Från platz till palast

Jag sitter här och hämtar mig efter en intensiv dag i går. Intensiv och kall (även om våren säkert kommit lite längre här än i Sverige så är den ändå inte riktigt helt framme ännu. Den måste liksom hitta en parkeringsplats först och det verkar vara rätt tjockt på gatorna just nu).

Det började med en elva timmar lång videoinspelning på diverse kända platzer i Berlin, Alexanderplatz, Pariser Platz och Potsdamer Platz, och slutade med orkestermusik och skön lullighet djupt nere i en fåtölj på Admiralspalast.

Efter att ha överfört 25 GB filmmaterial till datorer och hårddiskar och gud vet vad så sprang jag (ja, sprang. Jag var väldigt sen) någon gång vid åttatiden på kvällen till Friedrichstrasse och José Gonzalez. Finaste José, vad bra han är! Och hans orkester, vilken orkester! Ingen ville sluta applådera när allt var klart, tre extranummer blev det och jag ville inte gå därifrån. Jag satt så skönt i palatsets mjuka teaterstolar och hade det så bra med José, hans vackra musik och min öl. Låt mig va, liksom.

Och nu är det dagen efter och jag är fortfarande alldeles rusig, frusen och nöjd (när jag egentligen borde greja med min bokföring). Så kan det vara.

I dag har det varit val

...i delstaten Baden-Württemberg. Elva miljoner innevånare och med en ekonomi ungefär lika stor som Sveriges. Delstaten är känd för att vara grymt konservativ och nu har en herre vid namn Winfried Kretschmann trätt fram. Han är grön i själen men ser ut som en styrelsegubbe och säger saker i stil med att han vill "bevara Guds skapelse".

En konservativ miljövän helt enkelt och den kombon har visat sig fungera alldeles utmärkt. De Gröna kammade hem hela 24.2 procent i valet i dag (12,5 procent vid förra valet) och blir tillsammans med SPD, Socialdemokraterna, regerande i delstaten.

Visst, kärnkraftstragiken i Japan har med största sannolikhet också påverkat valresultatet. Debatten om kärnkraftens vara eller icke vara pågår jämt här men just nu rasar den verkligen (i går demonstrerade över 200 000 människor mot kärnkraft här i Berlin).

Och nu är det alltså klart – Tyskland får sin första gröna delstatschef.

Neukölln. Kreuzberg. Mitte.

I går hade jag ett möte på det mysiga lilla kaféet Geschwister Nothaft Coffee i Neukölln. I like. Det ligger i området Rixdorf där jag aldrig varit förut. Fint, väldigt fint. Dit vill jag åka snart igen.

På vägen hem cyklade jag genom Kreuzberg, längs med fina Wrangelstrasse. Åh, jag ville sätta mig på varenda kafé jag åkte förbi och bara njuta men som vanligt var det bråttom bråttom. Vad har hänt? Jag som flyttade hit för att leva ett lugnare liv – det går ju verkligen sådär just nu. Fast ickelugn betyder mycket jobb och mycket jobb gör mig glad. Lite stressad, men glad.

Men i dag har det varit lugnt. Jag har träffat en gammal kollega och hennes kompis. Flanerat runt med dem i Mitte, gått på Tacheles (ville ju dit innan det blir sålt!), ritat mina bäst tips på deras berlinkarta.

Det var en härlig dag, och Tacheles luktade knappt kiss alls. Kanske för att de satt upp en så bra plansch i trapphuset.

Tacheles till högstbjudande

Ni vet Tacheles va? Det där stora huset i Mitte som är upprustad och förfallet på samma gång och där en massa konstnärer huserar? Jag har skrivit om det förut, bland annat i det här och i det här inlägget.

Kulturarbetarna som använder huset har ju gått från att vara husockupanter till ganska lagliga hyresgäster till att kunna konstatera att deras konstkolletiv har blivit en kulturinstution och turistattraktion. Not enough, säger Berlin stad som vill tjäna pengar på marken och så blev det hot om vräkning igen.

Och nu är det bestämt, det fjärde april ska Tacheles säljas till högstbjudande. Vem som helst kan köpa huset och vad som helst kan hända. Kanske får konstnärerna fortsätta vara där,  kanske blir det ett Legoland, en bank, bilhall eller en flagship store för Hugo Boss, vem vet?

Även om jag då och då suckat över den ofta ganska trista konsten och kisslukten i trapphuset så vore det ändå väldigt tråkigt om Tacheles försvann. Det Berlin som jag lärt känna och från första sekund tyckt så mycket försvinner sakta men säkert. Sipprar genom våra fingrar.

