2010. Berlin. Ick.

Zurück. I Berlin alltså. Här är det lika snöigt och kallt som i Stockholm och äntligen kan jag ta på mig mina rosaspräckliga benvärmare och snökängor utan att känna mig som en luffare. Outfiten funkar liksom bättre här än i Stockholms snyggast-vinner-innerstad.

2010 går ju som bekant mot sitt slut och har med alla säkerhet innehållet allt möjligt spännande. Tror jag. Varje gång jag har funderat över hur jag ska summera året har jag nämligen bara fått ett enda ord i skallen: BEBIS (min son alltså). Bebis börjar äta, bebis börjar gå, bebis börjar springa, bebis börjar slänga allt han kommer åt i toaletten, bebis slutar vara bebis, han börjar på dagis, börjar säga bajs och lördag och torka och hej...

Ni hör, mitt huvud är befolkat av min pojke och jag har verkligen svårt att komma ihåg annat än sånt som har med honom att göra (småbarnsförälder, hey, här är jag). Det har varit tokigt intensivt och min fina unge har krävt så fantastiskt mycket uppmärksamhet och energi att alla minnen liksom raderats efterhand för att fixa plats på hårddisken. Med andra ord - vilken evinnerlig tur att jag har bloggat hela tiden och sparat allt på en annan server också!

Så här kommer, tack vare mina gamla blogginlägg, 2010 års Åretslista. Tyvärr finns varken någon "coolaste klubben", "ballaste baren" eller "schysstaste klädbutiken" med - det har liksom inte blivit så mycket sånt under 2010. Bebis, ni vet.
Gott nytt år på er! Snart kommer ett till, hurra!

Årets á la Berlin Ick:
Tyskmat: Mettwurst. Rå fläskfärs. Jag har testat det, på en brödbit, det var gott. Och lite läskigt. 

Gatukonst: Vår fasadmålning som kom till i somras. Jag älskar den och blir glad varje gång jag närmar mig huset.

Flopp: Byggandet av Stadtschloss som skulle påbörjas i år. Blev det något? Nej. Är vi glada för det? Ja!

Uppträdande: The mob, under dansföreställningen Lucky Trimmer på Volksbühne im Prater. Helt jävla underbara.

Skrubbning: Den jag fick av den turkiska kvinnan på Hamam für Frauen gick inte av för hackor. Jag var bebislen i flera dagar. Bäst var inskumningen á la biltvättsvisp. 

Bomb: Den som hittades vid Ostkreuz på en sisådär 500 kilo. Kvar sen andra världskriget. Berlinvardag – och här är några till.

Lekkafé: Amitola här i F-hain. Trevlig personal och ett enda stort rum där man kan ha koll på sin knodd medan man sörplar sin latte i godan ro.

Förvandling: Det gamla slakthusområdet mellan Friedrichshain och Prenzlauer Berg som har gått från att vara ett tomt fält till byggarbetsplats till townhousemekka på nolltid. Nu springer perfekta små barn på perfekta små gräsmattor (eller gör perfekta snögubbar nu när det är vinter) framför nymålade hus som ser ut lite som sockerbitar som staplats på varandra.  Här är ytterligare ett av Berlins nya townhouseparadis, Stralau.

Museumsnackis. Den om Hitlerutställningen.

Marknad: Ekomarknaden vid Boxhagener platz. Den har varit så mysig i år, en riktig lördagsfavorit.

Blogginlägg: Alla talar om Lena. Flera tusen besökare på samma kväll (när hon vann hela skiten). Mycket för att vara min lilla blogg. 

Kontrast: Mitt liv som arbetande småbarnsmamma.   

Lyckligaste Berlinmoment: Varje gång jag kommer hem.

Julkul med Hitler

Den här videon älskar jag. Älskar! Första jag såg den, på Hitlerutställningen på Historiska museet, kunde jag inte sluta titta - om inte annat för att det var så skönt att få skratta lite efter all misär.

För er som inte hänger med i tyskan så går refrängen såhär ungefär:
Men Adolf!
Ditt gamla nazisvin
kapitulera någon gång då!

 Viel Spaß!



Adolf Hitler - Ich hock in meinem Bonker
Uploaded by empiempi. - Watch more comedy videos and sitcoms.

Silvester silvbäster! (nyår i Berlin)

För alla er som tänker fira nyår i Berlin - bra tänkt! Det kommer att bli ett partaj som heter duga med massor av smällare och fyrverkerier. MASSOR! Fler än vad du någonsin varit med om förmodligen (så många att det kommer att vara livsfarligt att befinna sig ute på gatan mellan klockan 23.00 och 02.00, tänk på det. Livsfarligt).

Vid Brandenburger Tor blir det jättemegaparty som vanligt - i år ska inga mindre än Pol Pot, förlåt Paul Potts och Bonnie Tyler sjunga (hela programmet finns här)  - och över hela stan kommer det såklart att pågå alla möjliga fester, discon, klubbar, maskerader och technomaraton (kolla in den här sidan, och den här, massor av tips. På tyska dock).

Själv ska jag sätta på babyphonen och gå upp till grannarna. Bra mat, bra skumpa, bra sällskap och nära hem. Kan inte bli bättre. Ladding ladding. Fast först, ja just det, blir det lite jul och sånt.

Berlin, mitt vinterland

Tyska svanar i Spree

Frankfurter Tor

Molecule Man vid Stralau

Och så nåt till pappa... Öh?

Är det inte för härligt att man kan gå in på ett helt vanligt varuhus här i Berlin och köpa sig en stringmankini? Den här tjusigt genomskinliga hittade jag på Galeria Kaufhof vid Alexanderplatz. Finns det såna på Åhléns?



Sen är jag väl barnslig, men jag tycker att det är väldigt roligt att det finns ett kalsongmärke som heter Schiesser (den som skjuter) här. Det blir så kul man gör det under julklappsshoppingen...




 Nu blir det Sverige en tag framöver! Jobb och jul väntar.

Mer julshopping i Berlin

Jag gillar parfymer. Särskilt de som doftar lite mysigt, typ nybakat. Eller mummigt och kryddigt, orientaliskt fast ändå lätt.

