2012

Jag har funderat så mycket på vad det här året har betytt för mig, för oss, och visst – det har hänt massor. Vi har flyttat, jag fått flera nya kunder och haft kul på jobbet. Vi har vant oss vid R:s nya jobb och att han antingen är hemma eller borta under flera dagar. Jag har varit gravid och haft ont, stånkat och stönat.

Och vi har fortsatt att förälska oss i Berlin, i Friedrichshain. Hittat nya ställen och njutit av gamla favoriter. Fortsatt att vara glada över att vi bor här, trivts. Haft många besök som vi njutit massor av. 

Men allt det där känns så litet när jag tänker på det största av allt som hänt. På det som gjort det här året till ett de bästa och lyckligaste i mitt liv.

Vi har blivit föräldrar till Isa. Världens finaste Isa.
Som är som solen. Som lyser och värmer och gör alla omkring henne lyckliga.

Tack, tack, tack, tack livet för det.

Urladdning

I går morse fick jag höra att supermegapartybandet Kalypso Katz skulle spela på Badehaus Szimpla nere på RWA-området på kvällen. Jaaaaa! tänkte jag och bestämde mig genast för att gå.
Så jäkla bra beslut! Tänk er: Kalypsomusik som inte går att stå still till, lokal packad med glada människor, fjorton (14!) galningar som trängdes på den lilla scenen och limbodans i publiken.

En riktigt, riktigt bra fest helt enkelt och så himla perfekt efter allt jobbande och stressande den sista tiden. Gjorde mig gott.

Mellan jul och sandstrand

God fortsättning på er!
Hoppas att ni har sköna mellandagar. Vad jag gör? JOBBAR! Helt frenetiskt! Gaaa!

Hade visst lite att göra om jag inte ska sitta inne och skriva Berlinartiklar, göra min bokföring och sånt under solsemestern. Så, det är lite glest med uppdateringar här just nu. Men hav förtröstan! Snart kommer det jag jobbar på finnas i trycksak nära dig. I alla fall om du är i Sverige.

PS. Lägger ut en bild från när vi hade lite snö här i Berlin för några veckor sedan. För att åtminstone kunna låtsas att vi haft det juligt vintrigt här med. I verkligheten har vi inte en snöflinga här, idag var det åtta grader och sol. Vårväder ju.

God jul!

Ah! Julafton! Så sjukt mätt nu. Och nöjd.
Och barnen var lyckliga, julklapparna gick hem. Mycket idyllisch alltihop.

Låt oss prata om julvädret i Berlin

Prognos inför julafton: 9 grader plus. 

PLUS!

Inte ok.

Slut som artist

Jag är en urvriden disktrasa. En blöt fläck, en skugga av mitt vanliga jag.
Eller, well. Så illa är det inte, kände mest för att dra några klyschiga metaforer.
Men jag är trött. Väldigt, väldigt trött.

Mörkret alltså. Och dagarna ensam med barnen då jag ska ha koll på allt och alla. De alltför korta, och uppstyckade, nätterna och kanske inte minst – det här supereffektivjobbandet jag håller på med när R är hemma. Att aldrig ha tid för återhämtning, att antingen ta hand om barn och hem och middagsmat och ett oändligt antal kom-ihåg, eller att jobba intensivt. Skriva, intervjua, planera och koncentrera mig. En hjärna så grötig när jag kommer hem till barnen att jag inte ens klarar av att läsa godnattsagan.

Jag älskar vårt liv, tycker att vi har ordnat det så bra, men just nu känns det lite som att vi nog glömde det där med vila i vardagen. Hoppla liksom. Får bli ett nyårslöfte. 

Men nu ska jag sluta deprimera er, kära ni. Vi åker ju snart på semester i solen! Bort från mörker och kyla och grus i vinterstövlarna. Bort från tjocka täckbyxor och långa dagar inomhus för att dagisgården är en enda stor leråker. Sova lär det knappast bli mer av för oss vuxna, men ändå. Solen. SOLEN! Och lek med kusiner i varm sand.

