Vardagligheter 2

Ok, listan över de små sakerna som gör livet lite annorlunda här i Berlin jämfört med i Sverige fortsätter. Något negativ möjligen, men jag tänker att jag i resten av den här bloggen är så överlyckligt kär i den här staden att det kanske är okej.

• Alla ytterdörrar öppnas inåt. Väldigt opraktiskt, och så stjäl det kvadratmeter från hyllen. Grumpf. 
• Utskällningarna. Man blir skälld på betydligt oftare här än hemma i beskedliga (hämmade?) Sverige. Berlinare är mycket för att ryta till så fort något görs på, i deras tycke, fel sätt. Läs mer om det här.
• Blommorna. Det går alldeles utmärkt att köpa hem enorma blomsterbuketter utan att betala mer än tio euro. Lycka för mig som älskar, älskar, älskar snittblommor. 
• Köttfrustration. Det är svårt att hitta bra kött från ko. Gris däremot finns överallt. Tyskar älskar att äta gris. 
• Dagisjakten. Det finns inget bra system för att få en dagisplats. Här gäller det gå till alla dagis man kan tänka sig att placera sin unge på och tjata sig till sig en plats.
• Sockerchock. Den som har ambitionen att avkomman inte ska äta godis före tre års ålder får det kämpigt här. Tyskland är gummibärchenland och barnen överöses med muffins, söta yoghurtar, godis och gröt med chokladsmak från spädbarnsåldern. Skitsvårt att hantera. Inte ens dagis är en sockerfri zon.

Bukett á 3,5 euro

Ett djupt andetag

Jag trivs väldigt bra med att vara frilansare. Det är spännande, jag går igång på utmaningen, på säljet och på att alltid göra ett så bra jobb jag bara kan. Att få nöjda kunder samtidigt som jag hela tiden utvecklas och utmanas.
Och på kontrasterna. Att den ena veckan är lugn och nästa helt galen. Från lulligt idéskapande, tidningsbläddrande och kulturinsupande till tusen saker samtidigt, intervjuer, nya beställningar, research, resor, bokning av flyg, tåg, bil, utrustning...

Och nu har jag en sådan där snabb vecka framför mig. Allt samtidigt, massor av jobb, minutplanering. Jag tar ett djupt andetag och kör i gång.

 Ni som har mindre för er och befinner er i Berlin under helgen kan göra följande.
1. Gå på porrfilmsfestival.
2. Besöka liveklubben 7 Stufen i Kreuzberg, det har open stage på fredag. Alltid spännande.
3. Förundras över fotoutställningen Fashion Food (jag tänker mig köttklänningar) som öppnar på Museum für Kommunikation Berlin på lördag.

Veganskt

Jag är rätt långt från att vara en vegan. Jag älskar kött, jag älskar kyckling och jag älskar mjölkprodukter. Men jag försöker att hålla nere på köttätandet, göra det till något festligt istället för något vardagligt, och jag gör mitt bästa att konsumera vettiga produkter där djuren fått vara glada medan de levt (så länge plånboken tillåter det i alla fall, det kostar ofta att handla miljö- och djurvänligt).

Hur som helst, alla affärer som gör det lättare att handla schysst är bra tycker jag så nu vill jag pusha lite för Veganz i Prenzlauer Berg. Det är en relativt nyöppnad matbutik där inga produkter innehåller något som kommer från djur.
Dyr? Ja.
Rolig att handla i/inspireras av? Det också.

Inte ett spår av djur i de här burkarna.

Vardagligheter

Trots att jag har bott i Berlin ett tag nu så tänker jag ofta på vad som är annorlunda här jämfört med i Sverige. Vardagliga saker, obetydligheter, men ändå sånt som sätter prägel på livet. Jag gör en lista.

