Ett halvår senare

Två dagar kvar av det gamla året och det är inte utan att jag blir lite vemodig. 2008 var ett bra år för mig. Jag bröt upp och gjorde det jag längtade efter, jag bytte land och jobb och liv och jag har inte ångrat mig en sekund.
Jag kom hit i maj, och även om jag faktiskt inte varit i Berlin hela tiden utan åkt rätt mycket fram och tillbaka till Sverige så är det ändå Berlin jag åker till när jag ska hem.

Jag vant mig vid den tyska ordningen, att ta med mig egna kassar när jag går och handlar, att Mastercard och Visa fortfarande är något nytt här och att det är kontanter som gäller. Jag har lärt mig att räkna med tre månaders administrationstid så fort jag behöver något papper från en myndighet och att det är helt oförutsägbart vem som pratar engelska och inte. Det enda riktigt tyska jag fortfarande inte kan (förutom själva tyskan) är att dansa helt ohämmat till techno, men jag jobbar på det.
Och så har jag lärt mig att ta det lugnt, att varva ner och låta dagarna vara långsamma ibland. Det är nog det bästa av allt.

Språket går bättre och bättre, jag förstår rätt mycket nu och tar mig fram bland tyskarna med en skön mischmasch av svenska, tyska och engelska. Innan 2009 är slut ska jag bara prata tyska med tyskar. Det har jag lovat mig själv.

Min gata i Friedrichshain har sakta förvandlats från en byggarbetsplats till en pittoresk kullerstengata med trädalléer och barnbutiker, men punkarna är kvar och ser argare ut än någonsin. Ingen ny jättebebisbutik har dykt upp tyvärr och jag saknar fortfarande den som låg här när vi flyttade in. Jag menar, hur många chanser i livet har man att bo bredvid en affär som har enorma sparkdräkter i latex och vuxenblöjor med nallemönster i skyltfönstret?

Jag är så nöjd och lycklig för att jag vågade ta steget, börja frilansa och flytta hit. Det har varit värt allt. Nu väntar ett ännu mer spännande 2009.

Gott nytt år!

Jul blir nyår blir fest

Sista gästerna har gått. Badvattnet tappas upp. Julen är över och nu är det vila som gäller. Fram tills dagen före nyårsafton - för då kommer nästa gäng från Sverige för att vara med om när Berlin 2008 blir Berlin 2009.

Det här är en känd nyårsstad. Jag har aldrig varit med om det själv, men tydligen ska hela innerstan bli ett enda stort partaj, med så mycket smällare och fyrverkerier att det är livsfarligt att gå ut på gatorna. Jag vet inte om det stämmer, det får vi se. Vi ska hur som helst ha ett litet nyårskalas, och eftersom vårt berlinumgänge än så länge knappast är uppe i ett schysst partyantal är det strålande att några vänner norrifrån är sugna på lite techno, öl och bockwurst.

Men tills dess - bada och vila.

Die deutschen tannenbäume

Vår gran är på plats! Tyska granar är helt perfekta. Som Musse Piggs innan Pluto river ner den. Vår är tre meter hög och hur pampig som helst. Det kändes liksom rätt att slå på stort - va fan, när det äntligen finns helt perfekta granar överallt och vi för första gången i livet har över tre meter i takhöjd (det är väldigt vanligt här i östra Berlin) så är det väl lika bra att ta i. Och jag, som är van vid att det står en sorgligt spretig svennegran i hörnet, är helt fascinerad. Eller en ympad tall, som svärfar helst har (barrar mindre, och om man tar bort grenarna och sen borrar nya hål för dem, så att den blir lite tätare, blir den så gott som perfekt. Typ).
Nu ska jag baka leebkuchen och weinachta för allt vad jag är värd. God jul!

Luciaräddning på Skavsta

Jag älskar Lucia, det är min absoluta favorithögtid. Här i Berlin blir det inga ljus i håret och natten går tunga fät, om man inte råkar jobba på ambassaden (de flyger in ett luciatåg från Sverige för att passa på att sprida lite svensk kultur till särskilda VIP-tyskar), eller har barn i svenska skolan. Jag har i flera veckor grämt mig över att jag missar lucian i år, nästan så att jag funderat på att åka hem bara för att få lyssna på Gläns över sjö och strand live, men det har bara inte funkat. Och som lite extra salt i såren så har jag varit, och kommer vara, tvungen att vara i Sverige både dagarna före den trettonde och dagarna efter för jobb. Buhu.