Dock. Först jul. Det blir en minipaus från jobbandet innan den stora, långa semestern. Och i helgen ska vi baka pepparkakor i form av tv-tornet. Flott.

 

Sju dagar kvar

Han är hemma igen! Hurra! Jag talar alltså om min livspartner, äkta hälft, hunk till man och fadern till mina barn. Den senaste veckan har han varit borta massor och jag har ensam fått sköta hem och barn. Mitt under värsta julruschen med dagisavslutningar, luciafiranden, julklappsinköp och glöggpartyn (vi hade ett på kontoret i fredags. Mycket lyckat. Tror jag i alla fall, kunde inte vara med så länge pga ingen barnvakt). Och så stora barnet krassligt och hemma från dagis på det, som en liten bonus sådär. Ah well, det kunde inte hjälpas och det har ändå gått bra alltihop. Förutom att jag ligger helt hysteriskt efter med precis allt som rör jul och jobb nu. Kolla här bara: 

Eins: Mycket få julklappar är köpta. Som tur var har det öppnat ett oväntat stort antal pryttelbutiker här i Friedrichshain. Med fina saker, inte bara skräp. Som nya Victoria met Albert vid Boxi, älskar den (bilderna ovan och under är tagna där). Och så har vi ju nätet. Bästa nätet! Fast det kanske är försent att beställa saker nu? Förmodligen. Skit också.

Zwei: Mycket jobb! Och hur mycket jag än inbillar mig att det kommer att gå så kan jag verkligen inte jobba när jag är ensam med båda barnen hemma. Jag tänker alltid att jag åtminstone ska lyckas skriva några rader och få iväg ett par mail när de somnat, men eftersom det brukar ske vid tiotiden (efter en två timmar lång nattningsprocedur) så fallerar den planen ungefär varje kväll. Dessutom, klockan 22 är jag själv så vansinnigt trött att jag knappt orkar hålla i tandborsten. Tjena mittbena att jag skulle kunna få något vettigt ur mig då.

Drei: Julstöket. Vi ska fira jul här hemma i Berlin, några goda vänner ska komma hem till oss och jag är så pepp att jag kan spricka. Jag går runt och tänker på juldukning och belysning och grankvistar och Janssons och vilket knäckebröd jag ska baka men har inte hunnit fixa ett enda dyft. Mycket frusterande.

Vier: Träna. Alltså. Min kropp. Den gör ont. Den är stel. Den vill inget hellre än att röra på sig. Gymkortet är oanvänt sedan säkert sex veckor tillbaka. Har dock önskat mig en pilatesvideo i julklapp. Borde råda bot på krämporna under de tuffa veckorna, tänker jag.

Men nu är alltså R hemma och ledig i massor av veckor framöver så nu ska jag jobba helt duracelligt på dagarna och träna och stöka på kvällarna. Och julklapparna får jag försöka fixa på lunchen eller nåt. Flämt, flämt. Men så jäkla skönt ändå. Nu finns det ju liksom ändå hopp om att jag kommer att hinna med allt. Skål för det.

En så himla bra julklapp

Ok, för er som börjar bli stressade över det här med julklappar. Ni kan ta det lugnt, jag har lösningen. Köp boken Knäckebröd – en bok om livets hårda!

Det är jag och mina vänner bagaren Olof Jönsson, fotografen Jakob Fridholm och formgivaren August Zachrisson som skapat den och boken är verkligen väldigt, väldigt fin. Inbunden i tyg, lite mjölig känsla sådär, vackra bilder och många bra recept på både knäckebrad och skorpor. Den kom för ganska precis ett år sedan och finns i de flesta bokaffärer.

Vi tyckte att alldeles för få bakade eget knäckebröd hemma – inte minst eftersom det är så lätt och går så fort att få till ett fantastiskt gott och knaprigt bröd. Och dessutom, det fanns ingen bok med knäckebrödsrecept sedan tidigare. Helt galet, med tanke på att det typ är vårt nationalbröd i Sverige. Men nu finns det en!