• Packningsstressen i mataffären. Antingen ska maten packas i racerfart eller så ska man slänga ner allt i vagnen i gen, betala och efter det packa ordentligt vid en speciell packbänk.
• Hundar utan koppel. De är överallt och så fantastastiskt väluppfostrade. Stannar vid gator, gör precis vad matte eller husse säger. Det måste ha något med tysk auktoritetskultur att göra. Känns väldigt osvenskt i alla fall. 
• Att Sia alla jag inte känner (förutom barn). Alltså säga Ni istället för du. Gjorde mig galen i början men nu måste jag säga att jag tycker att det är lite skönt. Enkelt liksom, man har ordning på relationerna, vilka som är professionella och vilka som är privata. Åtminstone kan man inbilla sig det.
• Restaurangkulturen. Min vardag här i Berlin består så mycket mer av uteätande än vad den någonsin gjorde i Stockholm. Här är det något vardagligt, ett sätt att umgås. I Stockholm var det fest. Det här beror ju förstås på att restaurangmaten är så mycket billigare här. Det går att äta ute ett par gånger i veckan utan att bli ruinerad.
• Färgglada hus. Här är det inte enhetliga gator någonstans. Medan vissa hus har graffiti över hela fasaden har andra målat en blå himmel med några moln. Eller, om det är lite punkigt – hängt ut politiska budskap på gigantiska banderoller. Hipp som happ. 
• Skattebekymmer. Ojoj vad mycket pengar och huvudbry tyskarna lägger på sitt skattebetalande. Eller på att komma undan det. Förenklad inkomstdeklaration där man bara sätter dit sin kråka känns väldigt exotiskt – här kan alla göra alla möjliga märkliga avdrag, många fler än i Sverige verkar det som, och många anlitar experter för att få hjälp med det. Och komplicerat är det, även när man knappt äger eller tjänar någonting. Hu. (Mitt problem är ju dessutom att allt måste göras på tyska. Hu igen). 

Ok. Det var allt för nu. Listan lär fortsättas någon annan dag.

Pannkakor

I går gjorde jag nästan ingenting. Eller jo. Sov. I tre timmar mitt på dagen. Och jo, åt pannkakor.  Till frukost. Många pannkakor. På Blaues Band i Mitte. Där kan man beställa en jätteportion florsockerpudrade tjockisar med blåbär (till exempel). Jag rekommenderar. 
Tyvärr var jag för glupsk för att hinna ta en bild på godsakerna, sorry, men de såg ut ungefär såhär:

 (Och nej, jag gör inte mycket annat än att äta på helgerna. Det stämmer fint det).

Entrecôte

Om du gillar goda pastejer, möra stekar, gott vin och sådana där chokladkakor där den varma smeten  liksom rinner ur när man stoppar gaffeln i kakan – då ska du gå till den franska restaurangen Entrecôte i Mitte. 

Jag och mannen vad där i går, på en välbehövlig och lite lyxig date. Det är inte jättedyrt, men ska det ätas både förätt, huvudrätt och efterrätt och lite vin till det så hamnar notan kring 1000 kronor ungefär.
Atmosfären är trevlig, lokalerna fina, servicen finemang (till exempel kommer kapporna i ett huj när man är på väg att gå). Lite flott och very romantisch.

Språkjobbigheter

Ibland blir jag så fruktansvärt less på att vara utlänning, språkligt handikappad och liksom inte ha med mig alla de där begreppen som är helt självklara för alla tyskar. Som blankettnamn och byråkratiska benämningar av olika slag. Det är verkligen skitjobbigt och resulterar ofta i att något som skulle ha tagit mig fem minuter att göra i Sverige tar en halv dag här, bara för att jag inte vet vad jag ska leta eller fråga efter.

Häromdagen behövde jag hitta en adress till min försäkringskassa. En särskild adress som ska användas i särskilda ärenden. Jag höll på att bli tokig, hade ingen aning om vad det där särskilda ärendet brukar kallas på tyska, och ingen myndighetsaktig sida i det här landet har engelsk översättning så någon hjälp på det sättet kunde jag inte få.

Att det här händer då och då är såklart inte hela världen, men efter tre år av att känna mig som en korkad idiot som inte får något gjort ligger de nervösa sammanbrotten inte långt borta.

Jag får trösta mig med att det hela tiden blir bättre. Och att jag ändå kommit en bra bit på väg som faktiskt pratar tyska nu. Åtminstone så länge jag inte behöver gå in på unbedenklichkeitsbescheinigungen och sånt.

Igen, ode till Johann Rose

Vill bara slå ett slag igen för det fantastiska kaféet Johann Rose i Kreuzberg. Det är det i särklass bästa eltern-kindkafé jag har varit på – inte minst för att det i första hand är ett kafé och inte ett eftermiddagsdagis. Det är superbra att det finns så många barnkaféer i den här staden, men stojet och stöket av leksaker överallt ofta gör fikastunden extremt högljudd och stressig. Och att ta med sig sina vänner utan egna barn till ett barnkafé känns rätt så... otänkbart.