Nu är det ju inte så lätt att köpa en doft i present till någon, risken är rätt stor att det blir fel, men den som ändå vill försöka ska gå till Frau Tonis Parfum på Alte Schönhauser Strasse 50. Det är något så ovanligt som ett parfymeri med dofter producerade i Berlin. Gjorda här, men gudskelov inte baserade på berlindofter (de luktar med andra ord varken hundbajs, marijuana, shishapipa, currywurst eller öl). Den som vill kan dessutom komponera sin alldeles egen doft.
Jag vill!

Schweden-shoppa

Så har jag äntligen varit där. Som en gammeldags lanthandel kändes den, den lilla svenskbutiken Schweden-shoppa på Holsteinische Strasse i djupaste väst. Knäckebröd och välling och Kung Gustafs sardiner kunde man köpa. Och Estrellachips. Och dalahästar och träskor och diverse älgpryttlar förstås.

Well, ja, jo. En trevlig liten butik. Men någonting säger mig att IKEA är en konkurrent som heter duga. Nu, sen några dagar tillbaka finns det ju dessutom fyra (FYRA!) varuhus i Berlin, varav det nyaste och största ligger nästan i stan. Köttbullar och elefantsnören finns ju där också och inte åker vi till Wilmersdorf för att köpa lingonsaft.
Fast rar är den, lilla Schweden-shoppa. Och där kan du beställa filmjölk, det går inte på IKEA.

Lyxklippning bokad på medveten hipstersalong

Nu när Holfeld Friseure har kommit till Friedrichshain med sina Aveda-produkter som ska vara så fantastiska unnar jag mig en klippning för 38 euro. Lite jullyx sådär.
En aning sorgligt är det förstås att det håller på att bli sådär jobbigt dyrt att klippa sig även här (normalpris på tjusigare ställen i F'hain ligger annars runt 25 euro).
Och jag vet, att boka en tid är knappast det bästa sättet att hålla priserna nere men nu råkar jag
1. ha extremt risigt hår och vara en aning desperat (ättikssprit i sköljvattnet fungerade inte för mitt kalkskadade burr tyvärr)
2. ha norpat en rabattalong på 10 euro.

Och hey, man får kopfmassage och aveda-te på köpet. Så lättköpt är jag.  Och hey igen, på hemsidan står det att de stöttar ett helt gäng välgörenhetsprojekt. I'm in.
 Och titta bara vilken känsla Herr Holdfeld har när han masserar. 

Ambassadlussning

Lite i förtid har jag firat Lucia här i Berlin. Igår bjöd ambassaden på julbord och luciatåg med Kungsholmens musikgymnasium, fint fint. Och så fick man spana in den nya ambassadören Staffan Carlsson som ersätter coola Ruth Jacoby som ska jobba i Italien istället. Shit asså, vilket liv de lever, ambassadörerna. 

En gammal bild på ett hörn av de skandinaviska ambassaderna i Berlin

Hitlerutställningen

Äntligen har jag varit på museum. Fast inte blev det något av de tre jag tidigare skrivit att jag ska gå på (innan jul, ähum), nej istället styrde jag och mannen kosan till Historiska museet och Hitlerutställningen som pågår där. Den var bra, och helt fruktansvärt läskigt obehagligt vedervärdig.

Utställningen är den första som görs om Hitler i efterkrigstid och ger en bild av hur allt det hemska kunde hända, gör det begripligt hur Hitler kunde bli så populär. Och i den första delen av allt som visades, där vi fick se hur han steg i graderna och symboliserade något nytt och friskt -  ett hopp om en ljusare framtid - rycktes vi riktigt med i det glada. Stod till och med och smålog lite åt alla rara grattishälsningar tyska barn skickade till "Onkel Adolf" på födelsedagen. Tänkte att han såg bra rolig ut i sin fåniga lilla mustasch.

Sen,  pang, kom smällen. En filmsnutt där en bebis som precis lärt sig gå rycks bort från sin mamma av en soldat. Bebisen springer efter mamman, ramlar. Filmen är suddig och säkert bara 10 sekunder lång men räckte för att verkligheten skulle komma ikapp. Ilskan och sorgen över allt det fruktansvärda den mannen och hans medarbetare har gjort brände bakom ögonen genom resten av utställningen och en bra stund efter att jag lämnat museet.
Det går att förstå varför Hitler kom till makten, men inte hur det kunde gå så förbannat långt.

"Hitler und die Deutschen. Volksgemeinschaft und Verbrechen" pågår till den 6 februari. Jag hade hört att köerna skulle vara fruktansvärda även på vardagar men det verkar ha lugnat sig. En person framför i kassan är inget att klaga på. Gå dit.

Julklappsshopping i Berlin

Eftersom jag är lite för sent ute med i princip allt så känns det lagom att börja med julklappstipsen nu. 

Schwesterherz här i Friedrichshain har länge varit en av mina favoritaffärer och för julklappsinköp är den helt perfekt. Vackra anteckningsböcker, äggkoppar, tekoppar, vaser, kannor, kalendrar, bokmärken, kylskåpsmagneter - det är som att grejerna ropar "titta vad fin jag är, köp mig" till mig varje gång jag är där. Särskilt bra är affären för alla som går i gång på själva inslagningen av klapparna, det finns en hel vägg med alldeles underbara paketpapper för ungefär 2,5 euro arket.

Och för er som gillar att stå i köket, eller känner någon som gör det - för inte så länge sedan slog ägaren till Schwesterherz upp dörrarna till Küchenliebe, en butik i samma stil som föregångaren fast bara med köksprylar. Affärerna ligger alldeles bredvid varandra på Gärtnerstrasse 28.

Glad människa gör Berlins julmarknader, och blir ännu gladare.

I dag är jag alldeles lycklig. För att det går så bra för så många som jag tycker om (min bror, min brors blivande fru, min bästa vän), för att min gamla vän Sara precis har varit här och totalinspirerat mig, för att jag älskar mitt liv i fina Berlin och för att snön faller så vackert.