Boken är helt enkelt en perfekt julklapp till alla som gillar att baka, eller gillar knäckebröd. Bra va?

Slut på reklam.

Lucia: Check!

Minns ni att jag skrev att "man skulle ju kunna organisera ett Luciafirande i Svenska Föräldrar i Berlin"?

Jag gjorde det! Styrde upp alltså, och i eftermiddags kom tio barn och deras föräldrar hem till oss och firade. Sjukt trevligt, sjukt mycket fikabröd (alla tog med sig något) och så SJUKT GULLIGT LUCIATÅG!

Eje vägrade förvisso sin tomtedräkt men Isa var en mycket nöjd stjärngossa. Vi hade inget glitter hemma och enklare att göra en strut än en krona, tänkte jag.

Helt maxat

Tröttheten nu, mina vänner. Den är inte att leka med. Jag gick och la mig alldeles för sent i går kväll, och sömnbristen under helgen ska vi inte prata om. Men sova liksom! Pah! Sånt har jag slutat med. Här pågår alldeles för många viktiga saker för att det ska hinnas med.

Helgen alltså. Äldsta vännerna var ju här. Bästa, bästa M och Y. Vi har känt varandra prick hela livet och det var helt underbart att få hänga en hel helg med dem. De landade tidigt så vi började med en berlinerfrukost på Weder Gestern noch Morgen och drog sedan in till stan för sightseeing. Jag tog dem till det mest klassiska först: Brandenburger Tor. Maffigt, massor av historia. Och så kunde jag, som en liten bonus, peka på från vilket fönster på Hotel Adlon som Michael Jackson dinglade lite med sin unge.



Därifrån var det inte många steg till nästa sevärdhet, Holocaust memorial. Alltid lika aktuellt, intressant och mäktigt.



Efter det blev det julmarknad och glühwein under discokulan vid Gendarmenmarkt. Blir mycket bilder här på pelare känner jag, men det kan inte hjälpas. Det är mycket pelare i det där kvarteren.



Hem och vila fötterna och sedan ut och äta. Kater Holzigs restaurant Katerschmaus blev det, för att visa M och Y Berlins "vi-öppnar-ett-coolt-ställe-i-ett-ruckel"-kultur. Kater Holzig är fantastiskt ballt på många sätt (veeery hipster) men maten var verkligen inget vidare. Däremot ganska dyr. Well, well. Vi hade ett bord med utsikt över tv-tornet och jultivolit vid Alexanderplatz så alles jut.
 

Och på tal om tv-tornet. På lördag tog vi hissen upp. Där hade jag bokat bord i restaurangen, något jag verkligen kan rekommendera. Dels för att man då slipper vänta i 2-3 timmar för att få komma upp och dels för att det är himla mysigt att sitta där en stund och snurra, med utsikt över hela, verkligen hela, Berlin. Mycket goda kakor har de dessutom (CITRONMARÄNGTÅRTAN!)

Efter det shoppade vi en stund och på tre röda hade dagen gått och det var dags för  piffning hemma. Det vankades nämligen plockmatsmiddag på Orient Lounge i Kreuzberg. Det är en gammal favoritrestaurang som skulle vara perfekt om det inte var tillåtet att röka där (glömmer alltid det mellan gångerna, tyvärr). Det har väl med shishan att göra - ingen orient lounge utan shishapipor, eller nåt. Men jag tycker nog att det drar ner på själva ätupplevelsen ändå. 

Efter det blev det en liten barrunda, bland annat gayklassikern Roses som har så fint inrett med rosa fuskpälstapeter. En fin kväll!





I söndags, efter att brudarna åkt, var det snöoväder. Kallt, vitt och härligt. Fast Eje tyckte att det var roligt i cirka en kvart. Sedan blev han blöt.

 


På kvällen åkte jag till Berliner Dom för att se luciatåg. Ovädret hade försenat kören med över en timme, men när det väl drog igång var det lika vackert som alltid.
Jag älskar Lucia. har jag sagt det?

