2013/03/27

Bebistiden - såhär gör vi

Jag har haft några fina dagar nu. Isadagar. När jag har varit helt föräldraledig och bara hängt med henne. Varvat långa promenader i solen med hemmafix och sköna sovstunder. Eftersom jag jobbat delvis under båda mina "föräldraledigheter" känns sådana här dagar lyxiga och jag njuter verkligen av varje sekund. Och så fort jag börjar känna mig minsta lilla trött på tillvaron, eller längta minsta lilla efter mitt jobb, är det dags för några dagar på kontoret igen.

Vi har ju nämligen gjort såhär, jag och R, att när han är hemma så är det han som är hemmaförälder. När han är borta, är det jag. Det här gäller även på helger, i alla fall om jag mycket uppdrag. Har jag det lugnt på jobbet brukar jag hellre vilja vara med familjen än att sitta och uggla på kontoret. Såklart.

Det är lite olika, men en genomsnittlig månad är R den som har huvudansvar för hem och barn ungefär halva tiden.

Att vi kan göra såhär beror ju på att vi har de jobb vi har och inte är några niotillfemmare någon av oss. Systemet funkar jättebra. I alla fall så länge jag inte har för mycket att göra. Det kan vara stressande att veta att så fort R kommer hem, så måste jag jobba arslet av mig – och det funkade ju sådär i vintras när jag aldrig hade tid att ta igen mig när R var hemma. Jag jobbade konstant. Antingen med två barn (som dessutom var sjuka mycket), eller med mina uppdrag.

Men annars så. När det är lagom. Då är det toppen.

När jag var hemma med Eje hade vi inte alls ett lika bra system. Då delade jag och R inte upp tiden så tydligt som nu – mer i stil med att jag sa ok, men om du är hemma i dag så kanske jag kan sticka iväg en stund och jobba?. Och så pinnade jag bort till något kafé i närheten där jag sedan satt och hade ångest i ett par timmar. Ångest över att ha lämnat Eje (som var helt tuttfixerad och bara ville amma hela tiden) och över att ställtiden jag behövde för att komma igång var lika lång som den tid jag hade att jobba på.

Dessutom intalade jag mig att jag skulle kunna få något gjort under dagarna hemma, även när R inte var där. Typ när Eje sov. Det falerade ju totalt. Eje sov aldrig i mer än tjugo minuter i stöten under dagarna, och var vaken ohemult mycket under nätterna också. Jag var dödstrött, ständigt apstressad  och sakta förvandlades min föräldraledighet till en galen jakt på jobbtid. Det var hemskt. Jag gick alldeles för ofta runt och hade stressjobbångest istället för att njuta av första tiden med mitt barn.

Då kändes det som att jag inte hade någon kontroll alls. Varken på tiden, sömnen eller jobbet. Allt bara fladdrade omkring ovanför mitt huvud, utan att jag någonsin lyckades plocka ner och få ordning. Inte alls bra för mig, och verkligen inte bra för Eje. Som liksom var tvungen att hänga med mig, en tickande stressbomb.

Så, den här gången bestämde jag mig tidigt för att så långt det går bara vara föräldraledig under mina dagar med Isa. Att helt enkelt inte jobba när jag är med henne (och med Eje, dagis pågår ju inte hela dagen). Att låta Isa styra, och jobba när jag har tid för det. För nu vet jag ju att jobbtiden kommer så fort R kommer hem. Nu har vi hittat en struktur som fungerar. Vi kan planera. Har kontroll. Så fantastiskt skönt.

Sedan finns det ju en fördel till med det här systemet vi har. En jättestor.
Isa och R får massor av tid tillsammans. Utan mig. Det har varit ett lyckokast på så många sätt. För deras relation, för min och R:s relation, för jämställdheten. Och inte minst viktigt med tanke på att R ändå befinner sig på andra sidan jordklotet under en väldigt stor del av Isas liv. Det kräver ju sin kompensation. 



