Wie på tyska

Ejes tvåspråkighet har tagit ett jättesprång den här vintern. Tidigare har det verkat som att hans tyska varit svagare än svenskan, han har pratat med supersvensk accent och ordförrådet har inte verkat vara det bästa direkt, men nu börjar tyskan komma ifatt. Ordentligt. Plötsligt hör vi honom föra långa resonemang med de tyskspråkiga kompisarna och fröknarna på förskolan säger att han pratar minst lika bra som barnen med bara tyska som modersmål. I vissa fall bättre.

Något som fascinerar mig är hur duktig han är på att skilja på språken. När jag kommer och hämtar honom på dagis och han rusar fram för att berätta om något spännande så börjar han ofta på tyska, för att sedan mitt i meningen liksom komma på att det är mig han pratar med och då snabbt byta till svenska. Och i sammanhang där han både har svenskar och tyskar omkring sig är han verkligen en språklig kameleont - en mening tysk, nästa svensk. Beroende på vem han pratar med då, alltså. 

Ibland hör vi några tyska ord smyga sig in när han pratar svenska. Ofta småord – han byter till exempel nästan alltid ut som till det tyska wie (jag vill göra wie han). Och vissa ord, som är nästan likadana på de två språken, envisas han med att säga på tyska. Han vill tanza, inte dansa. Eller gå uppför trappen, inte trappan. Och han vägrar att sätta på sig sin hjälm när vi ska cykla, "för det heter ju faktiskt HELM mamma!". Men förutom det är hans svenska verkligen svensk, och tyskan tysk. Himla ballt ändå, va?

(Och ja, han biter på tånageln på bilden. Vi jobbar på han ska sluta med det.)

Dunkelt

Ha! Det var väl det jag anade. Det här har tydligen varit den mörkaste vintern i Tyskland på 62 år, med till exempel bara 20 soltimmar mellan 1-26 februari. TJUGO TIMMAR! Inte konstigt att det har känts deppigt och grått. 

Mitt berlinerbarn

Hej hej! Intensivt helgliv pågår här! Med avbrott för lite jobb – jag kommer precis kontoret där jag suttit och hela morgonen och författat Berlintips. Men nu ska vi snart packa ihop familjen och åka till Naturkunde museum, vi har aldrig varit där och förväntningarna är stora. Dinosauriestora.

Happy times

Åh, i dag börjar helgen för oss! Eller, helg och helg – svärmor är här på besök så jag ska försöka jobba lite, men förutom det har vi massor av kul planerat.

I dag ska jag ut på stan och göra research (alltså gå runt i spännande butiker, äta en god lunch på något nytt ställe, kanske shoppa lite. Sjukt jobbigt, men vad gör man inte för jobbets skull? Hehe.) och i kväll ska jag och maken först äta en tidig texmexmiddag på sköna Dirty South och sen gå på Sigur Ros som spelar på Tempodrom i Kreuzberg. I morgon kväll ska jag ut och äta igen, med några kompisar. Vart vet vi inte ännu, men jag är lite sugen på att ta mig västerut. Något tips, någon?

Attention alla gravida i Tyskland!

Det blev visst ett väldigt liv på nätet efter att Ebba Kleberg von Sydow nämnde att en barnflicka hade hjälpt henne och hennes man att lämna deras stora barn på förskolan – Ebba har precis fött barn nummer två och haft rejäla problem med amningen. Lyxlirarfasoner och alla har minsann inte råd med barnflickor, lät kommentarerna.

Vad man än tycker om det hela så tänkte jag utnyttja tillfället för att påminna om att det här i Tyskland finns hjälp att få under den första tiden efter förlossningen. Kostnadsfritt (eller hm, försäkringskassan är ju knappast gratis här. Men ni fattar). Haushaltshilfe im Wochenbett, kallas det. 