Schnee

Så fick vi till slut lite snö vi också. Långt ifrån några stockholmsmängder, men tillräckligt för att Eje skulle kunna åka kälke till dagis.
Som han har längtat efter det, min lille kille.

Förresten. Här i Friedrichshain är det nästan inga barn som åker pulka. Alla har kälkar. Very old school indeed. Eller så är det den gamla Bullerbyromantiken som spökar igen.

Mutti fixar

Insåg i dag att det är Sankt Nicholaus i morgon. Och att Eje är peppad till tusen – han har till och med lärt sig en Sankt Nicholaus-sång på dagis. Den sjätte december är en viktig dag för tyska barn ska ni veta, och eftersom jag har ambitionen att vara en så kallad supermutti den här julen har jag i dag
1. lärt mig vad traditionen går ut på
2. fixat present och
3. instruerat Eje i hur man putsar en sko.

Ska kanske ta det från början, för er som fortfarande har dålig koll. 

Sankt Nicholaus är ingen tomte, men ger presenter ändå. Något litet, det måste få plats i en sko, och bara om man har varit snäll OCH har putsat skon som presenten ska läggas i mycket noga. Om man inte varit snäll, eller om skon är smutsig, så kommer Sankt Nicholaus assistent Knecht Rupert (en elak typ) att lägga dit en riskvast istället. Och en jäkla riskvast vill ju ingen ha. 

Så nu står alltså Ejes största sko (man får ju inte vara dum), putsad och fin, på balkongen och väntar på att fyllas med något kul. Jag råkar veta att det snart kommer att läggas dit en racerbil. 

Ick: The tour guide

Min äldsta vänner Y och M kommer hit i helgen. Jag är så pepp! Vi har inte träffats på hundra år och när vi sågs senast var alla våra barn och män med också. Mycket trevligt, men något chittchattande om det väsentligaste oss emellan blev det knappast. Men nu! NU! Hurra!

Så nu sitter jag och detaljplanerar. Här lämnas inget åt slumpen! Visst, spontanitet är ju himla kul och så, men eftersom de är här så kort gäller det att maxa trevligheterna och få till den bästa blandningen av julstämning, sightseeing, bra mat, häng och party. Och så måste allt kännas så Berlin det bara går, så att de får med sig en skön berlinkänsla hem.

Damn. Jag kanske borde extraknäcka som researrangör. Jag går igång på det här!

Das Wochenende

Åh, vi har haft det så härligt i helgen! Vi var på ett bröllop i Miltenberg, några mil utanför Frankfurt.

Det var en helt fantastiskt söt liten stad. Väldigt, väldigt tysk.

Flera julmarknader fanns det och vi drack såklart glühwein.

Våffla på spett med julkryddning. Det var gott och varmt.

På kvällen var det bröllopsfest. Som vanligt på tyska bröllop var det inga tal, men ett band spelade mellan rätterna och middagen förvandlas långsamt till värsta röjkonserten. Isa minglade för fullt tills hon somnade i vagnen. 

Efter middagen/konserten drog vi till en gammal lada som var iordninggjord för party. Därifrån har jag inga bilder, kanske lika bra det. En väldigt fin fest var det hur som helst, och härligt att se något annat än Berlin. 

Tisdagskvällen är räddad - teater i F'hain!

Alldeles runt hörnet om där jag bor finns en liten scen. Den ligger i ett gammalt kapell alldeles intill en kyrkogård. Här, på Theaterkapelle, händer ofta kul grejer och i morgon kan man se den svenska skådespelerskan Ingrid Gustafssons uppsättning Your Train May Never Come. Min vän P är producent och han har lovat att det är riktigt, riktigt bra. Så, är du i Berlin och vill se en fellow svensk på scen – gå dit!

Såhär står det i beskrivningen. 

YTMNC är en pågående process, ett tragikomiskt performance som experimenterar med att blanda fiction och dokumentär,film och teater.
Fyra europeiska kvinnor kämpar för att uppnå ett tillfredställande liv
Deras liv består av förlust, isolering och ett ständigt försök att kommunicera och att passa in
De trodde att tradition, religion och familj skulle strukturera deras liv
Plötsligt är de tvungna att konfronteras med ett livsavgörande val

Biljetterna kostar 10 euro. 