Och, inte minst, för att jag verkligen kommit in i en riktigt skön julstämning nu. Det är i och för sig ganska lätt hänt - Berlin är verkligen en bra vänta-in-julen-stad.

Jag tänker förstås på julmarknaderna. Glühwein, blåsorkestrar, jättestora jultomterobotar och så alla fina handgjorda pryttlar du inte visste att du behövde förrän du såg dem hängande där i julmarknadsståndet och bara var så himla originella och söta. Ni vet, smågrejer, typ värmekuddsfodral.

Ok, till saken. Här kommer mina favoritjulmarknader:
Julmarknaden mellan Jannowitzbrücke och Alexanderplatz
Glöm lussebullemys á la Skansen och Gamla stan, det här är weinnachts-hardcore-bratwurst-blingbling-fun. Ett gigantiskt tivoli som byggts upp mitt i stan med pariserjul, berg-och dalbanor, blinkande lampor och halvmetrar med bratwursts överallt. Röj! Och en riktig upplevelse.

Luciajulmarknaden vid Kulturbrauerei
Nordeninspirerad (svenska luciasånger i högtalarna) med hantverk, mat, mat och mat. Frossa i korv och läskigt goda fläskkarréburgare. Svensk glögg, finsk glögg och glühwein utlovas också. Mysig och mättande. 

Ekojulmarknaden vid Kollwitzplatz. 
Jag älskar den vanliga ekomarknaden här (på lördagar, dyr men vacker) och julmarknaden är inte sämre den. Gå hit och bli helt julig inifrån och ut och jag lovar - här hittar du definitivt hemsydda värmekuddfodral och dylikt. En masse.

Här är förresten en sajt med all möjlig bra info för dig som vill jula i Berlin.

Foto: Jochen Loch

Foto: Jochen Loch

Sankt Nikoalus, Jultomten, förvirringen

I dag är det Sankt Nikolaus-dagen. Det betyder att tyska barn får presenter. Julklappar, typ.
Nikolaus var en alldeles extraordinärt givmild kille som föddes runt år 280. Legenden säger att han var så generös att han till och med avstod från att dia sin mamma på onsdagar och fredagar som bebis (jag hoppas verkligen att hans mamma hittade något annat barn att amma istället, eller att hon hade en bra bröstpumpsteknik. Aaaj!).

Han gav bort i princip allt han ägde till bättre behövande, blev ett helgon och det är tack vare honom vi har vår jultomtetradition. Rätta mig gärna nu om jag har fel, det är lite förvirrande det här tycker jag, men Sankt Nikolaus kommer alltså i dag och der Weinnachtsmann (Jultomten) på julafton. Och der Weinnachtsmann måste inte nödvändigtvis ha några klappar med sig. Men båda är mysiga gubbar med vitt, långt skägg. Inte så konstigt i och för sig, den ena ska ju faktiskt symbolisera den andra.

Sankt Nikolaus = Santa Claus = Jultomten. På ett ungefär.

Vaggvisa för berlinerbarn

Jag har precis upptäckt att sonen somnar bäst till techno. I passet står det att han är svensk (det räcker inte med att vara född här, minst en av föräldrarna måste vara tysk medborgare för dubbelt medborgarskap) men han är bannemig en riktig berlinare.

Här är en av hans, och mina, favoriter just nu. Paul Kalkbrenners "Aaron", hämtad från soundtracket till den helt klart sevärda "Berlin calling" - en film om en dj på glid.

Berlin unploged

Första snön har kommit och det är lite chocktillstånd här i Berlin. Plötsligt pulsar vi på trottoarerna och bilarna slirar fram på oplogade vägar.  Om de inte står i trafikkaosköer, vill säga.

Men jag är glad - kan liksom inte vara annat när det gråa novemberlandskapet bytts ut mot sagovita träd och stora flingor som smälter på näsan. Wunderbar!

Ok, inte den mest snöidylliska bilden. Men very unploged. Ursäkta ordvitsen.

Berlin och bostäderna

Usch, det gör nästan ont att säga det högt men vi funderar på att flytta. Inte från Berlin gubevars, men från vårt hus. Vi älskar vår lägenhet, våra grannar och vårt kvarter men längtar efter ett rum till. Med kompisar och svärföräldrar som ofta kommer på besök och en liten kille som snart kommer att kommer att vilja ha ett eget krypin börjar det bli dags. Buhu. Vill inte. Fast ändå, vad lyxigt det vore.

Eftersom alla alltid pratar om hur lätt det är att hitta lägenheter i Berlin så kan man ju tro att det är bara är att fylla i några sökkriterier på nätet, hitta nåt flott och boka flyttbil. Tyvärr. Det har faktiskt blivit ganska svårt att hitta bra ställen att bo på här.

Fast okej, stopp stopp. För att få ordning på perspektiven så måste jag förtydliga mig - det är fortfarande lätt att hitta NÅGOT. Vi snackar trots allt om Berlin och inte om Stockholm eller London och det finns massor av hyresrätter i stan som väntar på att bebos. Dessvärre ligger många av dem i ganska ocharmiga områden och kvalar inte in på listan över drömlägenheter precis (gosh, jag har blivit så bortskämd. Jag knäpper mig själv på näsan som straff. Men det är lätt att bli det här). 

Så, tillbaka till vårt lyxproblem. Tomma lägenheter eller ej - att få tag i lite större lägenheter i populära stadsdelar som Friedrichshain är en utmaning. Alla verkar vilja bo här, alla vill ha en trea, fyra eller femma och den stora efterfrågan har gjort att priset på hyresrätter ökat dramatiskt de senaste åren. Ett alternativ är förstås att köpa men då verkar det nästan bara vara totalrenoverade våningar i upprustade gamla spökhus som gäller - det finns knappt några redan bebodda lägenheter till salu och en helt nyfixad fyra brukar kosta runt 3 miljoner. Ingen liten summa att hosta upp. Och rätt läskigt med tanke på alla eurokriser som pågår överallt.

Så, vad gör vi? Vi letar lite smått sådär. Och njuter av vårt fina, fasadmålade hus i våra sköna kvarter så länge. Hänger hos grannarna när leksaksbergen och klädhögarna överfaller oss hemma och tänker på vad bra det är ändå att det är inom Berlin vi ska flytta och inte till någon extremdyr stad som  London, Paris eller New York. Eller till Stockholm för den delen.