Här är en intressant (engelskspråkig) artikel om Tacheles i tidningen Exberliner . 

Tacheleskonst.

Shoppingtider

Det suger i shoppingtarmen. Jojo. Här ska handlas kläder. Och grejer. Men jag måste säga, det här med att konsumera är lite ovant för mig nuförtiden. Jag tror inte att jag gått i en affär för att köpa något annat än soppåsar och mjölk och en och annan present på nästan ett år. Kan det stämma? Jo bannemig... Nästan i alla fall.

Det har liksom inte funnits varken tid eller ork över till annat än att vara småbarnsförälder med prestationsångest (alltså en sån som av rädsla för inte bli bortglömd som frilansare envisas med att jobba trots nattamning och hålögd dagdvala). Och barnet har gått i lånade kläder och fått mormorsstickningar på posten, så ingen fara där. Men nu, när ett lugn infunnit sig inom mig i och med med min nya fokuserade kontorstillvaro och livet, faktiskt, börjar kännas ganska ordnat så har både tiden och lusten till shopping kommit tillbaka. Det här är min plan:

Jag börjar här Friedrichshain. Det är dags att gå in i alla de där butikerna jag har hastat förbi det senaste året. Prachtmädchen, Visby, Kjole Guld och så skulle jag vilja köpa några nya t-shirtar på Simonuno. Det finns väldigt många små, fina butiker här och det blir fler och fler hela tiden.

Manufactum. Jag har velat gå dit i ett år men inte kommit iväg. Har hört att det ska vara helt fantastiskt. Massor av grejer av bra kvalitet och snyggt dessutom. Det låter ju fenomenalt. En kompis till mig kom hem med en väldigt fin handväska i läder till exempel. Vill också ha. Men jag måste akta mig, det verkar vara rätt dyrt. 

Sen vill jag förstås strosa omkring i valda delar av Kreuzberg, Schöneberg, Hackescher Markt och Prenzlauer Berg. Upptäcka vad som hänt sen innan jag fick ett barn som inte gillar att åka barnvagn. Jag behöver mer strosning i mitt liv.

PS. Om någon av er därute som är mer uppdaterad på berlinshopping än vad jag är har några tips på vart jag ska gå för att hitta fina klänningar och tunikor som jag både kan vara lite uppklädd och vardagsfin i får ni gärna hojta till. Jag är så trött på att se ut som en urtvättad american appareltonåring.

Fina butiken Kjole Guld som säljer skandinaviska märken.

Jakten på kontorsplatsen – epilog

Så sitter vi här, på vårt fina, ljusa kontor i hjärtat av underbara Friedrichshain och knattrar på våra datorer. Äntligen är möblerna på plats, tidningshögen hitflyttad och espressomaskinen invigd. Dörren mot gatan står på glänt och barnens röster från lekplatsen en bit bort blandas med fågelkvitter och ljudet av spårvagnar som åker förbi. Helt lovely och jag inser verkligen hur mycket stress mitt hemmajobbande orsakat. Ständigt avbruten, en tvättmaskin som piper och dagar som flyger iväg utan att något vettigt blir gjort. Kreativiteten totalblockerad av tvätthögar och diskmaskiner som behöver plockas ur. Går inte.

Nu jobbar jag fokuserat till arbetsdagen tar slut och då går jag hem och är med min familj. Mitt nya liv. Jag älskar det. Och kontorshunden Lola verkar också trivas.

Knut är död

...och förmodligen också stadens turistnäring. Isbjörnen, som också var en av Berlins mest populära sevärdheter, bara dog. I går, knall och fall, 4 år gammal. Stackars Knut, så ung och ändå så död.

Knut blev världskändis för att han var den första isbjörnen på 30 år som föddes på Zoo Berlin. Den lilla vita gosebjörnen blev megakändis, en mediedarling, allas darling. Det kom barnprogram och poplåtar som handlade om honom, leksaker, kläder – alles. Sen blev det landssorg när hans skötare,  Thomas Dörflein, för något år sedan plötsligt dog av en hjärtinfarkt. Han var inte heller gammal, 44 år bara.

Knut har under de senaste åren varit en av de sevärdheter som dragit flest besökare i Berlin. När han var som mest populär kom det runt 25 000 personer för att se honom varje dag. Djurparken har tjänat miljoner på att han finns.