 

Dittan och dattan bara

Det är så satans kallt här i Berlin nu. Och blåsigt och regnigt – värsta sortens väder. Himla tur då att vi drar till sydligare breddgrader i morgon! Eller, well. Vi ska till Frankfurt bara och det lär ju vara samma skitväder där. Men anledningen till resan är ett bröllop och sådana brukar ju alltid värma.

I dag har jag
 - fått mina leverfläckar kollade med tysk noggrannhet. ÖVERALLT tittade läkaren. Inga överdrifter (och inga farliga fläckar, puh).
 -  Hetsat omkring Hauptbahnhof och blivit påmind om hur ofantligt megastort stället är (Europas största centralstation).
 - Gjort en spännande intervju med en person som aldrig någonsin kan ha en dålig dag på jobbet (mer om det senare).

Eftersom jag inte har något mer intressant än så att komma med bjuder jag på några bilder av mina barn, tagna häromkvällen av fotografen Hanna Skoog som jag gör jobb med ibland här i Berlin. Hon är så fantastiskt duktig, och så himla kul att jobba med.

Sus som av vingar

Foto lånat av Svenska ambassaden i Berlin

Nämen hej! Det var ett tag sedan. Barn, sjukor, mycket jobb och en sväng till Sverige har hållit mig från bloggen (en väldigt snabb sverigesväng var det. Svisch dit, finfint möhipperi för en kär vän, några klunkar julmust och så svosch hem igen), men nu är jag tillbaka!

Jo hörni. Det var det här med julen. Den är ju i antågande. Eftersom Eje är så medveten om allt nu, och inte minst när det gäller julafton och jultomten och klappar och julsånger och godis i all evighet amen, så gäller det att anstränga sig. Jag vill ju såklart att han ska få den bästa julen som går att uppleva, att den ska vara så glittrande och magisk som en jul bara kan vara. Och förutom den lilla detaljen att jag inte kan hitta våra julsaker efter flytten, så känns det som att det kan gå vägen. Tyskland är ett bra ställe för julstämning, bara här i Berlin finns det cirka en miljard julmarknader att gå på och ni vet ju hur det pysslas under resten av året i det här landet så ni kan ju tänka er hur det är nu, veckorna innan jul.

Eje (och Isa förstås, men hon är mest intresserad av julklappspappret än så länge) kommer att få en svensk jul med allt vad det innebär, men med tyska inslag. St. Nicholas, lite stollen, några lebkuchen, extra mycket sauerkraut och korv. Det blir nog fint.

Men lucia. LUCIA! För mig är lucia nästan viktigare än julen, jag börjar närapå böla bara jag tänker på hur fint det är.  Kanske är det alla år i kör som gjort det, men jag tycker verkligen att lucia är den i särsklass vackraste högtiden vi har. Och den måste ju Eje få uppleva. Måste, måste, måste.

Frågan är bara hur? Det blir väl ett litet tåg här hemma förstås, för lillasyster (pappan hans är i någonstans i Afrika då), men jag tror att det kommer att krävas någonting mer för att han ska fatta grejen. Som den luciafantast jag är har jag bokat två biljetter till Berliner Dom där Stockholms Musikgymnasiums Kammarkör ska ha en luciakonsert, men att få en treåring att sitta stilla i en timme? Eh, nej. Jag får nog locka med mig någon annan.

Öppna förskolan på Svenska Kyrkan brukar alltid ordna något mysigt kring lucia, det är ett alternativ, och så skulle man ju förstås kunna organisera något i Svenska Föräldrar i Berlin. Jag lär ju inte vara den ende svenska föräldern här som är mån om att mina barn får lite lussefeeling.
Vi får se vad det blir.

Minivärlden

Mon dieu. Två veckor hemma med sjukt barn. Fast inte jättesjukt, bara inte tillräckligt friskt för dagis.

