Rapport från Berlins fem städer

Friedrichshain luktar hundbajs. På gatorna ligger det högar överallt – små lortar, stora korvar, rejäla bumlingar. Det finns alla sorter. Klotter på väggarna, punkare med smutsiga kläder, en flaska öl i handen redan vid niotiden på morgonen. Det är ruffigt men charmigt, billigt men inte längre fattigt. Investerarna har hittat hit. Nere vid bargatan Simon Dach är vartannat hus renoverat, med nya snirkliga balkonger och vita väggar. Inuti bor det danskar som hoppas på att priserna ska stiga - en lägenhet här kostar en tredjedel av vad ett motsvarande ställe i Köpenhamn skulle gå på. De kommer göra sina vinster, Friedrichshain är trots hundbajset en underbar stadsdel med sina många barer, klubbar, caféer och små butiker.

I Kreuzberg är det också ruffigt, men på ett annat sätt. Där är inte kontrasterna lika påtagliga, putsade hus inte lika vanliga. Stämningen är mustig och färgglad. Kreuzberg ligger i västberlin och är turkarnas, studenternas och bohemernas kvarter. Fruktstånd, barer och musik. Konstnärligt och exotiskt. Berlins multikulturella centrum.

I Prenzlauer Berg är det rent, i alla fall i de områden som varit hippa att bo i länge. Där ligger det inget hundbajs, och hundägarna har, precis som i Sverige, en liten påse knuten kring kopplet när de är ute och går. I Prenzlauer Berg trängs barnvagnarna på uteserveringarna. Människorna är hela och rena, det dricks latte och äts italienischer früstuck med tre sorter salami. I Prenzlauer berg är det polerat och lika bländande som en rad hollywoodtänder. Fräscht, snyggt, dyrt, men avspänt á la Berlin.

På Mitte blir man inte klok. Där vallas turisterna omkring i horder, från Checkpoint Charlie till Hackeshen Höfe och Fernsehturm. Gigantiska museibyggnader, universitet och kyrkor blandas med knarkarkvarter och bortglömda lekparker. Designerbutiker och chica espressocaféer ligger på samma gata som de översminkade kvinnorna i kortkort och leopardstövlar går på. Galna kontraster, överallt.

I Charlottenburg är det stort och pampigt. Där ligger den stora shoppinggatan Kurfürstendamm, det anrika varuhuset KaDeWe och Zoologischer Garten. Tjock trafik, varannat fordon en sightseeingbuss och dyra pizzor på uteserveringar där inga tyskar sitter. Om många andra delar av Berlin andas lugn och ro, är Charlottenburg pulserande och stort.

Berlin är inte en stad. Och inte är det två, som för bara några år sedan. Det är minst fem.

Ska man vara fin ska man vara religiös

Om man vill vara hipp så ska man gå med i Kabbalarörelsen. Det har jag lärt mig efter en dag på Berlin Fashion Week. Jag ska klä mig i grått, ha solglasögon på mig inomhus och vara religiös á la Madonna. Jag kunde inte vara mer fel när jag anlände vid det stora tältet på Bebelplatz i morse, färgglad och utan solglasögon. Som tur var kom en väldigt rätt människa till min undsättning, hon satte snabbt på mig ett rött band kring handleden och så fick jag åtminstone till en fashion detail.
Det du, trodde du inte va? Kabbala liksom. Ah well, vad gör man inte för lite gratissprit?

Från en berlinfärsking till en annan

Snart har jag bott här i tre månader. Är jag en fullfjädrad artypartyexpert? Knappast. Har jag koll på currywursten? Nope. Hittar jag? Nja... Hem kanske. Nädu, elva veckor gör ingen berlinare - jag känner mig snarare som en turist som glömde bort att åka hem. Men, lite visdom har jag ändå samlat på mig under min tid här. Praktiska råd till andra berlinare-to-be. Fast jag kanske måste uppdatera dem senare, när jag blivit ännu visare.

- Lär dig tyska
Berlin må vara en internationell stad, men språket som talas är ändå tyska. De flesta berlinare är faktiskt kassa på engelska, eller alldeles för blyga för att våga sig på mer än ett ”hello”. Visst tar du dig fram utan att kunna språket, men förbered dig på att vara beroende av vänner som kan ringa till kundtjänst när internet krånglar, eller hjälpa dig att hitta i byråkratidjungeln. Att kunna tyska gör berlinboendet både lättare och roligare så anmäl dig till en språkkurs fortare än du kan säga currywurst. Som EU-medborgare får du dessutom 100 språklektioner för 100 euro. Billigt va?