Men nu är han alltså död, tot. Kanske ihjälstressad av alla honor han bodde tillsammans med (bland annat hans mamma som ratade honom som bebis, det kan ju inte ha varit helt lätt att dela inhägnad med henne), kanske fick han också en hjärtinfarkt. Mal sehen, obduktionen kommer att ge svar. Här får ni en Knut-sång.

Fullkornsbullar och japanstöd

Nu vill jag göra reklam för det fantastiska lilla bageriet på Warschauer Strasse, Vollkornbäckerei Hartwich. Det är, precis som det låter, ett bageri med bröd gjort på fullkornsmjöl. Robusta grejer helt enkelt och sjukt gott. Jag och några vänner var där i dag och njöt av valnöts- och äppelbullar, som är precis lagom söta och nästan känns lite nyttiga, medan kidsen lekte i lekhörnan. Ett stort minus dock är att stället inte har någon toalett för sina kunder. Gå inte dit med barn som precis slutat använda blöja alltså, kan lätt bli lite panikigt. 

Och så till något helt annat, ett upprop: Det planeras en klassisk konsert på Berlins konstuniversitet, UdK, till förmån för alla de som drabbats av jordbävningen och tsunamin i Japan. Konserten kommer att börja på morgonen den 1 april och sen pågå till långt in på kvällen och nu letar arrangörerna efter musikgrupper som vill delta (eller människor överlag som vill vara med och hjälpa till). Alla pengar som samlas ihop under dagen kommer att skänkas till Röda korset i Japan. Vill du själv vara med, eller känner du någon som du tror skulle vara intresserad, skicka ett mail till charityconcert_udk@yahoo.co.jp (berätta i mailat om hur många medlemmar din grupp har, varifrån ni kommer och vad ni vill spela). 

Cirkeln kommer till Deutschland!

Jaa! Min äldsta och bästa vän Sara har tillsammans med Mats Strandberg skrivit en alldeles fantastisk bok, Cirkeln, som kommer ut den 15 april i Sverige. Det är den första delen i en ungdomstrilogi och nu ska ni få höra – rättigheterna till boken har sålts till TYSKLAND OCKSÅ! Och till Norge och Danmark, vilket förstås är superkul men mindre viktigt för mig eftersom jag mest bryr mig om att jag nu kommer att kunna skryta för alla jag känner här i Berlin om att den där grymma boken alla pratar om är skriven av min finaste Sara!

Och kanske ännu bättre, med en tysk utgivning kan jag aktivt jobba med att sprida boken genom att ge den till varenda tysk kotte jag känner. Ingen i min omgivning ska missa Cirkeln, ingen! Märks det hur stolt jag är?

Kolla in trailern till boken här och hurra för Sara och Mats!






Tillägg: Här kan ni läsa en artikel i DN om boken.

Utlandssvenskångesten

Min son pratar tyska. Han kommer hem från dagis, pekar på sina fötter och säger "hausschue" (tofflor). Lägger ett annat barn beslag på något han vill ha skriker han "meine!" och ser han graffiti på husväggarna ropar han glatt "zeichnung!" (teckning). Det gör mig stolt, såklart, och läskigt medveten om att vi faktiskt gjort, och gör, ett val. Ett stort val.

Från början var det här med att bo i Tyskland mest en "för ett tag"-grej. Inget på riktigt, ett äventyr bara. Nu sitter vi här med en vardag omkring oss. Med dagislämning och jobbtider, upptrampade spår och parmiddagar. Äventyret har blivit verklighet, vårt liv. Och jag har en son som pratar tyska. Shit.

Vi funderar väldigt mycket på om och i så fall när vi ska flytta hem. Till Sverige alltså. Jag är egentligen innerligt trött på att tänka på det, men gör det ändå. Och känslorna åker berg- och dalbana. Vissa dagar har jag ångest över att missa mina brorsbarns uppväxt, inte kunna umgås så ofta jag vill med gamla, kära vänner eller vardagshänga med mina syskon. Jag brottas med rädslan över att bli fastern, systern och kompisen i periferin. Hon i Tyskland. Jag som vill vara närvarande, finnas där. Någon att räkna med. 