Men! Idag, när jag stod i incheckningkön på Skavsta flygplats, så kommer plötsligt ljusets brud i egen hög person. Ett luciatåg, bara sådär! Jag blev så lycklig att jag höll på att börja gråta. Tåget bestod av ungefär femton tjejer och en kille, alla typ fjorton. De glömde texterna hela tiden, sjöng lite småfalskt och pratade med varandra mellan låtarna, men shit va fint det var. Jag vill tacka Skavsta flygplats. All dyr mat är förlåten. Det här kommer jag leva på hela helgen.

Berlin goes Christmas

Den här helgen kan sammanfattas med ett ord: Julmarknad.
Jag är förälskad! Tyska julmarknader! Vilken grej! Tänk er, pynt i massor, julmusik och dofter av brända mandlar, kanderade äpplen, konstiga, men säkert goda, julbakelser och glüwein. Gosch, det är ju för härligt! Och jag som inte ens är nån superjulfirare.
Ah well, efter den här helgen är det ändring på det - nu är jag hur pepp som helst på pynt och julmat och julbak och hela familjen och köttbullar och revbensspjäll och lax och sill och julduk och tomtar. Vi ska ha värsta tannenbaumen har jag bestämt också. En enorm. Och en mistel, och typ tre julstjärnor! Tänk vad lite tysk julinspiration kan göra...

Young Urban Creative Internationals

Jag är en Yucie (Young Urban Creative International). De kallas så här - såna som jag och Ronnie Sandahl. Som hänger i Berlin för att det är billigt och kul medan vi jobbar på något vi själva tycker är viktigt och genialiskt. Typ skriver poesi. Eller startar websidor. Berlin är som en jättestor present till alla som drömmer om att vara fria och våga göra något från början, för bannemig - det är sjukt svårt att vara något annat än etablerad i Stockholm (även om Ronnie är det).

Berlin är förstås mycket mer än låga priser, men yeah vad jag älskar att det är billigt. Känslan av att kunna ägna mig åt det jag vill utan att ha kniven på strupen varje månad är lika med lycka. Och friheten! Den smakar kardemumma, kanel och socker. Så gott så gott.

Visst händer det att man blir trött på alla pretton här som borde klippa sig och skaffa ett jobb istället för att vara luspanka kreatörer. Som mest går runt och svamlar om att deras liv är ett konstverk som pågår hela tiden. Men så tänker jag bara när jag är lite butter, eller när en berlinare varit ovanligt otrevlig (de är generellt sätt inte särskilt trevliga här, mer om det i något inlägg längre fram).

Ps. Enligt en ny undersökning som Karolinska institutet gjort så löper de som inte är nöjda med sin chef 25 procents större risk att drabbas av en hjärtsjukdom. Och jobbar man för den dåliga chefen i mer än fyra år så ökar risken till 64 procent! Frågan är, gäller det även om man är egenföretagare? Jag kan tycka att min chef (jag) är lite slapp och odiciplinerad ibland.
Snacka om motivationshöjande i så fall.

Günstig

Mitt favoritord på tyska hittills är günstig. Det betyder ungefär "prisvärd" och används precis hela tiden. Jag blev så lycklig när jag fick ordet förklarat för mig första gången. Då förstod jag att det som min bror lärde mig för massor av år sen, som hjälpt mig så många gånger när jag haft svåra beslut att ta, är en självklar del av den tyska mentaliteten.

Det började när brorsan fick dille på att fråga sig själv "är det värt det?". Han gjorde det jämt - när han skulle köpa en liter mjölk, åka på semester, plugga, laga mat. Jag tyckte först att det lät lite överdrivet, men ju mer jag tänkte på det, desto mer insåg jag hur smart det var.

Jag började tänka på samma sätt. Frågade mig om det var värt det att stanna en timme till på festen även om det innebar att jag skulle få åka nattbuss hem (nej, men det var en ganska tråkig fest), om det var värt det att ta ett jobb jag egentligen inte ville ha men som såg bra ut i CV:t (ja, och jag har aldrig ångrat mig. Det ledde till massor av bra saker).

Jag har frågat mig om det är värt det att flytta till Berlin trots att det innebär att jag, åtminstone för en tid, ger upp en trygg inkomst och en hyfsad karriär (ja!). Om det är värt det att sitta av fyra, extremt tråkiga, timmar varje dag för att lära mig tyska (ja, men nu när vi börjat med grammatiken tvivlar jag ändå ibland).
Är det värt det så är det bara att bita ihop. Inte klaga, försöka njuta av att man är på rätt väg. Gör det man vill, har tagit beslutet från magen.

När man frågar sig om det är värt det blir besluten så mycket enklare att ta. Det blir lättare att känna efter, veta vad man vill. Det spelar ingen roll att något kostar mycket pengar, trygghet, rädsla, smärta, osäkerhet eller tid så länge det är värt det. Günstig är inte bara ett ord, det är en livsfilosofi.

