av sommaren och vännerna som faktiskt är kvar ett par månader till och av mina nya kompisar (även tyskar!) som jag lär känna mer och mer för varje dag. Och så ser jag förstås fram emot alla människor jag tänker träffa i framtiden.

Och vem vet, en dag är det kanske jag som är den som sticker hem igen.
Fast just nu känns det långt borta, jag är inte färdig med Berlin ännu.