Under två veckor efter att bebisen fötts har de flesta (beroende på vilken försäkringskassa man har) rätt till hjälp med hemarbetet och de större barnen om det finns några. Det kan handla om hämtning och lämning på dagis, handling, tvättning, matlagning etc. Den här hjälpen kan man få även senare, men då krävs det att man har ett medicinskt besvär av något slag, alltså något mer än att vara nyförlöst. Mjölkstockning till exempel.

Här i Tyskland verkar den allmänna uppfattningen vara att kvinnor som precis gått igenom en förlossning ska ligga ner i sin säng i minst en vecka efteråt, gärna två, och absolut inte störta omkring ute på stan. Basta. Det finns till och med ett ord för den här tiden, wochenbett. Dessutom är barnmorskorna noga med att informera om att nyfödda bebisar inte ska vara ute bland folk. De ska vara hemma. Och snusa på sin mamma. För att slippa bakterier och allt för många intryck. Att ensam ta hand om en intensiv treåring samtidigt som man ligger i en säng och snusar på sin nyföding är jättesvårt. Omöjligt faktiskt.

Eftersom R var tvungen att resa iväg ganska kort efter att Isa hade fötts så fick jag den här hjälpen, och det är jag så ofantligt glad för.  Det gav mig möjlighet att i lugn och ro återhämta mig, få ordning på amningen och landa i det fantastiska som hade hänt. Dessutom kunde vi sprida ut "hjälptimmarna" så att de passade R:s schema. Alltså att Cindy, som är en utbildad "mammavårdare" och hur underbar som helst, bara kom när R var ute på jobb. Helt perfekt var det.
 
Här kan man läsa vad TK, en av försäkringskassorna här alltså, skriver om det.

PS. Till saken hör förstås att papporna i Tyskland bara har rätt till tre lediga dagar efter förlossningen. Givetvis tycker jag att det vore bättre om de, precis som i Sverige, hade två veckors betald ledighet och kunde vara den där personen som sköter resten under den första tiden efter förlossningen. Men nu är det tyvärr inte så.

I lördags: Rogacki

Det är hysteriskt trångt, du måste stå upp när du äter, personalen är superstressad och ser ut som att de skulle kunna segna ner med hjärtinfarkt när som helst och stället är så långt ifrån barnvänligt man kan komma. Men det gör inget, så fort du fått in maten kommer sådana detaljer att kännas så... oviktiga.

I saluhallen Rogacki äter du helt fantastiskt god mat. Fisk mest. Färsk såklart. Enkelt, stilrent, vällagat och helt sjukt jäkla gott. Rätterna ligger kring 10-12 euro och är värda varenda liten cent. Stånga dig in i folkmassan och slåss om en ståplats, eller boka din kvadratmeter att stå på innan – det gjorde vi och det var nog ett bra beslut med tanke på alla barn vi hade med oss.

Rogackibesöket fick bli det sista eventet för oss under helgen. Det fanns ju en söndag också men den var rätt slö och under eftermiddagen drog R till varmare breddgrader igen. Han hade kort tid hemma den här gången men vi utnyttjade den väl tycker jag, n'est-ce pas?

Vill du veta mer om Rogacki ska du läsa Martins inlägg om det. Han har förresten massor av grymma mattips på sin braiga Berlinblogg, tips tips!

I fredags: Frukost på Intimes

Den som är på besök i Berlin ska inte missa att äta en riktig Berlinfrukost. En sådan där där man får in ett helt fat av godsaker, och så en korg med olika sorters bröd till. I början, när vi precis hade flyttat hit, gick vi ut och frullade hela tiden. Det kändes så himla lyxigt och var faktiskt ganska ekonomiskt eftersom vi höll oss mätta hela dagen sedan. På senare tid har det där lyxfrukostätandet klingat av, inte minst sedan barnen kom, men då och då skiter vi i gröten hemma och tar oss ut.