- Fundera på hur länge du kommer vilja vara här
Folk med koll på sin framtid får fantastiska erbjudanden här. För flummon som jag, som knappt vet vad jag ska göra i morgon och verkligen inte vill binda mig till läskiga kontrakt, blir det dyrt. I Tyskland gäller avtalen för mobilabonnemang, internet och gym oftast för två år. Det går att hitta alternativ där du inte är fast lika längre, men urvalet är begränsat och det blir schweindyrt.

- Kom ihåg att skriva in dig
Det är en ynklig papperslapp, tunn som den billigaste servetten från Lidl, och den bevisar att du bor i Berlin. Utan din anmeldesbestätigung är du förlorad. Du får inte hyra bil, inte skaffa gymkort, inte gå i språkskola, inte jobba. Den sorgliga lilla servetten blir din bästa vän, så ta väl hand om den.
En anmeldesbestätigung får du på närmaste bürgeramt, som är något slags stadsdelskontor.

- Ta kontakt med folk
Brukar du inte vara framåt hemma i Sverige, är det dags att bli det nu. Som nyanländ utlänning är det bara att köra på. Fråga någon när du undrar saker, ta kontakt, föreslå fika. Att vara blyg och kräsen blir bara trist. Här är det dessutom mycket lättare att börja prata med folk på stan. Jag har inte bestämt mig för om det beror på mig eller på Berlin. Kanske en kombo.

- Acceptera att det tar energi att flytta till ett annat liv
I början kunde jag inte fatta varför jag var så trött hela tiden. Okej, jag hade några månaders sömnbrist att ta igen, men jag tror också att det berodde på själva omställningen. Det är stort att byta ut hela det koncept man är van vid mot något annat. Det tar energi att kommunicera på ett annat språk, få nya vänner, lära sig hitta, förstå vad man håller på med. Pressa inte fram ditt nya liv när du kommer hit, låt det ta lite tid att få struktur på vardagen. Njut av att äntligen ha tagit det stora steget, innan du låter det nya bli vardag.

Till sist. Berlin är en underbar stad att komma till. Den är välkomnande, lugn och kreativ. Do it. Det kommer göra dig gott. Jag menar, vem trivs inte en stad som har ”Be Berlin” som slogan?

Ps. Tack alla ni som kommenterat så fint, det värmer ända in i själaroten.

Att ha besök

Det här är mitt nya land. Jag bor här - jo det är svårt att fatta. Det här är min gata och där borta, där ser ni min nya mataffär. Lite längre bort, åt höger, där ligger gymmet jag brukar gå till och går ni till vänster ser ni var jag brukar träffa mina vänner för att ta en weissbier. Titta på den där herrgårmangubben med hatten, den är östtysk. Och där är tevetornet, det kommer ni se var ni än är i Berlin, visst är det fint?

Så låter jag. Hela tiden. Det är underbart att ha besök av vänner och familj, men jag börjar känna mig som en förinspelad sightseeingrobot. Jag måste börja variera mig. Det här håller inte i längden.

I en stad där historien är ny

Madame Tussauds har öppnat här. Det tog två timmar, sen var Adolf Hitlers vaxdockehuvud avhugget. Att prata, skämta om eller göra en docka av Hitler i Berlin är som att pressa hårt på en triggerpunkt. Att skoja om DDR-regimen kan också vara känsligt, men på ett annorlunda sätt. Kanske för att den inte är i närheten lika obegriplig som förintelsen.

I Berlin är historien påtagligt närvarande. Du är mitt i den när du promenerar längs de bitar av muren som fortfarande står kvar eller lyssnar på debatten om Tempelhof – Hitlers paradflygplats som nu ska läggas ner. Och Berlinarna verkar ha ett kluvet förhållande till sin historia. Det är som att de inte vill annat än att gå vidare, samtidigt som de ständigt påminner sig själva om det som hänt. Platsen där Hitlers kropp brändes efter hans död är idag en parkeringsplats, men inte långt därifrån har Holocaust Memorial byggts - på en enormt stor yta dessutom. Det är tabu att prata om Hitler, men på tv-nyheterna berättas det ständigt om Israel-Palestinakonflikten. Kanske är det ett sätt att säga förlåt.