Heeeelp me.

Vi, alltså jag och sonen, är så in i bengen trötta på att måla, baka, bygga tågbanor, leka bil som kör runtrunt, klistra pappersmönster och knyta knutar. Och värst av allt, jag har helt ont i öronen av allt tjat om att titta på tv. Cirka femtusen gånger om dagen låter det såhär hemma hos oss just nu:

– Maaamma, får jag titta på tv?
– Nej. Lek något istället! Vi kan rita ett monster!
– MEN JAG VILL BARA TITTA PÅ TV! BARA TV! HEEELA TIIIDEN MAAMMA!

Jo, tjena. Då och då, fine. Men hela tiden? Not fine.

Nåväl. I dag var han i alla fall tillräckligt frisk för att vi skulle kunna åka på en liten utflykt (halleluja). Äntligen kom vi iväg till Loxx Miniaturwelt och det var helt fantastiskt! Helt supernördigt, inklusive tvättäkta tågnördar som satt och reparerade och programmerade i ett skitigt hörn i lokalen, och hur mycket som helst att titta på.

Det är verkligen en hel minivärld. Tåg som åker runt, hus, vägar, bilar, bussar och en hel flygplats. Och så pyttepyttedockor som sitter i bussarna, som är på väg hem från affären, som går över gatan, glor på en bilolycka, putsar fönster och går på konsert. Allt gjort med massor av kärlek och humor. Jag älskade det! Och, hm, Eje också förstås. I alla fall tills det blev mörkt, alltså natt i minivärlden, och åskan gick. Det var i läskigaste laget för min lille. 

Enda minuset med stället var att inträdet är ganska dyrt (12 euro per vuxen, 7 euro för barn över en meter, 30 euro för en familjebiljett). Samtidigt förstår man ju att bygget säkert kostar en hel del att driva. Tågnördarna i hörnet måste ju ha sina löner och så. 

Kulturskillnaden: Gymhandduken

Click on image for source

Studera bilden. Såhär ska du göra på tyska gym. Alltså lägga en handduk på redskapet du tänker ligga eller sitta på. Glöm ej.

Det här var helt nytt för mig när jag kom hit – i Sverige hade jag alltid bara med mig ett enda stycke frotté till gymmet, och det använde jag för att torka mig med efter duschen. Här är det allmän gymkutym att lägga handduken som en barriär mellan mig och grejen jag ska styrketräna med. Som om jag vore helt genomäcklig och lämnade slemmiga spår efter mig. Som en snigel.

I början glömde jag ofta den där extrahandduken och fick många irriterade blickar slängda efter mig. Nu går det bättre, men jag tycker fortfarande att det känns lite fånigt att vara så överhygienisk hela tiden. Särskilt när jag inte ens är svettig (ja, det händer att jag går till gymmet mest för att få vara för mig själv en stund. Lyssna på en podcast, basta lite. Jag erkänner).

Men nu vet ni.
Alltså: Ta med en sitta-på-handduk till det tyska gymmet. Om du inte vill bli blängd på.

Alla pratar svenska

Var bjuden på tjejkväll i går. Så härligt!

Och det lyxigaste av allt: Alla pratade svenska. 

För även om jag har hittat fina tyska vänner här i Berlin som jag absolut gärna sitter och tjattrar om kärleken, barnen, livet och besluten med, så blir det aldrig samma sak att göra det på tyska som på svenska. Dels för att mitt ordförråd helt enkelt inte räcker ännu för att jag i alla lägen och i alla samtalsämnen ska kunna säga det jag skulle ha sagt på svenska, och dels för att det fortfarande är ganska ansträngande att prata tyska. Det flyter ju på, det gör det ju, men hjärnan snurrar liksom några extra varv hela tiden och det tar på krafterna.

Och shit vad vi pratade i går. Helt oavbrutet och om allt.
Jag trodde att klockan var midnatt ungefär när jag första gången under kvällen kollade tiden.
Den var halv två.