I fredags kom några vänner hit från Sverige och vi möttes upp på Intimes här i Friedrichshain. Det hör ihop med en pytteliten biograf och är ett klassiskt gammalt Östberlinhak – många tycker att det i stort sett är den enda genuina Friedrichshainstället som finns kvar.

Utifrån ser det ganska murrigt ut, men väl inne är det faktiskt riktigt mysigt och, desto viktigare, frukosten är jättebra. Rejäl och vällagad, med en riktig pannkaka som ingår i flera av menyerna (pannkaka=bra). Priserna ligger kring 7 euro ungefär, exklusive kaffe. Och, sehr praktisch, vi var inte hungriga förrän cirka åtta timmar senare.

Bild från i höstas, därav löven.

I torsdags: Två favoriter i Friedrichshain

Jag och R gjorde vårt kiez i torsdags. Det fick bli så eftersom det var första gången vi lämnade över Isa till någon utanför familjen, skönt att vara nära om det krisar. Men det gjorde förstås ingenting, Friedrichshain har massor av riktigt bra ställen och vi längtade efter våra kvartersfavoriter som vi besöker alldeles för sällan.

Först gick vi till Booze och tog vi varsin fantastiskt god drink. Det är en av Berlins bästa barer och bartendersarna (säger man så?) där engagerar sig verkligen för att man ska få precis det man längtar efter. Motsvarar inte drinken förväntningarna så fixar de till den tills den är helt perfekt.
Fast det händer förstås nästan aldrig. Att man är missnöjd alltså.

Sedan gick vi till Schneeweiss. Tyroltema på menyn och en något högre prisklass än hos restauranggrannarna i kiezet, men så prisvärt. En wienerschnitzel som kostar 17 euro är liksom inte så dyr om den smälter på tungan och orsakar längt efter mer under flera dagar efteråt. Dessutom är det trevligt där, fint inrett och bra personal.

Middagen avslutades med den bästa efterrätten som finns, alltså crème brulee, och när vi kom hem var vi mätta, nöjda och lulligt lyckliga. Och barnen sov sött. Perfa.

Cykelsurfa

Men hörrni, det här är väl fint? Via BikesurfBerlin kan vem som helst få låna en cykel i upp till sju dagar. Helt gratis. Enda kravet är att man har en profil i något av de eminenta nätverken Coachsurfing.org eller Bewelcome.org.

Jag älskar att cykla här i Berlin och tycker nog att det är en helt okej cykelstad, rent trafikmässigt. Vissa delar är lite läskiga (sträckan Alexanderplatz-Potsdamer Platz till exempel) men för det mesta finns det bra cykelvägar. Berlin är stort, mycket större än de flesta föreställer sig, och att promenera tar ofta mycket, mycket längre tid än man räknat med. Men, eftersom stan är också är väldigt platt går det fort att ta sig runt på cykel. Ett mycket bättre alternativ än att krångla sig runt med den kommunala trafiken eller ännu värre – bil. I alla fall om det är skönt väder.

Så, är ni på väg hit i vår, låna en cykel! Eller hyr en för runt 8 euro per dag på närmaste cykeluthyrarställe (det verkar vara standardpriset).

Förresten, bra att veta. Åtminstone här i de östra delarna cyklar varenda människa på trottoarerna för att undvika att skaka sönder sin cykel på kullerstenarna. Det är förbjudet och polisen kan ge dig böter för det. Kan. Om de orkar.
Nu vet ni.

Frankfurter Allee in mot Alexanderplatz. En perfekt cykelväg.

Sol, semla och snittblommetips

I dag kom solen och plötsligt så blev allt mycket muntrare. Jag köpte tulpaner och körsbärsträdskvistar och bakade världens godaste semlor (nu är det här ju ingen matblogg, men jag fick tips om det här receptet och det var verkligen världsbäst. Bara så att ni vet) som fina vänner kom och åt av. Och i morgon är det fasching på dagis och jag ska måla skäggstubb på min lilla pirat. Som egentligen vill vara en drake, kom han på ikväll. Wish me luck.

