Helt schizo

I går var det över 30 grader. Berlin kokade. Att befinna sig i solen var en omöjlighet.

I dag: Typ femton grader och mulet. Frusen höstkänsla.

Tur att Tula spelar på The Apartment ikväll. Där ska vi glömma alla förvirrande väderväxlingar.

Världsmästerskap

Det pågår ett fotbolls-VM här i Tyskland just nu. Tyvärr märks det inte särskilt mycket, det är ju damer som spelar. Oviktigt, långsamt, låtsasfotboll. Muttrar gubbarna.

Eller jo, förresten. Lite märks det det – i programmen på tv där det diskuteras vem i landsslaget som är snyggast, eller i reklamen där tjejerna visserligen får spela fotboll i några sekunder i början men sedan börjar sminka sig. "Det snyggaste världsmästerskapet genom tiderna", säger rösten.

Det är så tröttsamt, provocerande och synd. Inte minst eftersom Tyskland verkligen har ett damlandsslag att vara stolta över, rent fotbollsmässigt. I sju av tio EM har de tagit guld, de har vunnit VM de senaste två åren och är självklara favoriter även i år.

Och så snackas om det om huruvida de är snygga eller inte. Skäms.

(I dag spelar Sverige mot Colombia. Heja heja!)

1 stång, 4 fester och lite till

Vilken helg det blev. Helt fantastisk och minst sagt välfylld.
Här kommer den i bilder.


















Först midsommarafton med kransflätande och midsommarstångssmyckande på en bakgård i norra Prenzlauer Berg.... 

















...sedan lördag och gatufest på Bergmannstrasse i Kreuzberg...

 
















...där lyckligt barn (mitt) får åka bilbana för första gången i sitt liv. 

 
















Därefter i ilfart till pampigt bröllop med kaffe och kaka i Alte Spandau. Sen ytterligare en midsommarfest med sill och grill och krans i håret, också den i Prenzlauer Berg, och så...

..en skön söndagsutflykt med älskade grannarna till den rara, och sömniga, lilla orten Danewitz norr om Berlin. Där hälsade vi på familj (till grannarna), tittade på hästar och tuppar, grillade och hade det allmänt härligt. Mycket bra, alltihop.

Sorgen över att jag inte lyckades ta mig till Sverige över midsommar i år är som bortblåst.

Stången

För er i Berlin som behöver lite stång i dag, åk hit.

Glad midsommar på er! (Säger jag med en bild tagen utanför IKEAs entré. Rätt sorgligt ändå.) 

Väldigt mycket kul coming up

Men, asså, nu händer det så mycket här i helgen att jag blir helt rådvill. Vad ska jag välja? I morgon är allt spikat, det blir först ett efterlängtat hamambesök (med sabunlamabehandling, oh yes) och efter det midsommarfest i närheten av Mauerpark. Men lördag! Gosh, vad ska jag göra på lördag?
Detta är vad jag har att välja mellan.

Yogafestival. Jag har alltid drömt om att bli en sån där yogi, åka till indiska retreats och kunna meditera i en hel timme och grejer. Faktiskt. Hittills går jag bara någorlunda regelbundet på gymyogan, men i helgen har jag chansen - yoga hela dagen! Flera pass på raken! Det är ju helt klart en bubblare.

Berlin del mar performancefestival. Vet inte så mycket om den men har hört från flera håll att den ska vara bra. Ibland är det roligast att inte ha så mycket koll. Mer överraskning då.

Christopher Street day. Stötta homo, bi, trans- och  intersexuellas rättigheter i glittrigaste demonstrationen ever. Runt en miljon människor kommer att vara där. Mäktigt bara det. Men med en tvååring? Låter farligt, tappabortriskmässigt. Synd.

Türkiyeee. Tysk-turkisk musikfest på Görlitzer Ufer. Partaj, god mat och mycket musik. Hur trevligt låter inte det? 

Har jag missat något nu? Förmodligen en hel del. Kanske lika bra. Velandet fortsätter.

Utegym

Joggade till Volkspark Freidrichshain i går – det fick bli mitt sätt att få lite Fête de la Musique i mig, småbarnsförälder som jag är. Jag tar en joggingtur, tillbaka om en liten stund sa jag till familjen och gav mig ut för att spana konserter. Sex stycken prickade jag in, tre i Volkspark (var mest gitarronanerande som pågick där dock), lite skadisco, funk och så en smockfull punkkonsert på Frankfurter allee. Och så jogg mellan, väldigt hurtigt.

