Ett helt vanligt (tyskt) duschdraperi

Shit. I morgon är det fredag igen. Hur snabbt kan livet gå egentligen?

Men det har varit en bra vecka. Trots att R varit i Bangkok (av alla ställen på jorden) och jag ensam med barnen. Vardagar är lungan, piece of cake! Det är ensamhelgerna som förvandlar mig till ett litet trassligt nystan av frustration, depp och självömkan.

Hur som helst. Mitt Berlinliv är bra just nu. Jag är på gång, gör roliga saker, hinner till och med träna rätt ofta (bra barnpassning på gymmet, sehr gut), känner mig tacksam, glad och förväntansfull. Jag har dessutom hittat ett schysst coworkingställe som jag är sugen på att testa och träffat flera nya människor som jag gärna lär känna lite bättre.

Rent berlinish har det inte hänt något särskilt spektakulärt alls den senaste tiden. Det är kallt som satan här, snö. Medievärlden laddar inför Berlinale, jag inför den stora utrensningen av mitt kontor som ska ske nu i februari och som säkert kommer att sluka en hel del tid. Lite sorgligt är det att hela Goldeneran snart är förbi. Men skönt ändå att få utflyttningen gjord.  

Och så följer jag förstås Fittstimsdebatten som pågår i Sverige. Blir extra intressant när jag sitter här, i ett land där hen-begreppet anses vara lika märkligt som en pelikan i den norrländska urskogen och Herrentag (aka Fars dag) firas genom att det hängs upp extra många affischer på nakna kvinnor – och så en rejäl sup- och brölkväll med grabbsen på det.

Debatten i Sverige är fantastisk, oavsett var man står. För att den pågår, för att så många deltar.

Btw, här är en bra text om vad feminism är. Läs den (och gärna högt för alla de som tycker att feminismen gått för långt).

Och, för att ge er en bild (bokstavligt, alltså) av vad vi lever med här i Tyskland. Här har ni en förpackning på ett helt vanligt duschdraperi som jag hittade på byggvaruhuset Toom. Intressant att de ens brydde sig om att ta med den medelålders mannen som duschar i badbyxor? Två bilder dessutom, om än små. En där han liksom glatt godkänner anordningen (för det gör ju män bäst, det vet ju alla) och en där han, precis som tjejen, njuter av sin dusch. I sina badbyxor.

Många bloggar lite tid

Jag måste säga att det känns lite splittrat att hålla i gång två bloggar samtidigt (egentligen tre, om man räknar den jag har på Berlinbiten också. Oh je). Särskilt eftersom Citykollbloggen mer och mer börjar likna den här, minus de långa harangerna om mitt velande kring vilket land jag vill bo i, skolval, tvåspråkighet och sånt. Men jaja.

Den här veckan har jag mycket att göra (tackar förra veckans ineffektivitet för det) och har således inte haft tid att blogga på båda ställen. Men om ni vill läsa om min lycka över att slippa snyggstressen

här i Berlin så tycker jag att ni ska surfa  till Citykollen ögonabums.

Nu tar jag på mig min noppiga mössa och drar till Kita.

Länkliebe: Mammas machete

En av mina favoritbloggar heter Mammas machete. Den skrivs av Julia Svanberg som bor på den colombianska landsbygden sedan flera år. Julias berättelser är sådana som fastnar, jag tänker ofta på det hon skrivit långt efter att jag har läst inlägget, hennes språk berör och inspirerar.

Förstå vad jag glad jag blev när hon berättade att hon snart ska släppa en bok! Romanen Varför kom du hit? kommer den 28 februari som pocket, e-bok och digital ljudbok. Allt på en gång!

Läser ni inte Mammas machete sedan tidigare, iväg med er dit nu.

Julia.

Veckan som gått

Den här veckan har jag inte gjort så mycket. Känns det som. Kreativ öken har det varit i alla fall, men well, well så är det ibland. Jag skyller på den senaste tidens livskris plus vintern som pågått ett tag nu. Det blir nog bättre.

Trevliga saker som ändå hänt är att jag träffat vänner och druckit drinkar på superbaren Booze bar, intervjuat en inspirerande människa som fick mig att tänka att de mesta är möjligt, coworkat med Karen Sofie och Hanna igen (här, BRA kafé!), vardagshängt i flera omgångar (inklusive stort intag av kaffe och take away-mat) med Annelies och hennes familj samt bokat in några kul möten till nästa vecka.

Så helt felpinkade har de senaste dagarna inte varit ändå. Fast jag kunde ha varit mer produktiv. Borde ha varit, men nu ger jag upp och går och bastar istället. Eller, ja, jag tänkte ju träna också. Men bastun är målet. Det är kallt här nu.