Snart lyxrenoverat. For sure.

Baren. Solar.

Vad är receptet mot sömnbrist, egentidsbrist och flärdbrist? Det vet jag.

Solar!

Så är det. Baren och restaurangen Solar ligger högst upp i ett höghus och när du långsamt gungar i takt till någon soft elektronika (i en lädergunga. I know, stället har lädergungor!) har en god drink i handen och tevetornet och hela staden blinkande framför dig känns livet plötsligt så mycket lättare. Helt lovely! Stämningen är loungig och ganska slick för att vara Berlin - inte alls dumt när vintersunket regerat ett tag.  

Bästa drinken heter praktiskt nog The best drink och smakar ingefära. Jag vill ha mer.

Tack Hanna!

Jag skrev för ett tag sen att jag ville hotta upp designen på bloggen. Det gick sådär, med typ tjugo minuters sammanhängande internetfritid om dagen (i alla fall de dagar jag går och lägger mig i tid) hann jag ingenting. Och det lilla jag lyckades ändra blev inget vidare.

Men då, mitt i alla "men åh, varför kan inte jag göra snygga sidor på två sekunder som alla andra"-tankar kom ett mail från min underbara läsare Hanna (som har bloggarna Moodboard och Inspiration pocket och som också råkar vara grafisk designer). Som en ängel från bloggosfären steg hon ner och erbjöd sig att hjälpa till med designen, sa att det skulle vara kul, inga problem.

Lyckliga jag, härliga Hanna och voilá! Nya bloggdesignen är på plats och små ändringar har gjort stor skillnad. Tycker jag i alla fall. Tusen miljoners tack Hanna, du anar inte vad din insats värmer!
Och ni andra, vad sägs? Är det inte fint?

Hanna, I owe you one.

Julmarknad. Nu med ettåring.

 Julmust, lösgodis, prästost, pyttipanna, knäckebröd, dalahästar och ett luciatåg förstås. För tredje året i rad fick julmarknaden på svenska kyrkan inleda glögg- och pepparkakstiden för oss. Fast särskilt stämningsfullt blev det inte - panikmycket folk och en son som tydligt visade att julmarknader inte var hans grej. Han skrek och sparkades och ville ingenting och allting på en gång så efter bara någon halvtimme fick vi ge upp. Men, hade mitt barn varit av den lugna och fogliga sorten hade jag säkert gjort som alla andra berlinsvenskar i dag - minglat, köpt hemsnidade ljusstakar, druckit glögg och ätit våfflor. Kanske nästa år.

Á la Astrid

Det ropas ofta på barn som heter Lasse, Ida, Ronja, Lotta och Bosse i lekparkerna här men det var inte förrän jag satte på en DVD med Alla vi barn i Bullerbyn som jag gjorde kopplingen. Kan det vara så att trettioåringarna som får barn här nu har fått sin namninspiration från allas vår Astrid? De har ju också vuxit upp med barnen i Sörgården, Norrgården och Mellangården (är det inte lite kul att den heter så?) och dessutom samtidigt fått höra hur fint landet där uppe i norr är. Röda hus, vita knutar, vackra sjöar, djupa skogar, lyckliga barn... Inte konstigt att Sverige-Astrid-namnen ger sköna vibbar.

Jag frågade en av mina tyska vänner som precis fått en liten Ida om min teori kan stämma och hon sa stolt att "jajamen, dottern har fått sitt namn efter Michels lillasyster" (som Emil av någon märklig anledning fått heta här i Tyskland). Jag gillar det, och bäst är alla Bosse och Lasse som verkligen heter Bosse och Lasse och inte Bo och Lars!

Och så lite statistik, för att jag älskar att fundera på namn och för att jag känner typ hundra människor som är gravida just nu. Populäraste namnen i  Berlin var under 2009 Lara, Anna, Emma, Hanna och Charlotte för tjejer och Maximilian, Lucas, Leon, Paul och Finn för killar. Nu vet ni.

Le restaurangtips - La Bonne Franquette

Fransk husmanskost, ingen bullshit. Så sålde vår kompis Matentusiasten in La bonne Franquette på Chaussestrasse i Mitte när vi skulle välja restaurang häromkvällen. Och det stämde verkligen. Här är det rätter som moule frites, steak frites, ostron och getostsallad som gäller. Inga konstigheter, bara franskt. Och nästan alla andra gäster pratade franska, det brukar vara ett bra betyg.

Schysst mat, helt ljuvliga efterrätter (crème brûlée såklart och så en sån där chokladkaka med rinnande chokladsmet i mitten), inte alltför dyrt och trevlig personal. Tips tips.

 

Foto: Rick

Cupcakes. Goff goff.

Dom är ju för söta.. I dubbel bemärkelse. Cupcake på Krossener Strasse i Friedrichshain drivs av en amerikanska som heter Dawn och hennes tatuerade kille. Tillsammans bakar de världens godaste cupcakes. Vi bjöd på dem istället för tårta på vårt bröllop förra året och vi goffade i oss alldeles för många i går. Sockerchock för att glömma terrorhot. Funkade fint för en stund. 

Honey, I'm home!

Jag tror inte att jag har berättat förut här på bloggen hur mycket jag flänger. Nu när jag börjat arbeta ordentligt igen efter mammaledigheten känns det som att jag alltid är på väg någonstans. Riktigt så är det inte, mest sitter jag på min rumpa här i Berlin, skriver artiklar och skickar iväg idéer en masse till olika tidningar, men några gånger i månaden åker jag iväg på ett tv-jobb någonstans. De senaste veckorna har jag jobbat i Milano, London och nu i går i Stockholm. Nästa vecka Stockholm igen och så rullar det på. Förhoppningsvis. För säkert vet man aldrig, det är ju tjusningen (?) med att frilansa.

