Jag har haft några fina dagar nu. Isadagar. När jag har varit helt föräldraledig och bara hängt med henne. Varvat långa promenader i solen med hemmafix och sköna sovstunder. Eftersom jag jobbat delvis under båda mina "föräldraledigheter" känns sådana här dagar lyxiga och jag njuter verkligen av varje sekund. Och så fort jag börjar känna mig minsta lilla trött på tillvaron, eller längta minsta lilla efter mitt jobb, är det dags för några dagar på kontoret igen.
Vi har ju nämligen gjort såhär, jag och R, att när han är hemma så är det han som är hemmaförälder. När han är borta, är det jag. Det här gäller även på helger, i alla fall om jag mycket uppdrag. Har jag det lugnt på jobbet brukar jag hellre vilja vara med familjen än att sitta och uggla på kontoret. Såklart.
Det är lite olika, men en genomsnittlig månad är R den som har huvudansvar för hem och barn ungefär halva tiden.
Att vi kan göra såhär beror ju på att vi har de jobb vi har och inte är några niotillfemmare någon av oss. Systemet funkar jättebra. I alla fall så länge jag inte har för mycket att göra. Det kan vara stressande att veta att så fort R kommer hem, så måste jag jobba arslet av mig – och det funkade ju sådär i vintras när jag aldrig hade tid att ta igen mig när R var hemma. Jag jobbade konstant. Antingen med två barn (som dessutom var sjuka mycket), eller med mina uppdrag.
Men annars så. När det är lagom. Då är det toppen.
När jag var hemma med Eje hade vi inte alls ett lika bra system. Då delade jag och R inte upp tiden så tydligt som nu – mer i stil med att jag sa
ok, men om du är hemma i dag så kanske jag kan sticka iväg en stund och jobba?. Och så pinnade jag bort till något kafé i närheten där jag sedan satt och hade ångest i ett par timmar. Ångest över att ha lämnat Eje (som var helt tuttfixerad och bara ville amma hela tiden) och över att ställtiden jag behövde för att komma igång var lika lång som den tid jag hade att jobba på.
Dessutom intalade jag mig att jag skulle kunna få något gjort under dagarna hemma, även när R inte var där. Typ när Eje sov. Det falerade ju totalt. Eje sov aldrig i mer än tjugo minuter i stöten under dagarna, och var vaken ohemult mycket under nätterna också. Jag var dödstrött, ständigt apstressad och sakta förvandlades min föräldraledighet till en galen jakt på jobbtid. Det var hemskt. Jag gick alldeles för ofta runt och hade stressjobbångest istället för att njuta av första tiden med mitt barn.
Då kändes det som att jag inte hade någon kontroll alls. Varken på tiden, sömnen eller jobbet. Allt bara fladdrade omkring ovanför mitt huvud, utan att jag någonsin lyckades plocka ner och få ordning. Inte alls bra för mig, och verkligen inte bra för Eje. Som liksom var tvungen att hänga med mig, en tickande stressbomb.
Så, den här gången bestämde jag mig tidigt för att så långt det går bara vara föräldraledig under mina dagar med Isa. Att helt enkelt inte jobba när jag är med henne (och med Eje, dagis pågår ju inte hela dagen). Att låta Isa styra, och jobba när jag har tid för det. För nu vet jag ju att jobbtiden kommer så fort R kommer hem. Nu har vi hittat en struktur som fungerar. Vi kan planera. Har kontroll. Så fantastiskt skönt.
Sedan finns det ju en fördel till med det här systemet vi har. En jättestor.
Isa och R får massor av tid tillsammans. Utan mig. Det har varit ett lyckokast på så många sätt. För deras relation, för min och R:s relation, för jämställdheten. Och inte minst viktigt med tanke på att R ändå befinner sig på andra sidan jordklotet under en väldigt stor del av Isas liv. Det kräver ju sin kompensation.