Vid tre kom jag i säng, mina vänner. TRE PÅ MORGONEN. Som R sa, det har inte hänt sedan 2004.

Nåväl, det är inte sant.
Men ni fattar.

Mvh,
Småbarnsmorsan

Herr Väderfågel och co.

Jag fortsätter att fascineras av de tyska namnen. Det finns så många helt galna! Och hur kommer det sig att massor av människor heter något som passar, eller inte passar, med vad de gör yrkesmässigt?

Som snubben som var byggherre för det hus vi bor i nu, Herr Hammer - blev han liksom byggherre för att han heter hammare i efternamn? Man undrar ju. Eller väderpresentatören på ZDF i morse, Herr Wettervogel, väderfågel. Pysslar alla i hans släkt med väder månne? De kanske känner sig så illa tvungna.

Det finns så många roliga exempel. Kolla in den här sidan bara, eller den här. Eller den här.

Favoriterna just nu är nog barnmorskan I. Storch i Magdeburg och begravingsentreprenören M. Todt i Plauen. Eller Dr. Unblutig (oblodig) här i Berlin.
Helt fascinerande. 

Har ni stött på några kul namn?

Uppdatering: Jag har läst på. Ben Wettervogel har tagit sitt namn. Han hette från början bara Vogel men blev alltid kallad för Wettervogel av sin kollegor, och tog till slut namnet. Ah well. Dock att det finns en annan metereolog på tysk tv som heter Käsewätter, Ostväder. Det är också lite kul.

Hemmadagar, fler knutar, Cakeville

Så gick helgen och några sjukdagar till. Vi har varit hemma, jag och barnen. Skrotat runt och haft det ganska skönt ändå. Tidigare brukade hemmadagar nästan alltid vara rätt jobbiga. Mycket bråk och frustration och NEJ JAG VILL INTE från treåringen. Men nu gick det alltså bättre. Ny fas kanske.

Vi har knutit knutar, målat massor, lyssnat på sagor och Mora träsk, gjort farsdagspresent till pappa som varit bortrest och matat lillasyster. Och så har vi bakat förstås, baka är bäst.

Jag har förresten upptäckt en affär i Prenzlauer Berg som är ett riktigt paradis för bakfans. Cakeville heter den och där finns allt, ALLT, man kan behöva i bakväg. Förutom själva huvudingredienserna då. Formar, dekorationer, redskap - you name it. Mycket trevligt.

Till pappa

Det är fars dag i dag. Och jag tänker på dig.
Öppnar upp det där rummet inom mig där jag har lagrat all saknad. Det gör ont, men jag gör det ändå. Måste göra det ibland.

Jag tänker på dig och önskar att du hade fått se mina barn.

Eje. Han ligger i soffan nu, nöjd över att få titta på tv mer än vanligt idag. Han är lite sjuk.
Mina fina pojke med alla sina idéer. Som älskar så mycket och vill så mycket och förstår långt mer än vad vi begriper att han förstår. Och som är så känslig, så full av empati och som suger in allt han hör och ser. Som behöver lugnet lika mycket som jag för att inte spinna iväg. Älskade barn.

Och så Isa, lilla fina Isa. Som alltid, alltid möter min blick med ett stort leende. Som måste vara en världens lyckligaste bebisar. "She has a very old soul", sa en klok kvinna som säkert visste vad hon talade om. I Isas leende finns svaret på alla viktiga frågor.

Och vet du, pappa, hon ser ut som jag gjorde. Tänk om du hade fått se det.

Och tänk om jag hade fått visa dig hur fint jag har det här.
I Berlin.
Där jag äntligen har hittat min rytm. Där jag har släppt på kraven och lärt mig att andas.

Jag tror att du hade förstått varför jag vill leva här. Bland de färgglada fasaderna. Jag tror att du hade förstått varför jag mår så bra av att fara fram på ojämna kullerstensgator i en stad där ingenting är perfekt. Till ytan. 

Jag saknar dig så mycket.