(Förresten. I dag skrev jag en lista på kul hotell här i Berlin, på Citykollbloggen. Om ni är på väg hit eller så. Jag har också skrivit en text om den berlinska nakenheten och om fem saker som fått mig att tappa hakan i den här stan.)

Alexanderplatz. Januari 2014.

Skoltankar

Det är alltså 1,5 år tills min äldsta ska börja skolan. ETT OCH ETT HALVT ÅR! Det är ju ingenting! Och särskilt inte med tanke på hur fort de senaste fem åren har gått.

Att skolan närmar sig ställer ju saker på sin spets, det måste jag säga. Jag menar, först har vi ju den eviga frågan om pojken ska börja skolan i Sverige (troligen inte) eller i Tyskland. Och sedan, när vi väl bestämt oss för var vi ska bo de närmaste åren – ska han gå i en svensk skola eller i en tysk? Det finns ju båda varianterna i båda länderna.

Säg att vi bor kvar i Berlin de närmaste åren. I så fall är ju en tysk skola bra för att tyskan verkligen ska sätta sig innan vi flyttar tillbaka. Och för att vi ska slippa åka över halva staden varje dag för att hämta och lämna.

En svensk skola däremot vore ju bra för att svenskan ska sätta sig, och skulle vi flytta tillbaka till Sverige mitt i skolgången så kan jag kan tänka mig att omställningen till en svensk skola i Sverige blir lättare om han pluggat på svenska här. Men så finns det ju en tysk skola i Stockholm också... Äsch och ack!

Men nu vill jag veta. Jag tycker det verkar som att det generellt sett ges mycket läxor i den tyska skolan. Jag skulle inte säga att jag principiellt är emot läxor (och jag är varken pedagog eller har barn i skolåldern so what do I know), men jag minns själv hur mycket jag avskydde läxor som barn och tonåring. Hur olycklig jag blev av dem, hur jag satt hela kvällarna framför böckerna när jag så förtvivlat gärna ville röra på mig, leka, pyssla, vila hjärnan efter de långa och högljudda dagarna i skolan.

Såklart är det skillnad på läxor och läxor – en bra läxa ska väl få det eleven lärt sig under dagen att sitta och det kan jag verkligen se en poäng med. Absolut. Men jag minns ändå hur det var. Hur trött jag var och att jag som tonåring sa att jag aldrig kunde njuta helt av något jag gjorde, för att jag alltid var så stressad över allt skolarbete jag borde göra. Visst, jag var en typisk duktig elev som säkert ställde alldeles för höga krav på mig själv, men ändå. Jag är nog inte den enda som hade behövt vila lite mera som barn.

Därför kan jag bli lite rädd när jag får höra om bergen av läxor barnen ofta får här. Stämmer det? Och hur är det i svenska skolor nuförtiden? Är läxor hypat? Och finns det någon här som har barn i en tysk skola? Hur upplever ni och era barn det? Någon som flyttat till Sverige mitt i skolgången? Någon som är lärare och som har några idéer kring hur vi ska tänka?

Så många frågor. Hilfe!

Ensam hemma

Jag kan inte minnas när jag var helt ensam hemma senast. I flera timmar alltså, på en ledig dag. Jag var det i dag och herregud vad skönt det var.

Jag grejade! Flyttade på krukor, rensade garderoben och gjorde det fint. Hemmafixade med sånt jag brukade hemmafixa med varenda kväll före barnen, men som jag inte hemmafixat med en enda gång sedan Isa föddes. Boade mig, gjorde det lite mer hemtrevligt.

Jag måste skicka iväg familjen lite oftare.

 (...som förresten var på Mach Mit, mitt älsklings-älsklings-barn-ställe här i Berlin. Har skrivit om det tidigare här och lite här. Hett tips till alla med ungar och särskilt om ungarna är i fyra, fem, sex-årsåldern, då klarar de nämligen att klättra i labyrinten helt själva. Och föräldrarna kan alltså ligga på madrasserna nedanför och diskutera livet.)

Annars är Berlin fortfarande helt snöfritt. Inte en enda flinga har kommit, så jäkla trist. Kälken står i källaren och ser så himla ledsen ut. 

Det där hotellet alltså

Ni vet, som jag och R bodde på i helgen? Vi hade spegel i taket på vårt rum. Ovanför sängen. Japp.  Läs mer om det här om ni vågar. 

