Han valde höghuset

Det här med att vårt lanternepysslande hemma utvecklade sig till någon slags tävling mellan mig och R om vem som kunde göra den snyggaste lyktan... Jag vet inte om det känns helt sunt.

I går kväll:
Jag drar fram pysselprylarna och börjar skapa. Eje tittar på och R lagar mat. Jag kommer igång rätt bra, klistrar så det står härliga till. Hjärtan, flygiga remsor, Ejes favoritbokstäver E, A och F (jag säger inte att den blev snygg, det gör jag inte, men det blev bannemig en färgglad och HEMMAGJORD lanterna). Jag känner mig som en mycket bra mamma och Eje somnar med ett lyckligt "i morgon mamma, ska jag gå med min lanterne"-leende på läpparna. Alles jut.

En stund senare.
Båda barnen är nattade. R stökar i köket. Jag går ut och kollar vad han gör och håll i er nu. DÄR STÅR KARLN OCH GÖR EN MINST DUBBELT SÅ STOR LYKTA SOM MIN! Ett jäkla höghus! "Din är ju skittöntig. Alldeles för liten. Vårt barn ska ha en rejäl lanterna, jag ska göra en bättre", säger han. Helt sonika. 

Så Eje fick välja i dag. Min nätta lykta med skira remsor som fladdrar vackert i vinden, eller pappas höghus (förvisso med en rolig gubbe på andra sidan, men ändå).

Han valde höghuset. 
Skit också.

Mitt bidrag. Skir, lekfullt fladdrande. 

R:s bidrag. Ett fyrkantigt hus. Say no more.

 Och så här såg det ut i kväll, när Eje gick i lanternetåget med det vinnande bidraget. Min lanterna förpassades till Isa som ändå inte fattar någonting av det här spektaklet.