Vart du än går i Berlin blir du påmind om vad som pågått här, vare sig det handlar om muren eller nazisterna. För en Berlinare är inte historien något avlägset för länge sen. Den pågår hela tiden, och varje generation här måste göra sin egen definition av det som hänt. I en stad där förändringarna varit så stora och skett under så kort tid, är det inte konstigt att de fortfarande bearbetas för fullt. Och det är inte konstigt att Hitlers huvud på Madame Tussauds huggs av efter bara två timmar.

Här har du din Berlinsemester

Det är en hel del vänner och bekanta som kontaktat mig den senaste tiden för att få tips på vad man ska göra under sin semester här i Berlin. Här är mina favoriter, än så länge.

Häng!
Berlin är världens bästa hängstad. Det finns kaféer precis överallt, men sök dig gärna till Prenzlauer Berg eller Friedrischshain för den mysigaste stämningen och det skönaste fågelkvittret. Sojamjölk serveras överallt och du har råd att dricka många kaffekoppar - att fika här är betydligt billigare än i Stockholm.

Vill du hellre sitta på gräs kan du söka dig till en av stans alla parker - Tiergarten, Volkspark Friedrischshain, Treptower park… Du kommer inte att vara ensam, tyskarna gillar sin grönska och det brukar vara trevlig stämning och mycket hålligång om somrarna. Särskilt i Volkspark Friedrichshain. Där kan du klä av dig naken om du får lust också, åtminstone om du går bort till nudisthörnet.

Holocaust Memorial
Ett av alla Berlins minnesmonument över förintelsens offer, och ett sightseeingmåste. Holcaust Memorial består av 2711 gigantiska betongblock, placerade på en yta stor som en fotbollsplan. Monumentet, som stod klart 2006, är ett av Berlins mest kontroversiella byggen någonsin och fördes upp under mycket rabalder – många berlinare tyckte att det redan fanns tillräckligt med minnesmonument i staden och att det dessutom var alldeles för stort. Tanken är att betongblocken ska symbolisera judarnas utsatthet under andra världskriget, och tar man sig en promenad längs de smala gångarna mellan blocken är det inte svårt att förstå hur Peter Eisenman, arkitekten bakom bygget, tänkte. Det enda du ser är betongväggar, du har ingen aning om vad som väntar runt hörnet. Rakt ovanför dig finns himmelen och friheten, men du kan inte ta dig dit om du inte går genom gångarna. Det är starkt, och lite läskigt.

Tevetornet
365 meter upp luften ser du hela Berlin på en gång. Mäktigt och lärorikt. Jag måste säga att jag inte riktigt hade fattat hur allt hängde ihop förrän jag stod där uppe och blickade ut. Som en karta, fast mycket bättre och roligare. Och så är ju tevetornet så sjukt snyggt också.

Hackeschen Höfe och Varietéteater
Jag älskar när folk gör akrobatkonster i linor, jonglerar med trettioelva bollar samtidigt eller snurrar inuti ett jättehjul av plåt. Närvaron är total, både på scenen och i publiken, det är sensuellt och vackert. Berlin har en tradition av varietéteater som sträcker sig långt tillbaka och en gedigen varietéscen, men för den som inte orkar leta reda på det bästa just nu är Chamalionteatern i Hackeschen Höfe (Mitte) ett bra alternativ. Här verkar det alltid gå nåt bra och Hackeschen Höfe är ett mysigt område, fyllt med Berlinhistoria. Missa inte att efter föreställningen gå på tapasrestaurangen Yo Soy precis utanför Höfe-området, på Rosenthaler strasse. Väldigt god mat.

Secondhand!
Garage på Ahornstrasse, Stiefelkombinat på Eberswalderstrasse, Colours på Bergmannstrasse - jag håller på att upptäcka Berlins second handutbud för fullt. Än så länge är det bra, riktigt bra. Ge det en eftermiddag när du är här, du kan göra grymma fynd. Inte minst i de butiker som kör med kilopris. Berlinarna själva gillar second hand och de klär sig gärna i omgjorda, upp och ned och ut och invända kläder. Pretentiöst så det slår över till fånigt ibland, men betydligt mindre ängsligt än i Stockholm. Här vågar folk klä sig som de känner sig.

På bilden: Mitt bästa secondhandfynd hittills - skärp och kompis i ett! Jag har döpt ansiktet till Burkhardt.

Än så länge är det mest östra Berlin som gäller, väst väntar fortfarande på att bli upptäckt av mig. Jag återkommer!