Förresten. Berlins billigaste blommor hittar man i tunnelbanan vid Alexanderplatz. Alltså under jord, på väg ner till u-bahnspåren. Det är helt sanslöst vad mycket blomster man får för pengarna där. Buketterna kostar närapå null komma nix, som tyskarna säger.

Sörmland

Men åh, februari liksom. Kan inte den här månaden och den här vintern bara vara slut nu? Och alltså, jag vet att jag knappast har något att klaga på - jag har ju ändå haft det fint i Thailandssolen i nästan tre veckor för inte så länge sedan - men jag PALLAR inte mer vinter! Det är så grått, grått, grått. Överallt grått.

Och i dag var det söndag dessutom. Söndag i Tyskland. Allt är stängt, tomt på gatorna, tomt i lekparkerna. Alla tyska vänner och deras barn umgås med sina föräldrar och syskon och syskonbarn och fastrar och morbröder och gud vet vad. Upptagna med att äta bouletter och surkål. Och käsekuchen till efterrätt.

Och här sitter jag, en vinterdeppig utlandssvenska utan varken bröder eller brorsbarn i närheten och tycker synd om mig själv. För jag vill ju också hänga med min familj. Det är ju sånt gråmulna söndagar i februari är till för. Eller?

Ja ni. Ibland smäller längtet till. Berlin är en fantastisk stad att leva i (förutom på söndagar i februari, då), men i dag är det jäkligt synd att den inte ligger i Sörmland eller så.

Det här livet vi lever

Så har han åkt igen, R. Kram och puss och Ejes "hej då, pappa!". Bom. Dörren stängs. Och så blev det sådär tomt. Jävla skitjobb. Jag vill ju ha honom här ju.

Å andra sidan. Det kryddar ju onekligen upp. Att sakna sin partner, menar jag. Att få längta.

Och få distans. Både till varandra och det här småbarnslivet vi lever nu, som tar så mycket energi och lämnar så lite plats över till något annat än det som måste göras precis just nu. Som gör oss så trötta att vi ibland nästan glömmer att det ju är vi som är vi. Som så självklart hör ihop. Superteamet.

Eller well – nu är det väl mest R som får distans till småbarnslivet. För mig handlar dagarna utan honom om att jag då lever ett annat småbarnsliv än det som är vårt gemensamma. Jag har ju liksom hittat en egen vardag med barnen när jag är ensam vuxen hemma, egna rutiner. Det blir ju så.
Min och barnens vardag är förresten också bra. Fast tristare förstås. Lite fattigare. Inga skäggiga morgonpussar. 

Och nu har vi alltså några vardagar utan R framför oss här, jag och barnen. Eje och jag ska pyssla och öva piratmoves inför faschingfesten på dagis, kanske styra upp några playdates, och jag och Isa ska väl mest bara hänga. Öva på krypet. Göra ärenden på stan. Vara ganska så lediga ihop.

Och så just det, viktigt viktigt. Jag ska ordna något trevligt till torsdag för mig och R. Inte så mycket för att det är Alla hjärtans dag utan mest för att han äntligen kommer tillbaka då.
Det blir fint.

Mina fina.

Promenad med Herr Darlington

I dag lyste solen så jag och R tog en promenad, med Isa i vagnen. Det kändes nästan som vår.



Vi gick över Modersohnbrücke, stannade till en stund mitt på för att ytterligare en gång försöka förstå varför det här anses vara Berlins mest romantiska utsikt, och sedan vidare ner mot Stralauer Allee. (Och nej, vi fattar fortfarande inte. Fattar ni?)



Där, längs med Spree, ligger Universal Music.



Förmodligen en och annan demo i paketen som körs in i dörren där, va?



R fick för sig att det fanns en butik som sålde posters och sånt i entrén till Universal, så vi gick in och kollade. Men vi hittade bara en konstig strumpbutik, några fakebitar av muren och en giljotin som det stod sex på. Flummiga saker att ha i en entré?