5 kommentarer:

  1. Låter som en bra plan. Och också väldigt skönt, vet jag av erfarenhet, att "öronmärka" tiden så man slipper den där ångesten som så lätt smyger sig på ...
    Är nyfiken på hur du upplever att vara ensam med två barn flera dar på raken, jag tänker särskilt på nattning etc.? Har själv en man som visserligen är på min världshalva, men jobbar kvällar - och vi funderar på barn nr två. Vet dock inte hur/om man fixar att ha hela ansvaret så mycket ...?

    SvaraRadera
  2. Ja, öronmärkning är grymt.

    I början var det svårt att vara ensam med båda. Att laga mat efter dagis kändes som en omöjlighet och nattningen var verkligen skitsvår - särskilt under tiden Isa fortfarande var vaken ganska länge på kvällarna. Det var näst intill omöjligt att få Eje att somna så länge Isa också krävde min uppmärksamhet.
    Men allt det där blev snabbt bättre och enklare, vi hittade system som funkade och anpassade oss sig till situationen.

    Nu innebär nattningen inga problem eftersom Isa somnar före Eje och han är okej med att jag försvinner en liten stund för att natta henne – han vet ju att han kommer att få mig helt för sig själv när jag kommer tillbaka (=lyxigt). Eje börjar ju bli stor nu (fyra i sommar) och det går lättare och lättare att resonera och planera sådana saker med honom.

    Något som vi gjorde, och gör, och som har förenklat min vardag ordentligt är att R alltid storhandlar innan han ska vara borta - så att jag slipper tänka på det. Och så försöker vi göra storkok och frysa in också under de kvällar vi är två hemma, så att jag aldrig behöver laga mat när jag ensam med båda barnen. Ett sista tips är att i den mån det går se till att du får avlastning då och då under de perioder du är ensam mycket, så att du får en andningpaus för att göra något du mår bra av. Familj, barnvakt, vänner som kan ta över ett par timmar här och var bara. Det gör att man orkar mycket mer.

    Jag brukar vara ganska trött efter en ensamperiod, men nu beror det mest på att jag både är uppe på nätterna och sedan går upp tidigt på morgnarna, och inte så mycket på att vardagsrutinerna är ansträngande. Det kanske är mitt fjärde tips förresten – att se till att sova ut ordentligt då och då. På riktigt sova ut, med öronproppar! Det är ju ganska självklart förstås (bara jag som först i vintras fattade hur lite jag sovit sista året. Hade liksom bara kört på. Hög på amningshormoner, eller nåt), men ändå.

    SvaraRadera
  3. Åh men tack för ditt väldigt utförliga och peppande svar :)Ska skriva ut och spara, haha.

    SvaraRadera
  4. Jag blir faktiskt lite smärtsamt avundsjuk. Precis såhär ville jag ha föräldratjänstgöringen. Nu blev det ju inte så pga två mycket oplanerade barn. Nu tog jag hela jävla slitet och jag hoppas att bitterheten för det försvinner så fort det är över. Heja er!!

    SvaraRadera
  5. Sandra: Bitterheten lär försvinna kvickare än kvickt. Vi har ju en så fin förmåga att glömma de jobbiga perioderna när det gäller våra barn.

    Och, även om vi tycker att det här har varit det bästa för oss så har ju systemet helt klart nackdelar också. Jag har haft ganska många dagar när jag önskat att jag kunnat vara helt, helt fri från jobb och stress och BARA vara föräldraledig. Att inte behöva jobba efter att ha sovit bara några timmar, inte sitta på kontoret när jag mest av allt vill vara hemma och snusa på min tremånadersbebis, inte oroa mig för om jag kommer fixa min deadline under mina jobbdagar, inte behöva jobba under mina föräldralediga dagar (när det krisat)...

    SvaraRadera

Follow JohannaPaues on Twitter Resor
Toppblogg.se