Men nu var det ju egentligen inte det jag ville berätta om utan om de underbara gamla träningsredskapen i Volkspark Friedrichshain. Jag älskar sådana där stänger som man kan (försöka i mitt fall) häva sig upp mot, hänga i knävecken på och svinga sig fram mellan (yeah right, sjukt jobbigt).

Det finns massor av träningsgrejer i parken, utspridda lite här och var. En rundad makapär som gör det mer ergonomiskt att göra situps, ringar för att få gymnastbiffiga axlar – ni fattar. Ett gym, fast old school. Och utomhus.

Hett tips alltså för alla er som bor här men inte har lust att skaffa gymkort.  Eller som vill träna under semestern. Eller som gillar att hänga i knävecken bara.
 

Glöm ej! Fête de la Musique i dag

Från tyrolerompa till minimalistisk zombieelektro. I parker, på klubbar, trottoarer, parkbänkar, überall mensch! Om du är i Berlin i dag - missa för allt i världen inte Fête de la Musique, en riktigt skön (och gratis) musikfestival. Omkring 700 band och artister på över 80 scener. Programmet hittar du här (dåligt fungerande hemsida dock. Nerladdning av programmet som pdf rekommenderas).

Och ni som längtar efter lite svenskt, åk till Frühperle i Neukölln och lyssna på det finfina bandet Circus of the Spineless.

Ett litet tips bara

När du flanerar runt i Hackescher Markt, missa inte den balla innergården, som inte är Hackeschen Höfe men som ligger alldeles i närheten (Rosenthaler strasse 39). Här ska du:

1. Njuta av alla fina väggar, massor av gatukonst.
2. Stoppa en euro i en jättekyckling av metall som då (förhoppningsvis, funkar inte varje gång) börjar flaxa med sina jättearmar och göra en massa oljud. Blir du hänförd kan du för 8 euro gå in i monsterkabinettet med ingång från gården och se mer.
3. Kolla in den coola klädbutiken Stokx shop och sedan Neurotitan som säljer serier, elektronisk musik, böcker (även på engelska) och grafisk konst.

Va bara det. Häpp.

Datscha

Det blev en utflykt från storstaden trots allt, vädret höll sig hela dagen. Vi åkte till våra vänners ferienhaus, ett minihus i en stugby bara en halvtimme från stan. Semester á la DDR, något uppdaterad dock. (Ferienshauskuriosa: Det var långt ifrån alla som hade möjlighet att köpa en sån här liten sommarstuga under kommunisttiden, men det brukade hjälpa om man var tjenis med partiet på något sätt. No more questions asked, till våra vänner alltså).

Husen och trädgårdarna påminner om kolonilotter, de ligger tätt och är kompakt inredda. Vissa är ut- och tillbyggda, andra ser precis ut som när det begav sig.
Och det var så fint. Lunch i trädgården, kottar, fågelkvitter och en sjö där sonen tog sitt första dopp den här sommaren. Sus i träden och tanter som log med hela kroppen när våra småttingar närmade sig.

Hela stället andades sjuttiotal och wie damals, som förr i tiden, och vi pratade om hur det var då. När det bara fanns tre smaker på yoghurten att välja mellan, alla producerade av samma företag och alla utan riktiga fruktbitar i. DDR-vardagsliv. 

Vi fick lära oss reglerna för stugbyn – inte leka på lekplatsen mellan 13 och 15 för då vill alla tanter och farbröder sova middag, parkera bilen med nosen utåt ifall skogen börjar brinna, hög musik förbjuden. Viktiga saker. För ordningen och för lugnet. Och som en farbror sa: Om någon struntar i reglerna kommer snart alla att göra det.  Det går ju inte.

Härligt var det hur som helst. Och spännande att vara på ett ställe där tiden tycks ha stått still.

Wochenende

Snart är det fredag och då ska jag vara ledig från kontoret. IKEA väntar (och vi som lovat oss själva att vi inte skulle köpa mer till hemmet nu. Behöver inget mer. Trodde vi. Nåväl). Sonen ska få en lekmatta. Tar ett djupt andetag redan nu för att orka Europas största, som ligger närmast.