Jag både älskar och hatar att resa på det här sättet. Avskyr att åka men har nästan alltid superkul när jag är borta och älskar, älskar att komma hem igen. Mina resor håller min kärlek till Berlin fräsch och sprudlande. Jag hinner aldrig vara här tillräckligt länge för att sluta se allt jag tycker så mycket om  eller börja längta någon annanstans.

Det finns ju de som säger att det är bra att längta lite efter sin kärlekspartner ibland. Jag håller med. Efter ett par dagar i en annan stad är det så härligt att komma hem till stora kärlek Berlin, få en lång kram av de mysiga kaféerna, kullerstenarna, gatukonsten, musiken, krusidullerna, lekparkerna, butikerna, de politiska slagorden på husväggarna, de breda gatorna och stoppljusen som lyser som hjärtan. Berlin, älskling, jag är hemma, tänker jag när jag kliver av S-bahn vid Frankfurter allee.
Och den här gången stannar jag i en hel vecka.

Jag har förresten fått ett Cherry on top award av Johanna som skriver bloggen Vardag på Sicilien. Tusen tusen tack!

Berlin - inget för den seriöse typen

Jag har varit på bröllop i Sverige. Minglat som bara den och om och om igen berättat att jag bor i Berlin. Det är trevligt, jag möts nästan varje gång av ett "åh, jag älskar den staden!" och sen drar det igång. Det är så avspänt, så mysiga stadsdelar, roliga barer, goda frukostar och så billigt.
I know, svarar jag. I know.

De flesta svenskar jag känner som varit här har blivit förälskade i Berlin. Det är lätt att tycka om den här staden, men nu ska ni få höra något intressant: Bilden av Berlin verkar inte vara densamma bland många tyskar som bland svenskar. När min man sökte det jobb han har i dag (på ett tyskt bolag) och sa att han gärna ville jobba här fick han höra att "det blir inga som helst problem, till Berlin är det inga andra som vill så där behövs folk". Själv har jag flera gånger hört tyska bekanta nästan ursäkta sig för att de bor här.

Jag kan såklart inte gå i god för att det jag tycker mig märka av är det som gäller, men jag får känslan av att Berlin för många tyskar inte klingar lika positivt som det gör för oss.  Det är liksom lite för oseriöst här, en partystad som befolkas av bohemer och flummisar (vilket såklart bara är delvis sant, det finns massor av drivna karriärister i staden). Att Berlin har mycket ballt att bjuda på håller de flesta med om, men många verkar tycka att det snarare är en stad att hänga i ett tag - under studietiden, mellan jobb eller på semestern - än att stanna i för gott.

Och inte är det väl så konstigt när man tänker efter. Under DDR-tiden var Västberlin en isolerad ö, instängd av en mur och många västtyskar ville inget hellre än att flytta härifrån. Det tänket hänger kanske kvar och dessutom är Berlin fattigt. I åratal har den tyska staten pumpat in mängder av pengar för att få staden på fötter. Det går sådär, arbetslösheten är hög och företag drar sig för att etablera sig här.

Jag tänker att Berlin uppfattas som den där typen i bekantskapskretsen som är kul i korta stunder men som blir lite tärande i längden -  som alltid behöver låna pengar och aldrig växer upp och blir något ordentligt. Kanske har staden med sin brokiga historia lite för mycket tungt bagage för att pengarna ska börja flöda och tyskarna berlinkänslor ska förändras.

Rostock-Trelleborg

Why, oh why finns det ingen ferryscanner.com, ferriyfind.de, eller färjefinnaren.se? Det vankas bröllop i Skåne i helgen och vi tar bilen. Har vi tänkt. Om vi kommer på någon jäkla färja vill säga. Det är snudd på omöjligt att hitta och boka en plats för bil och två vuxna. Det är som om Scandlines, TT-lines och Polferries tävlar om att ha det sämsta bokningssystemet - jag bestämmer sig för en rutt och det dyker upp en annan, jag måste maila för att få prisuppgifter (Polferries) och först när jag ska till att betala, alltså på typ steg 75, får jag veta att det visst inte fanns några fler platser på båten. Hoppla. Dessutom går allt så segt att man börjar fundera på om tiden går långsammare i färjevärlden.

Snälla, snälla, kan ingen begåvad människa styra upp en sida där den kortaste rutten med det bästa priset på den mest passande tiden dyker upp först i listan, och där alla bolag finns med. Please? Eller, finns den redan? Tänk om!

Museumsug

Jag har varit på alldeles för få museum i Berlin. Särskilt med tanke på att jag bott här i två år nu och dessutom skrivit åtskilliga berlinguider. Jag skäms lite, borde verkligen ha bättre koll. Och Berlin som ska vara en så fantastiskt museistad dessutom. Ajabaja.
Men nu är jag på gång, ja jäklar, här ska det tittas på gamla grejer!

Jag har bestämt mig för att börja med stadens stolthet - Pergamonmuseet. Min vän arkeologen blir helt yr av glädje varje gång han pratar om det och tydligen ska det finnas ett maffigt gammalt altare där som man bara måste se. Mäktigt, pampigt och jättejättegammalt. Låter som ett must see på museifronten.

Nästa på listan är Neues Museum och den nya utställningen av konstverk som försvann under andra världskriget för att Hitler ratat dem som "antinationalistiska" men som nu dykt upp igen. Väldigt spännande.

Sen styr jag kosan till Egyptiska muséet  (det ligger i samma byggnad som Neues museum) för att titta bysten av den egyptiska drottningen Nefertiti. Jag vet inte särskilt mycket om henne (än) men min andra arkeologvän säger att hon grät så att hon snörvlade när hon såg henne, "det var så vackert!". Det låter ju onekligen också som något man inte heller får missa.

foto: Xenon 77

Tre får nästan räcka för den här omgången. Jag har en känsla av att det kan bli krukoverload annars. Återkommer när besöken är avklarade. Målet är före jul, vi får se hur det går.