Fri från krav med lust att leka

”I Berlin kan jag andas.” Så beskrev en av mina nya vänner sitt liv här.
Man behöver egentligen inte säga så mycket mer, det är precis så det känns.
I Berlin finns inga krav, inte utifrån i alla fall. Här tas kreativitet och leklust på allvar och du har råd att vara flummig, barnslig, en drömmare. I Berlin kan du vara precis så vuxen och lyckad du väljer att vara, och vad vuxen och lyckad innebär bestämmer du själv.

Berlin är en stad fylld av konstnärer och studenter. Den ligger långt från industrierna och de stora företagen i forna Västtyskland och tempot är lugnt. Här går dagarna medan fåglarna kvittrar och du låter lusten styra när du väljer vad du vill uppleva bland allt som händer. Konserter, festivaler, konstutställningar – här går över 2000 event av stapeln varje dag.

Att flytta hit var för mig en befrielse. Jag flydde från karriär, svindyra lägenhetslån och späckade dagar. Fortfarande är jag inte helt fri, mina krav hemifrån, eller kanske snarare inifrån, hinner ikapp mig ibland. Det är svårt, men jag känner ändå att jag sakta men säkert börjar anpassa mig till mitt nya, lugnare liv. Varje dag tränar jag på att låta var sak ta sin tid, på att inte gå upp i varv och känna pressen att prestera mera, bättre, snabbare. Precis som så många andra här kom jag hit för att bara få vara lite mer, bli lugnare och mer närvarande, och det funkar. Berlin funkar på mig!



Här är en caféfavorit: Glücklich am park på Kastanienallé.

Berlin-Tokyo-Tokyo-Berlin

OK, Tokyo är en annan planet. Jag har varit där i en dryg vecka och det var blinkande neonskyltar, miljoner rasslande spelautomater, vuxna kvinnor utklädda till prinssessor, Hello kitty, love hotels och varuhus öppna till tre på morgonen. Och så alla människor, överallt, hela tiden.

35 miljoner bor i Tokyo, och det är trångt. Kollektivtrafiken är som sillburkar på räls och håller du inte ditt sällskap i handen är det kört. Myllret slukar allt. I Berlin, som är byggt för fem miljoner, bor det drygt tre, och här är det aldrig ont om utrymme. Gatorna är breda, lägenheterna stora, du kan sitta ner när du åker
tunnelbana och det finns alltid tomma platser kvar i biosalongen. Det är bekvämt, men sett ur en politisk synvinkel ett stort problem. Berlin behöver fler människor. Som tjänar pengar och som utnyttjar allt det rymliga som kostar. Att staden för varje år förstärker sin image som ett kreativt centrum hjälper inte så länge den kreativa befolkningen inte betalar mer skatt.
”Fattig men sexig” sa borgmästaren för några år sen när han skulle beskriva sin hemstad, och det stämmer verkligen. Berlin luktar inte pengar någonstans och är i jämförelse med Tokyo tomt som en skolsal i juli, men staden är rik på kultur och inspiration.
Det är Tokyo också. Tror jag. Intrycken är så många och intensiva att jag har svårt att sortera vad jag faktiskt upplevt. Och jag måste nog säga att det efter en vecka i myllret är mumma för själen att komma hem till min rymliga, fattiga och sexiga hemstad.

Berlin - sexmekka på gott och ont

Jag har varit i Sverige under ett par dagar. Det var kul, men jag måste säga att det är skönt att vara tillbaka. Jag har saknat fågelkvittret i allén utanför, thaikrogen utanför dörren och vår nya fina lägenhet. Jag har fått ett nytt hemma.