Kanske hinner vi med lite glasögonletning efteråt. Jag har behövt nya i snart ett halvår men lyckas aldrig hitta tid till att leta efter bågar. Jag hoppas på att det ska finnas några fina här, det är en bra butik i Prenzlauer Berg med många schyssta märken. Men dyra tyvärr (riskabelt när man har en tvååring som gillar att bryta av saker). Suck.

Och sen, och SEN, ska vi åka båt. Äntligen, efter snart tre år blir det Berlin från vattnet, yay! Visste ni att Berlin har fler broar än Venedig? Åh, vad lovely det ska bli. Med goda vänner dessutom.

Och efter det kommer lördag (vink, vink Rebecka Black) och kanske, kanske ger vi oss ut i buschen. Vi vill bada. I en sjö. Men vi får se, det beror på vädret. Är det dåligt skulle vi kunna bege oss till World Press Photo-uställningen som öppnar i Willy-Brandt-Haus i Kreuzberg i  morgon. Alltid intressant och inspirerande. Och förmodligen rätt otäckt.

Söndag: Loppis. Fika. Slöa. Leka. Typ så förmodligen.

Slut på meddelande.

De gamla. Ihoptejpade och med fel styrka.

Ett barn. Två språk.

Min son säger att han ska anziehen. Klä på sig. Och nein han vill inte gå och lägga sig och noch mal när vi ska snurra en gång till. På dagis berättar fröken att han berättar om allt han ser på tyska nu, med svensk accent. Hemma varvar han våra svenska uttryck med tyska. Ena dagen ska vi äta, nästa essen.

Vi pratar svenska med honom. Alltid. Det bara när hans kompisar är med, som inte förstår oss, som det kan bli lite tyska också. Då, när vi öppnar munnen och säger något auf Deutsch, tittar han på oss med road blick och svarar sedan med utstuderat tyskt uttal jaaa. Och så skrattar han, som om vi inte är kloka. Vad gör vi liksom? Pratar tyska! Helt fel.

Jag tänker att det är fint att han får lära sig två språk redan från början, att det är roligt att språken kommer så huller om buller. Och så är det fascinerande hur naturligt han tycker det är att vissa pratar tyska och andra svenska med honom. Vi låter annorlunda bara. Använder olika ord. Inget konstigt med det.

En världsfredsvandrare tittade förbi

Det hände en märklig sak här på kontoret i går. En man steg in. Väldigt solbränd, dåliga tänder, ådriga ben. Han berättade att han heter Stefan Horvath och har vandrat i 21 år. För världsfreden. Han visade några artiklar som skrivits om honom och frågade om han fick berätta lite om sig själv och vad han gjorde. Och förstås, kanske få lite pengar. Han behövde nya skor och tänder.

Snubben har alltså gått sedan muren föll. Gjort en grej av det, fått publicitet och på så sätt samlat ihop kläder, leksaker och grejer till bättre behövande. Och så pengar förstås, som han efter att ha försett sig själv med det nödvändigaste, använt för att skicka de ihopsamlade sakerna till ställen där de behövs. Och så går han med i demonstrationer då och då, som på så sätt får extra uppmärksamhet. Senast var det mot högerextremism i Dresden. Jag googlade och hittade ett gäng artiklar och blogginlägg om honom, bland annat här, här och här.

Ja ni, varför inte?

Han fick en slant, jag tog ett suddigt kort och så gick han vidare ut i världen. Stefan Horvath, världfredsvandraren.

B-day

Födelsedag i dag och den kunde inte ha börjat bättre. Lycklig tvååring med kastruller i högsta hugg, bang bang bang.  Sjungande 29-årigt snyggo med frukostbricka, blommor och presenter. Nybliven 31-åring i sängen, så oändligt och glad och tacksam för allt fint.

Promenad tillsammans till kontoret. Jag ska få jobba medan resten av familjen leker på lekplatsen hundra meter bort. What can I say, jag älskar mitt jobb. Att få syssla med mitt en stund, trots att det är helgdag här, är födelsedagslyx.


























Kanske blir det en sväng till Karnelval der Kulturen senare, kanske bara en glass här i Fhain.
Dagen är vår. Det är sol. Det är födelsedag. Det är lyckligt och varmt.