Sedan gick över nästa bro, Oberbaumbrücke. Den är så himla fin och man har dessutom inte sällan ett soundtrack när man går över eftersom gatumusikanter brukar stå och spela där.

Hänglåsklotter. Alltså hänglås istället för klotter. Det syns inte här, men på många står det Haiko und Anke 4-ever. Eller nåt sånt.

Efter en schwarma och en liten tur runt i Neukölln gick vi hemåt igen. Tillbaka till kära gamla Friedrichshain. Det var en fin promenad. Inte minst för att jag och R gick den tillsammans. Det var alldeles för länge sedan vi något sånt senast.

Spontankonst vid Stierplatz, Berlin

Ja ni, vet inte riktigt vad jag ska skriva här.

Berlinale time!

Foto: ©Berlinale

Äntligen lite glamour! Kan verkligen behövas nu, februari är knappast Berlins bästa månad. Grå och jäklig och hela stan andas liksom uppdämd frustration över att vintern är så jäkla lång och den sköna sommarstämningen (som Berlin är så känd för - typ såhär är det) så långt borta. Men nu jäklar, från och med torsdag rullas röda mattorna ut och kändisarna ramlar in en masse för att synas på en av världens viktigaste filmfestivaler. Skvaller och klänningsnack i pressen och partys överallt!

Bra grejer, även för oss småbarnsföräldrar som mest kommer att titta på det hela från håll.

Allt har en baksida

Jag var ute och promenerade häromdagen, längs med East Side Gallery. Jag gillar att gå där och hur många gånger jag än gjort det nu så upptäcker jag alltid något nytt konstverk längs med vägen.

I en artikel häromdagen läste jag att även baksidan av East Side Gallery ska bli ett ställe för konst. Snart kommer foton av den flerfaldigt prisbelönta fotografen Kai Wiedenhöfer att sitta där, bilder som visar murar från olika delar världen och som påminner om hur de separerar människor och kulturer på ett sorgligt sätt. Hela projektet kallas "Wall on wall" och det här är bara den första utställningen.

Men tydligen var det inte helt självklart – alltså att det skulle finnas ett "West Side Gallery" också. Många tycker att konst även på andra sidan tar fokus från East Side Gallery, och dessutom är ju muren minnesmärkesskyddad och får inte grejas med hur som helst.

Men nu är det alltså bestämt. Och oh well, framsidan är ju ändå en av Berlins mest välbesökta sevärdheter. På något sätt känns det vettigt att utnyttja det. I alla fall så länge det görs på ett bra sätt.

Obs! Obs!

Nu ligger det fina januarinumret av Resa ute, med massor av Berlintips signerade moi. Och så några tips från min kompis Patrick också – bland annat det om att det varje måndag är världens drag på det här stället. Storbandskonsert!

Parentesen

Näe. Den här lördagen är inget vidare. Åtminstone inte hittills. Grått och trist ute, ruggigt och kallt. Och trött är jag. Har inget tålamod med min svartsjuke treåring som slår sin syster så fort han får tillfälle. Egentligen borde vi väl ha styrt upp något, åkt på utflykt, men bara tanken på att planera, packa och vara igång ute på stan en hel dag får mig att krokna.
Näe. Den här dagen får bli en parentes. Glömd om en vecka. 

Jag sätter mitt hopp till kvällen istället. Vi är bjudna på kalas i Kreuzberg, en bekant fyller trettionågonting och och har styrt upp en fest som ska börja som ett barndisco och sluta som en vuxenfest. Låter som ett himla fint upplägg.

Just sayin'

Om man vill göra mig glad så funkar det alltid att ge mig en sådan här liten bukett. De säljs på blomaffären på Niederbarnimstrasse här i Friedrichshain.
Jag älskar dem, de är så himla söta. Och det är få saker som gör mig så lycklig som blommor. På riktigt. Älskar blommor.