Om jag vore på Boxi

Helgplaneringen sket sig. E vaknade i natt och var sjuk, så hjärtskärande ynklig. I dag blir alltså en hemmadag, och förmodligen i morgon också. Helt okej. Det är mulet ute. Ska regna.
Fast synd på Boxi förstås. Älskar ju lördagsmarknaden där.

Nåväl, att titta på bilder från för några helger sedan räcker ganska långt ändå.

Mini

Men asså, vadå? Är det fredag? Igen? Det var det ju alldeles nyss? Crazy.

Och R flyger iväg så jag och barnen kommer att vara mol alena hela helgen. Ingen fara med det – vi ska på födelsedagskalas på lördag och på söndag tänkte jag kanske, kanske packa ihop oss och åka hit.

Hela Berlin i miniformat. Massor av små tågbanor. Borde ju gå hem, tycker jag.

Meierei. Alperna vid Kollwitzplatz

Ett mycket trevligt litet kafé med mycket gott kaffe och – viktigt, viktigt – mycket god apfelstrudel är Meierei vid Kollwitzplatz. Alptema på maten och en fin lokal med rustika, höga bord och vackra väggmålningar på kossor i alplandskap. 

Och apropå målningarna. De fanns faktiskt där långt innan kaféägaren ens hittat lokalen, men gömda. Den tidigare hyresgästen hade sänkt taket så att de inte alls syntes – så när Meierei skulle göras i ordning och det sänkta taket togs bort kom målningarna fram som en fantastiskt passande överraskning.

Som om ödet ville att det skulle öppnas ett alpkafé just där. Vackert ju.

Bistro Bardot

I dag gjorde jag och R (och en mestadels sovande Isa) en liten detour i vardagen. Vi gick och åt vegetarisk lyxfrukost på nyöppnade Bistro Bardot här i Friedrichshain.
Helt fantastiskt gott var det, drömmer fortfarande om den hembakade croissanten. Och den marinerade tofun... Mmm.

Lyxigt vegetariskt (eller veganskt, de hade mycket helt mjölkfritt att välja mellan också) – det är ett koncept som går hem hos mig. Åtminstone när det är bra, och det var det där.

Bistro Bardot erbjuder förresten både buffé (14 euro) och á la carte-frukostar (7-8 euro).

Gå dit.

Han valde höghuset

Det här med att vårt lanternepysslande hemma utvecklade sig till någon slags tävling mellan mig och R om vem som kunde göra den snyggaste lyktan... Jag vet inte om det känns helt sunt.

I går kväll:
Jag drar fram pysselprylarna och börjar skapa. Eje tittar på och R lagar mat. Jag kommer igång rätt bra, klistrar så det står härliga till. Hjärtan, flygiga remsor, Ejes favoritbokstäver E, A och F (jag säger inte att den blev snygg, det gör jag inte, men det blev bannemig en färgglad och HEMMAGJORD lanterna). Jag känner mig som en mycket bra mamma och Eje somnar med ett lyckligt "i morgon mamma, ska jag gå med min lanterne"-leende på läpparna. Alles jut.

En stund senare.
Båda barnen är nattade. R stökar i köket. Jag går ut och kollar vad han gör och håll i er nu. DÄR STÅR KARLN OCH GÖR EN MINST DUBBELT SÅ STOR LYKTA SOM MIN! Ett jäkla höghus! "Din är ju skittöntig. Alldeles för liten. Vårt barn ska ha en rejäl lanterna, jag ska göra en bättre", säger han. Helt sonika. 

Så Eje fick välja i dag. Min nätta lykta med skira remsor som fladdrar vackert i vinden, eller pappas höghus (förvisso med en rolig gubbe på andra sidan, men ändå).

Han valde höghuset. 
Skit också.

Mitt bidrag. Skir, lekfullt fladdrande. 

R:s bidrag. Ett fyrkantigt hus. Say no more.

 Och så här såg det ut i kväll, när Eje gick i lanternetåget med det vinnande bidraget. Min lanterna förpassades till Isa som ändå inte fattar någonting av det här spektaklet.