Jakten på kontorsplatsen - del 3

Det rör på sig! I går var jag och min vän K, också frilansare, och tittade på ett helt okej kontor på Kastanienallee (också kallat Castingallee, för att så många hippa människor går där i hippa kläder och hoppas på att bli upptäckta av någon ännu hippare och därmed bli dubbelt så hippa själva). Läget är bra, hyran ännu bättre och det luktade varken cigarettfimp, spritfest eller mögel i lokalen. Möjligen ligger det lite väl långt hemifrån, det tar runt fyrtio minuter för mig att åka dit kommunalt, men efter två års hemmajobbande och promenerande runt, runt i F-hainkvarteren längtar jag efter att se något något nytt om dagarna. Och hey, vad passar bättre in i mitt klyschiga "jag flyttade till Berlin och började frilansa"-liv än att ha ett kontor på Kastanienallee?

Nu är vi ju knappast i hamn än - risken är rätt stor att hyresvärden chockhöjer hyran eller säger bu åt oss som hyresgäster men det är inspirerande och kul att åtminstone ha något på gång. 

Om jag hade ett kontor på Castingallee

skulle jag nog ganska ofta fika kaffe med våffla på kaféet Lycklig vid parken

och ta en tur in i affärer med ganska pretentiösa men rara namn på vägen hem.

P-bot. Okejrå.

Vi fick en p-bot i dag. Ajaj. Hela 15 euro måste vi betala för att vi råkade ställa oss på en gata där bara boende i området får stå. Inte så farligt med andra ord och så är det generellt sätt här när det gäller parkeringsböter. Ska man stå länge på en plats kan det till och med löna sig att inte betala parkeringsavgiften. Inte för att jag vill uppmuntra någon till att göra orätt här, men ändå. Fascinerande system.

Bra dag - ekomarknadslördag

Att ta en vända ner till ekomarknaden på Boxhagener platz har nästan blivit lite av en lördagstradition för mig och sonen. Där njuter vi av alla fina grönsaker, tittar på roliga t-shirtar, köper några lakritsbitar, kanske någon god röra (getost och avokadoröran som man kan köpa i det turkiska matståndet är bra) och rundar av det hela med en rejäl bratwurst från något av fleschereistånden. Och så dansar vi lite till det mysiga bandet Rathaus Ramblers som brukar stå och spela i något hörn.
Lördag i F-hain á la Darlingtons.

 

Återanvändning

Jag vet en sak till att älska Berlin för -  att det är helt ok att ställa ut sånt som man inte behöver längre på gatan. För en tid fick vår gamla resväska som tappat ett hjul möta sitt öde utanför vår port, bara några timmar senare såg vi den bäras omkring av en punkig ny ägare som såg väldigt nöjd ut. Och häromdagen rensade vi och slängde ut ett stycke papperskorg, en sunkig plåt och lite aspartamsaftpulver som vi tyckte smakade giftigt. Borta på två röda! Grymt praktiskt.
 

Genau. Förändring.

Mintur.se har rätt, det är hög tid att göra något åt designen på bloggen. Så nu gör jag det. Fast jag hinner bara fixa en liten en stund i taget så det kommer nog se rätt konstigt ut innan jag hittat hem, sorry för det.

Det farliga österlandet

Måste bara visa. En gammal kollega på besök här i Berlin upptäckte något märkligt i sin nya guidebok, Topp 10 Berlin. Tydligen är det en dålig idé att bege sig till till exempel mina kvarter om man är svart eller homosexuell. Farligt rent utav.
Där ser man. Dags att uppdatera boken till nästa tryckning kanske? Även om det statistiskt sett skulle vara mer farligt att vara mörkhyad eller/och hålla någon av samma kön i handen i typ Brandenburg känns formuleringen minst sagt gammelmodig och onyanserad.

Inte så nya längre

Jag springer. Till dagis, från dagis, till läkaren, fikaträff, fort till flygplatsen för jobb eller besök någonstans, till tåget, hem igen, packa datorn, kameran - är alla sladdar med? Och så ut igen. Jobba på kafé, effektivt nu, har bara några timmar på mig, skynda skynda. Och så fortsätter det. Och jag är alldeles svettig.

Vad hände med mitt lugna berlinerliv? Tempot börjar mer och mer likna det jag hade i Stockholm innan vi flyttade hit - dagarna går i ett och kalendern fylls på allt längre fram i veckorna. Allt är bra, jag är lycklig, men jag är rädd för att förlora balansen igen. Ni vet, sådär så att det känns som att det är någon annan som styr och du bara hänger med som trasdocka. En trött trasdocka som helst av alla bara vill sätta sig ner och pusta ut en stund.

Jag tror att det är så att vi helt enkelt har integrerats här nu. Vi har vänner, vi har rutiner, vi har jobb och läkarbesök och bankärenden som måste utföras. I början var det bara vi, två gröngölingar på upptäcktsfärd i den nya staden, bland människor som kanske kunde bli våra vänner. Och långsamt nosade vi oss fram till en ny vardag och ett underbart nätverk av berlinerkompisar. 

Jag älskar vårt liv här och skulle inte vilja byta ut det för allt i världen, men just nu snurrar det så fort att jag blir alldeles yr. Dags att ta kontrollen igen, säga nej ibland och göra som så många andra här - sätta sig på ett kafé och bara titta. Frågan är bara när. 

Dagens arbetsplats: Café 100 Wasser på Simon-Dach-Strasse

Och så lite mer sex

För alla er som inte känner att ni fått säga "åh vad typiskt Berlin" på sista tiden så ger jag er en anledning här: I helgen gick Berlin Porn Festival av stapeln. Inte så särskilt berlinigt i sig, det finns säkert massor av porrfilmsfestivaler runt om i världen, det är snarare den avslappnade attityden kring hela evenemanget som är typiskt.

I år hade festivalen  musikaltema (!) och det visades musikalporr (!!) från sjuttiotalet och framåt. Dessutom erbjöds det en säker-sex-workshop, ledd av en prostituerad med över tio års erfarenhet,  en japansk bondage-föresläsning och ett seminarium om feministisk porr. Allt hyfsat omskrivet i tyska medier, sakligt och tipsande. Inget hysch hysch, ingen som verkar upprörd. Porrfilmsfestivalen var en bara en happening bland många andra. 

Åh vad typiskt Berlin.

Tionde bästa resebloggen! Yeay!