Men Johann Rose är något annat. Där leker barnen i ett rum medan de vuxna fikar i ett annat. Stämningen är lugn och mysig och det är långt ifrån bara föräldrar som sitter där, det är lika många laptoparbetande berlinbohemer i 25-årsåldern och tidningsläsande pensionärer. Sjävklart går det bra att vara med barnen i lekrummet, det finns ett gäng fikabord där också, men sist vi var där var min tvååring helt okej med att vi satt precis utanför med vännerna (och märk väl, vi pratade i en helt normal samtalston. Vilken lycka).

Dessutom, maten är bra, frukosttallrikarna underbart fina och kaffet gott. Ett favoritställe, helt enkelt.

Liten lucka

Den senaste tiden har jag haft svårt att få tiden att räcka till till både jobbande, familjeliv och bloggande. Jag har helt enkelt haft för mycket att göra. Inga luckor under jobbdagarna och när sonen väl är hämtad från dagis är det bara glömma att kunna sitta framför datorn (dessutom somnar han nio av tio gånger senare än jag). Då ska det åkas rutschkanor, byggas kojor, konstrueras papphus, bakas och lagas mat (läs aktiveras, så att barnet blir trött innan midnatt. Han har begåvats med mycket litet sömnbehov). Nåväl, så är det ibland och med det inte sagt att jag inte har massor av att berätta. Jag får bara inte ut det lika ofta som tidigare.

Här kommer dock en liten rapport:

Berlin är ljuvligt just nu, höstfärgerna börjar komma och under fötterna knastrar löven. Solen skiner och det har blivit kallt, mösskallt. Idag har vi promenerat till Volkspark Friedrichshain, ätit grillad fläskkarré i bröd och lekt på lekplats som badade i sol. I går tittade vi på drakar uppe vid slakthusområdet här i Friedrichshain och förra helgen var vi i Tierpark. Jag måste säga att jag tycker mer och mer om det stället (det har med andra ord vuxit i mina ögon sedan jag var där och bara kunde hitta en inlagd gurka att äta). Framförallt är det fantastiskt att det är så stort – spelar ingen roll hur mycket folk det är där, det blir aldrig blir trångt och att gå omkring på området känns verkligen som att vara ute på promenad bland zebror och afrikanska bufflar. Fast i Lichtenberg.

Ok. nu måste jag jobba. Fast det är söndag. Det gäller att passa på, sonen sover för ovanlighetens skull middag.

Anja Niedringhaus på C/O Berlin

Vill bara tipsa om en helt fantastisk utställning på fotomuseet C/O Berlin. Den tyska krigsfotografen Anja Niedringhaus bilder från ett flertal av de senaste årens största konflikter är så mycket på en gång – skrämmande, upplyftande, inspirerande, otroligt snygga, vidriga, sorgliga, livsbejakande.

Gå dit, du kommer inte ångra dig.

Porr

Vi som bor här ser ju porrskyltar dagligen. Vid vägkanter, på byggställningar osv. Porr är ett stort företag här i Tyskland som har projekt över hela landet, så inget konstigt med det. 

Men när det står att ett helt husbygge är Powered by Porr, då blir det banne mig lite roligt igen.

Tyskvärme och bajshyllor

Long time no see! Jag har varit tvungen att ta en liten paus från bloggen, har helt enkelt inte haft någon tid över de senaste veckorna, men nu är jag tillbaka. Mycket jobb fortfarande, men nu är läget åtminstone under kontroll.

Nåväl. Här i Berlin är det varmt. Jättevarmt. I dag ska det bli runt 25 grader så det är bara att plocka fram sommarklänningen igen. Fast jag ska ägna dagen åt att tvätta, sortera klädlådor, sätta surdeg och laga mat. Och vila. Inte så spännande, med andra ord.

Förresten och apropå ingenting. Jag och min man kom i samspråk med en badrumsförsäljerska häromveckan. Eftersom min käre make aldrig tvekar att ställa obehagliga frågor (och då är det ändå jag som är journalisten) så frågade han såklart varför så många här i Tyskland envisas med att ha såna där toaletter med hyllor i, där bajset liksom lägger sig på en platå. Hon svarade att, håll i er nu, det rekommenderas att det ska finnas minst en sån toalett i varje hem IFALL MAN SKULLE BEHÖVA TA MED SIG ETT BAJSPROV TILL DOKTORN NÅGON GÅNG.

Man ba what?? Okej att tyskarna går extremt ofta till läkaren, men att gå ut med rekommendationer och köpa bajsprovsanpassade toaletter, som dessutom är äckliga, låter... rätt galet.

Men nu vet ni, om ni också har undrat.