Och andra dagar: Berlin är bäst. Här lever vi ett underbart liv, avspänt och lekfullt, spontant och med massor av möjligheter. Vadå frånvarande? Jag åker ju hem ofta, ibland så mycket som en gång i månaden för jobbets skull. Och ärligt talat – skulle jag verkligen hinna träffa alla de där människorna jag längtar efter oftare om jag bodde i stressiga Stockholm där allas kalendrar är så överfulla? Jag minns allt hur jag bokade in lunchträffar med vänner tre veckor i förväg! Nä, i Berlin bor vi bättre, ser mer och njuter mer än vi om vi hade kört på i Stockholm. Tror jag. Och så har vi det här med själva flytten tillbaka – var skulle vi egentligen bo? I stan? För dyrt. På landet? Då kan vi lika gärna bo här, rent långtbortmässigt. I förorten? Kanske, om vi får till det så att vi bor nära familjen eller bästa vännerna.

Och det är ju där tankarna hamnar hela tiden, nära familjen, och jag kommer gång på gång fram till att skulle det bli en stockholmsflytt så småningom så ska vi bannemig hitta ett hus fem minuter bort från åtminstone någon av dem vi älskar.

Ska det inte vara Berlin, så ska det vara nära. Annars får det vara.

Nein Mann. Ich bin müde.

Jag är så trött. Värkande trött. Det blir lätt så efter fyra timmar på Europas största IKEA (Lichtenberg). Jag kommar nog att ha träningsvärk i morgon av allt gående, stället tog verkligen aldrig slut.

Så istället för att slå runt på stan blir det sängen för min del nu. Möjligen youtubar jag "Nein Mann" igen för att åtminstone få lite utekvällskänsla med mig i drömmarna (kolla in hur många gånger videon har visats! Helt galet).

Det var länge sen jag klubbade här i Berlin, alldeles för länge sen. Så går det när man får barn, blir seriös och går på IKEA istället.

Berlinsymbolen. Live.

I dag var det en notariedag. Det ska gå rätt till det här med att hyra ett kontor och nu har vi inte bara skrivit under ett megalångt kontrakt tillsammans med uthyraren, vi har dessutom varit hos en jurist som läst upp våra och uthyrarens rättigheter för oss. Och så fick vi sätta dit en kråka till. Ordnung. 

När vi kom ut från det fina advokatkontoret, som låg vid Märkisches Musem ungefär, så insåg jag att jag aldrig tittat på Berlins symbol live. Jag snackar om björnen. Souvenirkepsbjörnen, nyckelringsbjörnen, statybjörnen – berlinbjörnen. Det här är lite knasigt, men den existerar alltså på riktigt. Eller dom, de är två och de bor på Märkisches Museum. Eller ja, i ett hus utanför.

Jag blev lite beklämd. Vilken björn vill bo på ett museum? I ett litet tegelhus? Kan det inte räcka med att ha en björn som symbol, måste den verkligen lufsa runt på riktigt mitt i stan? Jag vet inte, jag är ingen björnskötare, kanske har de det helt okej där, men ändå. Så kul kan det inte vara.

Tydligen har Berlin förvarat sina symboler i det här lilla huset (det har en liten, mycket liten gård) sedan 1939 så det ska nog mycket till innan Schnute och Maxi flyttas till skojigare trakter.
Att de är Berlins ansikten utåt och megakändisar, barnstjärnor till och med, gör väl inte saken bättre.
Se på Britney. Inte blev hon gladare av det.

För övrigt vill jag gärna berätta att det har varit vår i Berlin i dag, hela 10 grader! Luften var helt ljummen och min vinterjacka tokvarm. Endlich.

Der kvinnodag

Här har det firats! Kvinno-trans-lesbfester överallt, paneldiskussioner, demonstration i Potsdam, utställningar, konserter – alles. Själv har jag festat till det genom att lära mig massor om tysk populärkultur. Så att jag blir mer integrerad och kan ta för mig ännu mer i det här samhället. Det känns som en bra plan.

Visste ni förresten att hon som instiftade kvinnodagen var tyska? Clara Zetkin hette hon och var en kommunistisk kvinnorättskämpe. Det pågår en hel del evenemang här under hela månaden som handlar om henne, gå in på den här sidan (bara på tyska tyvärr) för att kolla in vad och var.

Die Clara.

Pizzamästerskapet

Det här med att hitta omnejdens bästa pizza kan ju ta ett tag. Det är ett hårt jobb att testa sig fram i en hel stadsdel men en viktig uppgift väl värd mödan.
Så, efter två och ett halvt års pizzamoffande, här kommer de: De bästa i Fredrichshain.

Fajten har pågått rätt länge mellan Ritrovo på Gabriel-Max-Strasse 2 och Trattoria Libau på Libauer Strasse 10. Jag kan inte säga att jag har bestämt mig om vem som ska få bli vinnare i den här tävlingen och frågan är om jag måste göra det. De är så olika, fyller liksom olika behov.