Under tiden jag varit borta har mitt kvarter i Friedrichshain förändrats. De nya kullerstenarna precis utanför mitt hus ligger på plats, fler arga punkaffischer har kommit upp på väggarna och, det största av allt, fetischbutiken för sådana som gillar att klä ut sig till jättebebisar har slagit igen. Jag är förkrossad - var ska jag nu gå och köpa gigantiska babytrosor och latexsparkdräkter? De som köpt butiken ska börja sälja handgjorda barnmöbler istället, och omvandlingen känns väldigt typiskt för Friedrichshain. Punk, underground och fetisch håller sakta men säkert på att bytas ut till trendigt, putsat och barnvänligt. Det är både trevligt och tråkigt, fast kanske mer tråkigt ändå. Jag gillar att sexleksaksbutiker ligger vägg i vägg med restauranger och att det finns en särskild plats för nudister mitt i Volkspark Friedrichshain som annars är full av rutschkanor och sagostatyer. Det är så Berlinigt, och för mig, fortfarande exotiskt. Samtidigt upptäcker jag fler och fler mörka sidor av den tyska sexmentaliteten. Här är det lagligt med prostitution, man kan göra avdrag för dildos om man använder dem i tjänst, och unga flickor står längs med de ökända gatorna dygnet runt. På teve har ordlekstjejerna bara trosor på sig och att sälja bilar med hjälp av åmande blondiner är fortfarande populärt. I Berlin må det vara härligt öppet, men Berlin ligger i Tyskland som har en hel del kvar att lära om sexism och jämställdhet.
Hur som helst, jag kommer jag sakna att gå förbi skyltfönstret med sparkdräkter för 180 cm långa män, och att fnissa åt den rultiga gamla tanten som drev butiken. Det ska bli intressant att se om hennes kunder fortsätter att söka sig dit. Kanske lägger de sig i en nysnickrad barnsäng och skriker lite…

Få polare i Berlin ingen lek

Berlinare är svåra att komma inpå livet, har jag hört. De ska tydligen vara värre än svenskar. Det är inte ovanligt att det dröjer flera år innan du börjar prata om något annat än jobb med en arbetskompis, och att få nya Berlinska vänner är en riktig utmaning. Det här gör mig lite orolig - hur ska det gå för mig och punkaren på hörnet med det gröna håret som jag ska bli kompis med?
Det löser sig, ich liebe utmaningar. Jag ska nog charma honom.

Harmonisk och lycklig med ordnung i matkassen

Mitt liv i Berlin börjar sakta men säkert ta form. Jag har lärt mig tyska (javisst, det gick på tre dagar), jag har ätit wurst och schnitzel, jag har varit på allsång i en biergarten och jag har skrivit in mig i folkbokföringen. Man kan nog säga att jag är så gott som tysk vid det här laget. Förutom en sak. Jag har fortfarande inte blivit ett med den tyska ordningen. Trots att jag varit här i snart två veckor är mina papper är hopplöst oorganiserade, jag är ganska pladdrig och osammanhängande när jag pratar och nej – jag har inte fått in den rätta packa-matvaror-tekniken.

Alla ni som brukar handla på Lidl vet ju att tyskar inte gillar att packa sin påse vid kassan. Jag kan tänka mig att vi är rätt många svenskar som drabbats av Lidlstressen. Alltså att inte hinna få ner sina matvaror tillräckligt snabbt i påsen, för att uppsamlingsplatsen där rullbandet slutar är så förbannat liten. Lidlstressen är ett resultat av en klassisk kulturkrock, varenda tysk vet att man ska packa sina varor vid en bänk lite längre bort. Vad som är poängen med det här systemet har jag funderat rätt mycket på - det är ju ineffektivt att först packa upp varorna på rullbandet, sen lägga ner dem i korgen igen, gå till en bänk och först efter det lägga dem påsen.
Men så här om dagen kom jag på det - tyskar vill ju ha ordning!

Det är inte bara byråkratin som är helt galet uppstyrd, en god tysk skulle aldrig slänga ner sina varor i påsen utan att först ha utformat en plan på hur allt ska placeras. Mjölkkartongerna ska ligga dikt an mot varandra och bananerna ska få en specialdesignad bananplats mellan till exempel smöret och ölen. För att matkassen ska bli så perfekt packad som möjligt krävs det tid, tankemöda och en bra plats där man kan stå och strukturera sitt packande. Ett slags packningsskrivbord. Jag tycker att det är lite rart och tänker att det kanske fungerar meditativt för tyskarna. Som ett pyssel liksom. De kanske tänker ”åh va skönt det ska bli med en stund för mig själv när jag står och strukturerar upp mina varor i affären idag”. Skulle det vara så betyder det att tyskar generellt sätt inte alls är läskiga kontrollfreaks, de har bara kommit på ett bra sätt att få en stund för sig själva på. Sortera och strukturera dig harmonisk, liksom. Uppdrag till mig själv: anamma den tyska ordnungen. Nu ska jag bli en filbunke personifierad.