Vilken ära! Berlin Ick har blivit utsedd till Sveriges tionde bästa reseblogg av sajten Mintur.se. Jag är såklart stolt som en tupp och hur glad som helst över det. Tack!
Och då, i lite prisutdelningsgalastil sådär, vill jag också passa på att tacka alla er som läser bloggen och ger mig så mycket feedback och kommenterar. Jag älskar att blogga, och ännu mer tack vare er!

Massage och "massage"

Kalla mig naiv, men varje gång jag har gått förbi "Massagekunst" här i krokarna har funderat på om det är en riktigt massageinrättning eller om det mest handlar om, eeh, erotiska tjänster. Sammetsdraperierna i skyltfönstret har väl i och för sig fått mig att misstänka att de vanligaste kunderna knappast är överarbetande småbarnsmammor med stela axlar - men om det är oljiga sexlekar som erbjuds, varför skriver de att deras specialitet är "urindisk massage"? Det låter ju riktigt ayrurvedatrevligt.

Jag har aldrig vågat gå in och fråga vad det är som gäller egentligen, men nu misstänker jag att andra gjort just det. En ny bild har kommit upp i skyltfönstret och den lär ju vara där för att förtydliga, utan att säga för mycket. Back of alla stressade småbarnsmammor med stela axlar liksom, här serveras ingen urindisk massage. Bara "massage". Eller?

Och plötsligt var där fyra stora bröst i skyltfönstret...

Fotoutställningsmånad

"Modern times, new pictures". Det är temat på Europäischer Monat der Fotografie i år, som pågår just nu och fram till den 28 november. Massor av utställningar på massor av ställen, med foton på allt från puderperfekta supermodeller till sunkiga klubbmurvlar, bakterier, landskap och nakna damer. Don't miss.

Garry Winogrand: Women are beautiful

Peter Lindbergh: Milla Jovovich

Nan Goldin: Bea with the blue Drink, O-Bar, West-Berlin, 1984

Politiken

Ingen integration utan att ha koll på det nya landets politiska partier. Här kommer en länk för alla oss nytyskar som vill ha koll på vilka partier som finns i Deutschland och vad de tycker. En quick guide till tysklandspolitiken helt enkelt. Sehr gut.

Vardagslycka = Orange Box

Yeay! Här har jag gått i två år och fått bannor av mannen för att jag aldrig tar tag i det här med att hitta en återvinningsstation där vi kan lämna alla våra trasiga gamla sladdar, skrivare, mobiltelefoner och kameror -  och så dyker det upp en tunna för såna saker på gården! Jag visste väl att det inte var lönt att ta reda på vad återvinningsstation kallas på tyska, söka på nätet, packa in allt i bilen och åka dit, om det ens finns några återvinningsstationer? Äsch, strunt samma, det behöver jag inte ta reda på längre nu när den apelsinfärgade boxen dykt upp, tjoho! 

Det är verkligen grymt att de flesta soporna går att slänga i en tunna på gården här i Berlin. Allt från biologiskt nedbrytbart till metall och papp. Risken är ju annars att det som ska slängas står kvar i ett hörn hemma. I några år...

Peaches Does Herself

En av mina elektrofavoriter är berlinbaserade Peaches. Hon är ball, och lite galen. En gång hamnade jag i samma kareokebås som henne -  hon sjöng Just a small town girl av Journey så väggarna vibrerade. Inte så galet kanske, men roligt och väldigt bra (ingen annan vågade sjunga efter det).

Hur som helst, i samband med hon firar sitt tioårsjubileum som artist nu i höst sätter hon upp en hel musikal om sig själv. Ingen dialog, bara hennes musik som framförs på något förmodligen absurt sätt i en ordning så att det blir en story av något slag.
Hon säger själv att “This is going to be a fantastic musical that could never be shown on Broadway". Det låter lovande.
Kolla in Peaches Does Herself, 28-31 oktober på Hebbel-am-Ufer.

Jakten på kontorsplatsen - del 2

Det var ju det här med kontorsplats. Jag letar och letar och häromdagen trodde jag faktiskt att jag fått napp. En atelier i Kreuzberg med alla möjliga människor som delade på utrymmet - grafiker, programmerare, konstnärer, musiker (han satt förresten under en enorm hög med filtar och såg väldigt, väldigt trött ut. Tydligen jobbade han mest på nätterna och var uppe tidigt den dagen, klockan 15.00).

Billigt, festligt - lät ju hur bra som helst. Och det hade det också varit, om inte själva kontorsrummet där jag skulle sitta låg i källaren och hela stället stank av rök och gammal sprit. De hade i och för sig precis haft en stor fest men någonting sa mig (och jag tror faktiskt killen som visade runt sa det själv också) att de nästan alltid precis har haft en stor fest. Och hej här kommer jag liksom, en präktig tant med barnstol på cykeln och bekväma skor. Nu ska jobbas, ungdomar! Upp och hoppa! Morgonstund har guld i mund! Nä, jag insåg att det aldrig kommer att fungera. Jag måste hitta ett prydligt ställe med ordnade människor. Jag är för mycket småbarnsförälder och för lite berlinbohem för att kunna jobba i en festlokal. Snyft. Jag börjar bli gammal.  

Sökandet går vidare.

Det ständiga byggandet, och så rören

Det byggs överallt i den här staden. Byggs och rivs och görs om och restaureras. Då och då bidrar det till lite dramatik, som när en bomb från Andra världskriget dyker upp bakom någon gammal ledning eller när en stackars byggarbetare ramlar ner från de till synes väldigt osäkra ställningarna. Men oftast innebär det bara att det är väldigt mycket byggarbetsställningar, hål i gatorna, byggarbetare i supermariokläder (hängselbyxor i rött, grön eller blått. Väldigt rart), tillfälliga staket och skramliga trappor som står uppställda för att en ny väg, tågräls eller något i den stilen ska byggas under den.

Och så har vi rören. Stora rör som går som vener genom staden. Jag vet inte riktigt vad de används till, men jag gillar dem, de är så fina. Den som bestämde att de ska vara rosa och lila borde få en dagens ros. Inga ombyggnadsrör i världen har fått mig att le så många gånger som de här i Berlin. Någon som vet förresten vad de används till? Vatten?