Och när ni ändå är igång kan ni ju kolla in var man kan äta en fyra rätters middag för 20 euro här i Berlin och var stans vackraste kvinna håller hus.

Nu ska jag bara göra lite mer risööörch på nätet inför ett jobb nästa vecka, sen är det FREDAG!

Hepp!

Bild från svenska ambassaden, där jag var i dag. Nytt pass!

Det tog ett tag men...

...nu har jag har skaffat ett bibliotekskort! Känns himla bra. Och det var fanimig på tiden.

I och med detta stora kan jag:

– Använda biblioteket som kontor när R är hemma och stör. Det ligger bara ett stenkast från vår lägenhet och funkar så jäkla bra som arbetsplats. Megatyst, bjussar på massor av inspiration (i form av tidningar och böcker), wlan, el och ergonomiska platser att sitta och skriva på. Perfa!
– Låna böcker. Såklart.
– Låna konst! Ja! Det finns nämligen även ett "Artothek". Är det inte fint?

Ni hör ju. Jag är så nöjd.

Vidare. Framåt. Livet.

Jag börjar komma ifatt nu och har äntligen haft lite utrymme att tänka. Och prata med R. Det känns så fantastiskt skönt och plötsligt är det som att det tunga mentala täcket som legat över mig, och gjort att jag inte orkat någonting, har försvunnit. Energin är tillbaka och lusten att arbeta. Tänk vad enkelt det kan vara ibland. Lite prat och lite vila, liksom. 

Och vet ni, jag har kommit fram till saker. Till exempel så känner jag mig rätt säker på att vi kommer att flytta tillbaka till Sverige. Hem. Men inte nu och kanske inte nästa år heller, vi har inte så bråttom och vi tycker att det är viktigt att det känns som att det vi flyttar hem till är något minst lika bra som det vi har här. Helst bättre. Det måste kännas spännande, som ett kapitel i livet vi vill ska börja. Och det kommer det att göra så småningom, vi behöver bara lite tid för att komma fram till vad vi vill här i livet. Smida planer.

Jag har prövat tanken på att vi skulle flytta redan nu, men känner mig inte ett dugg redo. Blir bara förvirrad av tanken, och nedstämd. Än så länge vet jag inte vad jag skulle vilja leva för liv i Sverige och att flytta nu skulle kännas som att vi lämnar ett liv som vi på det stora hela verkligen älskar, till ett som vi inte vet om vi vill ha. Kort sagt. Det är för tidigt. Vi är inte färdiga. Varken med Berlin eller våra idéer och så länge barnen mår bra ser vi ingen anledning att rusa iväg någonstans. Det är ju egentligen det viktigaste av allt, att barnen mår bra. Och när en flytt så småningom blir av  – att vi gör den i ett läge som passar dem, deras skolgång och utveckling.

Jag tror såhär. Den stora anledningen till att jag känt mig så förvirrad den senaste tiden handlar inte så mycket om Berlin vs Sverige. Det handlar om utmattning. Att vara ensam med barnen så mycket som jag är, driva eget företag (där min inkomst står i direkt förhållande till min kreativitet) och dessutom bo i ett land som inte är mitt och ta mig fram på ett språk jag inte helt och hållet behärskar – det har gjort mig helt jävla slut. Och när man är helt jävla slut känns ingenting särskilt roligt längre. Och då gäller det att hitta lösningar, snabbt som attan.

Men jag tror alltså inte att en Sverigeflytt är vår lösning. Nu. Däremot har jag några andra på gång. Lösningar alltså. Men de tar vi i ett inlägg längre fram.

Coworking med Karen Sofie

I dag var jag på Silo igen. Ni vet, det där kafét jag hänger på så ofta. Där satt jag och jobbade sida vid sida med Karen Sofie. Hon är också journalist, från Danmark, och det är så mycket värt att jobba med någon som gör samma sak som en själv - särskilt när ens arbete ofta handlar om att bolla idéer, diskutera vinklar och rubriker. Co-working is da shit helt enkelt! Ja, och så är Karen Sofie himla trevlig att vara med också förstås, jobb eller ej.  

Förresten, jag letar efter bra coworkinglokaler just nu (vill ju inte så att säga overstay my welcome på Silo). Men det kan ni läsa mer om på Citykollbloggen.

Uppförsbacken

Plötsligt blev jag så förbannat less på att allt är så svävande, att vi inte har någon riktig plan för hur länge vi ska stanna här, på att vara invandrare, utlänning, på tyskan. På känslan av att ständigt springa i uppförsbacke.

Det känns bättre nu, mycket bättre, men I'll tell you – ibland längtar jag till Sverige så att det gör ont.