Apropå den där smittan

Jag längtar efter sallad nu. Gurka, tomater, ruccola, böngroddar. Krispigt, kallt och med en god vinäger. Men nej.
Ehec. 

Det enda goda den här smittan för med sig är väl att medvetenheten för hur mat produceras nuförtiden vuxit. Att risken för äckliga bakterier, antibiotikapumpat kött och frukter utan näring är större ju billigare maten är.

Många hävdar att tyskarnas matkultur inte är något vidare. Jag håller delvis med, men inte för att jag inte gillar tysk mat. För mig handlar den trista matkulturen snarare om att billighetsbutikerna har kunnat växa sig så starka här. Vi har Lidl, Aldi, Pennymarkt, Netto... Prispressat ska det vara. Jag tänker att om så många väljer (för jag syftar förstås på de som har ett val. Många kan inte välja) att köpa det billigaste utan att fundera på hur maten kan kosta så lite är det något som har gått fel.

Kanske har alla hemskheter som pågått här, med matransonering och svält som följd, skapat någon slags "man tager vad man haver"-attityd? Att det inte är så noga med vad man stoppar i sig så länge man överlever för stunden.
Eller så är det något helt annat.
 
Klart är i alla fall att medan italienarna och fransoserna är stolta matlagare och från barnsben lär sig skilja bra råvaror från dåliga, verkar skrämmande många tyskar, och svenskar också för den delen, aldrig ha lärt sig hur stor skillnad det kan vara mellan en tomat och en tomat.

Samtidigt. Jag har aldrig varit på så många ekomarknader som här. Varje lördag flockas berlinarna för att köpa lokalproducerad och biodynamisk mat. Medvetenheten finns ju, den är bara inte tillräckligt spridd.

Inte lika spridd som Lidl i alla fall.

Tillägg: I dag har det bekräftats  från att det var böngroddarna som spred smittan. Vi får äta sallad igen. 

Ulrichshusen, Ulrichshusen, Ulrichshusen

Nu har jag varit ute och flängt igen. Först på slott, berättar mer snart, och sedan till Sverige för att gå på dop och diverse trettioårskalas. Trevligt trevligt.

Ok. Slottet. Ulrichshusen!

Mina vänner, jag har haft den absolut bästa semestern i hela mitt liv. Tänk er, ett fantastiskt slott vid en vacker sjö, vallmo, gröna ängar och bästa mannen som ressällskap. Vi har sovit (aaah), ätit, vinat, joggat, guppat i en båt i en näckrosdamm, hängt med lokalbefolkningen, legat på en äng och läst tidningar, cyklat, pratat ostört i timmar.  Så ofantligt välbehövligt och så enormt underbart. 

Ulrichshusen ligger i Mecklenburg-Vorpommern och är ett gammalt slott som under årens lopp brunnit, pantsatts, vittrat sönder och sedan byggts upp igen. Det ägs av en trevlig herre vid namn Helmuth Von Maltzahn (vi vet att han är trevlig, han var där. Höll på att ordna med sin dotters bröllop. En liten fyradagarsfest, 350 gäster. Piece of cake). Numera är slottet ett hotell och jag kan varmt rekommendera det som ett retreat för uttröttade småbarnsföräldrar. En saga var det.

Ljungskile folkhögskola

En gång om året åker studenterna på Ljungskile folkhögskolas journalistlinje utomlands på reportagresa. Ganska ofta kommer de hit till Berlin och nu har det hänt några gånger att jag har blivit inbjuden att hålla ett föredrag för dem om hur det är att vara frilansare här.

Det är fantastiskt roligt och inspirerande att träffa studenterna (läs om den senaste gången här), lyssna på deras idéer och smittas av deras entusiasm – jag blir helt sugen på att plugga till journalist igen varje gång jag träffar dem. Ska nog unna mig (och mina uppdragsgivare) några roliga kurser framöver.  

Resultatet av resan är en radiosändning och en tidning om Berlin och allt ligger på skolans hemsida. Leta upp "Saksa" i vänsterspalten och lyssna på massor av spännande inslag (en intervju med mig finns i del del, vid 28,50). Längre ned i spalten hittar du textreportagen.

Det är riktigt bra gjort och väldigt spännande för alla som gillar Berlin. Go studenterna!