Ritrovo är en matsal med rejäla träbord som står lite huller om buller, pizzorna flyger över huvudet på en, folk bullrar och hojtar och skålar. En romantisk middag passar stället dåligt för  – några ljus på borden och puttenuttmys kommer du inte att hitta här. Nope, här är det fokus på pizzorna och dom är bannemig fina som snus. Nästintill perfekta. 

Trattoria Libau är inte heller en restaurang som ansträngt sig för att locka några vita-dukar-lovers. Snarare ser tygtrasorna på borden ut att ha hittats i en gammal sommarstuga och de matchar inte det minsta med de blommiga tapeterna. Men vad gör en muggig inredning när det serveras så fantastiska pizzor?

Ingenting, kan jag tala om. Sist jag var där (i går) åt jag en riktig goding med bresaola, hemgjord salsiccia och tryffelolja. Farligt wunderbar (ät dock inte en hel på mindre än tio minuter som jag gjorde, blir lite mastigt). Libau är betydligt lugnare än Ritrovo och funkar fint för par som längtar efter att prata med varandra över ett glas husets och en pizza gjord med kärlek.

Olika alltså, men lika goda. Förstaplatsen får delas. 

Söndagskväll, Friedrichshain

Vi tog en promenad i kvällssolen. Ner till Cassiopeiaområdet som är så fint – de halvt förfallna husen är före detta tågreparationsverkstäder som på senare år fått nytt liv när en klubb, en cirkusskola, några barer, en skatehall, en söndagsloppis och ett litet kafé flyttat in. Mitt bland allt det trasiga.

Vidare till Modersohnbrücke. Där flockas Friedrichshainarna på kvällskvisten för att njuta av de sista solstrålarna. Och kanske av utsikten, jag vet inte. Den är inte särskilt fin, mest tågrälsar och industribyggnader, men berlinarna är inte så bortskämda när det gäller vackra vyer. Kanske räcker det med att se tv-tornet? För mig räcker det. Älskade tv-torn.

Sonen somnade i sin vagn så maken och jag passade på att äta på Viet Bowl, en schysst vietnames på Lenbachstrasse nära Ostkreuz. Det var lyxigt med en restaurangmiddag i lugn och ro. Sommarrullar och nudelsallad.

Utsikten. Här är den. Lite mörk dock. Men ser ni tevetornet?

Faschingtider

Medan Sverige moffar semlor som allra bäst klär tyskarna ut sig och dricker Kölsch (öl) tills de stupar. Åtminstone är det de jag har hört – det här pågår framför allt i de västliga och södra delarna av landet.
Här i Berlin är det mest barnen som drar på sig tiger- och cowboydräkter och kalasar till det. Vår son har en kungakrona att klä ut sig i och det verkar han väldigt nöjd med. Björndräkten år vänta tills nästa år.
Fast jo förresten, ett karnevalståg har vi haft här, och jag tror att det var för någon vecka sedan (ursäkta att jag är så dåligt uppdaterad, har fortfarande alldeles för mycket att göra).

Faschingtider är det i alla fall, Tysklands karneval, och det kommer att pågå tills på onsdag. Då är det askonsdagen och dags att bli nykter igen.

Foto: Sverdrup

Jakten på kontorsplatsen ÄR SLUT!

Jaaaa! Jag har ett kontor! I dag skrev vi under. Som jag har längtat efter den här dagen, det känns nästan overkligt. Inget mer vada genom leksaker för att komma fram till mitt skrivbord, inget mer städa en halvtimme innan jag kan börja jobba. Nu blir det struktur på livet, jobbet, familjen - allt! Yeay! Och vår pojke får ett eget rum, bara det är ju alldeles formidabelt bra.

Och i sann Johanna-anda har jag ju såklart inte bara gått och hyrt mig en liten beskedlig skrivbordsplats någonstans. Nädå, jag och min kumpan K har startat ett helt jäkla frilanskontor! Hurra! På en mycket trevlig adress i hjärtat av Friedrichshain dessutom (säkra källor har berättat att det dessutom snart ska öppna en delikatessaffär mittemot. Finemang).

Än så länge är vi tre personer som alla jobbar med kommunikation på något sätt som ska dela på stället men vi vill gärna ha en fjärde. Så är du sugen på trevliga jobbarkompisar och ett ljust och härligt kontor är det bara att hojta till.

Det här kommer bli helt wunderschön, världens bästa arbetsplats. Lycka!