Bröllopsrapport

Jag älskar bröllop. Kärleken liksom, finns det något mer värt att fira än den? Jag är trött i dag, och så ska det vara. Gårdagen blev hejdundrande trevlig - ceremonin var fin (brudparet behövde bara skriva under ett enda papper) och festen efteråt härlig. Och jag kan nog konstatera att tyska bröllop inte verkar skilja sig så särskilt mycket från våra svenska. Det var tal (fast inte så många som på de svenska bröllopsfester jag varit på, det kanske är en skillnad? Eller så har de bröllop jag varit på i Sverige varit extra taliga bara), det var mat, det var dans, det var tårtskärning och när någon klingklingade i glasen så skulle brudparet pussas.

Något som jag aldrig varit med om på ett svenskt bröllop däremot var att det inte verkade vara så noga med kläderna. Det stod inga anvisningar i inbjudan och det var många som inte var särskilt uppklädda alls, jeans och skjorta bara. Men det kan ju förstås också ha varit en tillfällighet, vad vet jag. 

Wedding. Fast inte där utan i Mitte.

Jag laddar. Bröllopsladdar. Snart ska jag för första gången vara med på både vigsel och bröllopsfest här Tyskland (well, bortsett från mitt eget bröllop förstås. Men det räknas inte, vårt bröllop var så svenskt ett svenskt bröllop bara kan bli, förutom att det ägde rum i Berlin). Det är våra kära tyska vänner J och T som gifter sig och det blir först en kort ceremoni på ett standesamt här i stan och efter det partaj hela natten lång.

Lite vigselkuriosa: Här i Tyskland har inte kyrkan vigselrätt som i Sverige så alla som vill bli äkta makar måste gifta sig borgerligt. Självklart går det finfint att göra det i kyrkan också, men det blir bara en symbolisk och, förstås, religiös ceremoni och har inget med byråkrati att göra. J och T är inte särskilt religiösa av sig och struntar i kyrkan helt och hållet, några andra vänner här körde borgerligt först och sen kyrka och stor fest året därpå.

Jag har hört att det den standesamtceremonin till stor del består i att skriva under papper men tänker att det måste ju vara lite mer än så? Anyway, med tanke på min gråtstatistik (jag gråter bara någon nämner ordet känslor) så ska jag nog ladda med näsdukar i vilket fall som helst. Jag kommer säkert böla mer och mer för varje underskrift brudparet gör.

En doft av Berlin

Det luktar ganska mycket kiss och bajs i Berlin. Kiss i trappuppgångar, hissar och hörn, bajs lite överallt eftersom hundbajs är något som tyvärr ingår i den berlinska gatubilden. Men säg det problem som inte går att lösa - vid U-Bahnstation Schönleinstraße i Kreuzberg, som jag förmodar luktar ganska fränt, har en initiativrik invånare satt upp en sån där doftgrej som man trycker på för att det ska lukta parfym istället för det äckliga. Det är rart tycker jag. Här kan du läsa mer om det, i tipsartidningen Tip-Berlin.

Några andra dofter jag ofta känner här är:
Shishapipor (nam, älskar den doften)
Nybakat bröd (många bagerier med öppna dörrar)
Stekt korv (alla dessa korvar. De är överallt!)
Öl (i andedräktsform, i utspilld och uttorkad form och så såklart - i nyupptappad form)
Kaffe (men det beror bara på att dricker såna kopiösa mängder själv).

Nu ska jag lukta mig vidare till nästa dagens anhalt, bebishäng vid Hauptbahnhof. Låter lite suspekt (vem vill att ens bebis ska hänga vid T-centralen liksom?) men är helt oskyldigt, jag lovar.

Inga vegokuddar direkt

Jag har hittat den. Årets julklapp alltså. På Boxhagener Strasse 32 kan du köpa köttkuddar i alla former. Mjuka, sköna, stoppade saker som ser ut som kött. Det finns massor att välja mellan - nürnbergerbroschar, fläskläggsackokuddar och säg den som aldrig längtat efter att få mysa med en rejäl salami (höhö)?
Yep, årets julklapp. Köttkuddar.

Korvbrosch, någon?

Ambulerande vardagslek

Så var det måndag igen! Härligt! Ok, jag kanske är överdrivet entusiastisk över det här med måndag till fredag och sen helg, men jag är väldigt förtjust i att för första gången på över ett år vara (lite mer) anpassad till resten av världen. Det beror förstås att sonen börjat på dagis. Förut, med både min mans och mina flummiga arbetstider, flöt allt ihop i en enda sörja men nu jäklar är det ordning på torpet! Struktur und diciplin, upp i ottan och till dagis, jobba jobba medan pojken njuter av fruktststunder och lek (det går fortfarande med bra inskolningen, han diggar dagis) och sen mer lek, fast med mig eller pappa, hela eftermiddagen. Vardag alltså, det är grejer det.

Och, det leder mig till det jag egentligen hade tänkt att skriva om i dag, nämligen det fenomenala initiativet Spielwagen. Det är en mobil lekplats som åker runt till olika ställen här i Friedrichshain och Kreuzberg och där barnen själva är med och utvecklar klätterställningarna, tornen, husen eller andra saker som byggs upp för bara för lekens skull. Helt gratis -  föreningen som driver det här lever på donationer och entusiasm (fast ibland behöver de ta ut en liten avgift, när något extra dyrt ska konstrueras).

Så ett tips nu innan säsongen tar slut och Spielwagen parkerar för vintern - ta med barnen till våra hoods och lek loss. Kommer du hit i morgon (då är de vid Traveplatz) så kan ni dansa breakdance också.

Ljuva höst

Det är underbart här nu. Fortfarande grönt men med inslag av höst. Rött, gult och orange i alléerna. Frisk men ändå mild luft, filtarna är utlagda på utserveringarna och vi njuter av vårt kaffe i höstsolen. Fåglarna fortsätter att kvittra, verkar inte vilja flyga söderut än på ett tag. Och inte jag heller.

Såhär får det gärna vara ett bra tag till.

Tiergarten