Eller. Fel. Jag längtar inte till Sverige. Jag längtar efter enkelheten.
Att få vara i ett land där jag är kompetent, begriper, kan systemen. Där inte så mycket energi går åt till småsaker som att läsa ett myndighetsbrev och där jag kan sitta på en restaurang med mina äldsta vänner omkring mig och förstå vartenda skämt. Trots att det är skränigt runtomkring och skämten handlar om något tv-program som gick när vi var barn.

En sak har jag lovat mig själv. Jag ska försöka åka till Sverige oftare under 2014. Ibland ensam, ibland med barnen, ibland för att jobba. Jag kan inte välja nämligen. Inte nu. Och jag vill verkligen stå med fötterna i båda länderna. Städerna.

Berlin – Stockholm, Stockholm – Berlin. That's me.

Kolla vad vi ska göra!

Hotellnatt! Med R! I helgen! Iiih!
 
Läs mer här.

Mönstret

Det här med att min man är borta så mycket. Just nu känns det rätt jobbigt. Eller alltså, till en viss gräns är jag ju okej med det, kan till och med se vissa fördelar med det. Men på det stora hela... Nej.

Men så har han precis varit borta en hel vecka också.

Det vanliga är att R är ivägflugen i tre, fyra dagar. Det funkar, jag är trött men fortfarande mentalt stabil när han kommer tillbaka. Är han borta längre är jag på den fjärde dagen rejält less på de ständiga rutinerna och på den femte har bristen på egentid gjort mig helt psykiskt desorienterad. Det är som att ju längre tid som gått sedan jag haft möjlighet att tänka en hel tanke själv, prata med en vän i lugn och ro eller pula med något för min egen skull (som inte har med jobbet att göra), desto mer tom och förvirrad känner jag mig. Efter sex dagar vill jag bara krypa in i ett mörkt hörn och hålla för öronen.

RESPEKT till de som alltid är ensamma med sina barn.   

Fast nu är R alltså hemma igen. I tre hela dagar. Halleluja.

PS. Dinosauriemuseet var en hit. Läs mer om besöket på Citykollbloggen. Formalinrummet! Aaah!

Det där leendet ser inte så äkta ut.

Jullov

Idag lyser solen över Berlin, min mamma är här och snart ska vi bege oss till det där dinosauriemuseet som Eje så hjärtans gärna vill gå till igen.

Ska bara få upp lillbruttan ur sängen först. Inte helt lätt, hon vill inte. Vad sjutton ska man se på dinos för när man kan ligga kvar i sängen och borra in sitt ansikte i mammas armhåla hela dagen istället liksom?

Well, beats me.

De där frågorna

Jag önskar att jag hade det mer klart för mig vad jag vill 2014, men har inte hunnit tänka så mycket på det ännu. Jag ligger nämligen inte bara efter med min bokföring, utan även med tänkandet.

Eller jo. Jag vet en sak som jag vill: Hitta mer tid till att prata med min man. Med barn som är vakna hela kvällarna (och som gör det omöjligt att föra ett vettigt samtal) och R:s jobb som håller honom på andra sidan klotet halva tiden, är vuxentid, tid för samtal, vår absolut största bristvara. Inte bra.
 
Jag inbillar mig att om jag och R bara kom bort i några dagar, typ åkte till en stuga någonstans (alternativt att jag följde med honom till ett tråkigt ställe utan en massa grejer som skulle distrahera oss) utan barn, familj eller vänner, och ostört kunde tänka och prata igenom vad vi vill med det här livet, så skulle jag bli en så mycket mer harmonisk människa. Tänk bara vad mycket vi skulle kunna komma fram till! Vi skulle kunna bestämma oss för saker! Göra planer! Och ställa oss frågor i stil med de här:

- Ska våra barn bli tyskar eller svenskar? Européer? Världsmedborgare? 
- Om vi blir kvar i Tyskland, ska våra barn gå tysk skola? Internationell? Svensk?
- Vill vi bo i hus eller lägenhet längre fram? 
- Vad är inte bra nu och hur kan vi förändra det? 
- Karriärdrömmar? Har vi såna? Och i så fall - i vilket land utspelar de sig? 
- Om vi blir kvar i Tyskland – ska vi ha som mål att ha något slags eget boende i Sverige? Typ ett torp? 

Ni vet, såna småsaker bara. 

Alltså. Mer ostörd prattid med min man så att vi tillsammans kan komma fram till ett gäng livsavgörande frågor. Kan jag, snälla 2014, få lite mer av den varan? Jag vill bli harmonisk.