Alla vägar går mot IKEA - sad but true

Om man tar motorvägen mot Schönefeld så hamnar man i Sverige. Och då menar jag inte efter femton timmar - det räcker med en halvtimmes bilresa. Där ligger nämligen IKEA. Willkommen nach Schweden står det på skylten, och tacka gudarna för att Sverige ligger i Berlin också. Efter att ha ägnat två dagar åt att titta in i varenda möbelbutik i hela stan har jag och pojkvännen konstaterat att Berlin, trots sin trendighet, inte har någon vidare möbelkultur. Soffor i persikofärgad mockaimitation och plastblommor är sjukt populärt här, och rundade former på allt verkar vara det senaste. Överhuvud taget ser det ut som om det senaste stått i butikerna i sisådär femton år. I tisdags gav vi upp och gjorde som alla våra svenska bekanta här redan gjort. Vi åkte hem för att köpa möbler. Hem till Sverige i Schönefeld.


Noterat: Här i Tyskland kostar Ikeakorven en hel euro, men då får man både rostad lök och saltgurka till.

Med brandbomber utanför porten

Vår gata har visat sig vara själva navet för de alternativa i Berlin, och det är en krigszon. I takt med att husen rustas upp och blir dyrare att bo i, tvingas de med lägre inkomst längre och längre ut i förorterna. Yuppification, kallas det. Idag hittade jag en molotovcocktail bara några meter från vår port. Hjälp.

Rigaer Strasse 94 blev, som så många andra hus i här i Friedrichshain, ockuperat precis efter att muren fallit 1989. Huset beskrivs som ett kulturprojekt och här har man genom alla år kunnat bo i kollektiv, festa, äta billig mat och gå på konserter. Det har dessutom fungerat som en mötesplats för de andra squattarna i området. 1992 fick ockupanterna laglig rätt att hyra huset, och allt var frid och fröjd tills Dr. Suitbert Beulker fick upp ögonen för det. Han ville köpa huset, köra ut kulturprojektet, renovera och höja hyrorna. Staden Berlin sa ja, men hyresgästerna på Rigaer Strasse 94 sa nej - och det är här de hemmagjorda bomberna kommer in i bilden. På en affisch några hus från vårt läste jag att evakueringen av Rigaer Strasse 94 är nära och när den blir av blir det krig. Då ska, står det, ”inte bara skyarna stå i brand”. Fan, varför kan inte alla bara vara vänner?

Krusidullbalkonger vs punkare i Friedrichshain

Jag slumrade till någon gång mellan Rostock och Alt Schwerin, men när vi svängt av från motorvägen in på Prenzlauer allé och tevetornet låg rakt framför oss, väckte pojkvännen mig. Han vet att jag älskar tevetornet. Det blinkade svagt i nattmörkret långt där framme. Shit, det är så sjukt snyggt. Jag vill ha tevetornet. Hemma.

Vi bor i Friedrichshain. Ett hippt men ganska ökänt område. Många, framför allt andra tyskar, frågar oss hur vi har vågat skaffa lägenhet här. Rykten går om att det bråkas på nätterna och det händer, enligt en polis vi träffade i morse, att en och annan bil sätts i brand. Friedrichshain är fullt av punkare. De är svartklädda, har tatueringar på halsen, säkerhetsnålar i öronen, massor av hundar och alltid en cigg i handen. Jag har förstått att de avskyr att området rustas upp och sakta men säkert förvandlas till något slags Vasastan, att skandinaver söker sig hit för att köpa nyrenoverade våningar med stuckatur. Mitt emot vårt hus finns ett stort punksquat med fasaden helt täckt i grafitti, och i samma byggnad som vår ligger en affär som säljer punkmusik, kläder och hårfärg. I dörröppningen till affären brukar det stå en kille med grönt och hår och röka. Han ser lite farlig ut när han sneglar skeptiskt på de som går förbi. Men äsch, vad vet jag. Han kanske bara håller utkik efter en ny kompis. Jag tänker bestämma mig för det.

Det luktar sprayfärg i vår lägenhet. På gården utanför står ett par i batikbyxor och dreads och sprayar en grafittimålning. Det känns nästan lite klyschigt. På andra sidan huset, på gatan, bullrar byggmaskiner och grävskopor. Det är ett ljud jag kommer få vänja mig vid, säger pojkvännen som bott här lite längre än jag. Som på så många andra ställen i Berlin ska det bli mer kullersten, fler alléer och vackrare fasader. Berlin håller sakta men säkert på att förvandlas till en prydlig, rik och ren stad. Det verkar åtminstone vara tanken.