Två t-shirtklänningar rikare

Idag har jag shoppat kläder. För första gången sen jag flyttade hit! Visst, det är klart att jag har handlat en tröja här och ett skärp där under mina sex månader i Berlin, men jag har faktiskt aldrig gett mig ut på stan för att köpa kläder förut. Jag har inte känt mig sugen. Det är liksom ingen shoppingstämning här. Affärerna skriker inte KOM IN BLI SNYGG, snarare har de ett politiskt budskap i skyltfönstret, som i bästa fall är tryckt på en tröja som går att köpa. Eller så heter butiken något i stil med "Everyone is beatiful" och stämmer det behöver man ju knappast gå in för att göra sig het. I Stockholm var det tvärtom, där var vägen hem från jobbet som en dragkamp med mig själv. Lyckades jag komma hem utan några kassar hade jag varit duktig. Helt sjukt.

Hur som helst, idag köpte jag kläder. För att jag behövde det, för att det jag har i garderoben är trasigt och urtvättat. Yeah, jag är så eko! Och som värsta sköna feel goodbonusen så blev min kompis uppraggad av två japaner som ville fota henne för sajten stylehunt.charmworld.jp. Bara för att hon var så cool. Yeah!

Berlin och barnen

Det råder babyboom i Prenzlauer Berg. Det är barn överallt där - på gatorna, i lekparkerna, på caféer, på axlar, i vagnar, famnar och på små träcyklar utan trampor. Överallt!
Det var någon som sa att i Bötzowviertel, som är en extra fågelkvittrande och krusidullig del av Prenzlauer Berg, bor det flest antal barn per kvadratmeter i hela Europa. Sug på den, I HELA EUROPA!

Och de ser ut att ha det bra, PB-familjerna. Nu, på höstkanten, sitter föräldrarna på de mysiga uteserveringarna kring Kollwitzplatz (också kallat "Upper Bohemia") insvepta i filtar i trendiga kulörer och smuttar på sojalattes medan barnen leker i den fantasifulla lekparken intill. Och för varje nytt par som bestämmer sig för att börja köra utan hurrar politikerna - för barn är precis vad Berlin behöver.

Tyskland har ett av de lägsta födslotalen per kvinna i hela världen (1.3), och i Berlin är det ännu värre. Det är egentligen bara i Prenzlauer Berg som det kryllar av knattar. Det är synd, för Berlin är inte bara en av de coolaste kulturstäderna i världen, det är en barnvänlig stad också. Gatorna är breda, det finns platser på dagis och tusentals fantastiska lekparker. Babygrupper, grönska, kaféer med lekrum, yoga för bebisar (ja det finns!) och miljoners miljarders butiker med babykläder, leksaker och barnmöber. Berlinare älskar barn, men de verkar inte vilja, våga, eller ha råd med att skaffa några själva. Förutom i Prenzlauer Berg då förstås...

Ich kann nicht Deutsch sprechen

Jag har kapitulerat. Tyska är skitsvårt. Jävla verbjävlar. Jag är så extremt glad över att jag är kvar i nybörjargruppen, den är perfekt för mig.

Just nu håller vi lära oss frågeorden och idag råkade jag fråga min klasskompis vem som ätit upp hennes mamma. Jag suger verkligen, men det går åtminstone framåt! För en vecka sen visste jag inte vad äta hette.

Det övergivna tivolit i Treptower Park

Först trodde jag inte att det fanns på riktigt. Öde tivolin med sönderslagna glasrutor och trasiga berg- och dalbanor är bara en skräckfilmsklyscha. Men Spreepark finns, det ligger mitt i Berlin, och även om historien om varför parken är övergiven låter som en film är den faktiskt helt sann.

Tänk dig mossa över ingången, trasiga plankor och rostiga radiobilar. Små svanbåtar som ligger och guppar i den igenvuxna dammen, ett pariserhjul som stått stilla alldeles för länge. Det är förfallet och alldeles öde, sånär som på väktarna som då och kontrollerar att ingen brutit sig in, och deras stora schäfrar.




















Parken öppnades för första gången 1969. Det gick bra till en början, omkring 1.5 miljoner besökte den varje år. 1991 tog affärsmannen Norbert Witte över driften, det borde han aldrig ha gjort. Norbert investerade i fel saker, och mer än han hade råd med. Parken drevs sakta men säkert mot en allt sämre ekonomi. Besökarna svek och snart kom bara 400 000 om året.
Skulderna uppgick till över 11 miljoner euro.

2002 lyckades Witte på något mystiskt sätt få tillstånd att skicka flera åkattraktioner till Peru, trots att Spreepark var konkurshotat. Han påstod att de skulle dit för att repareras, men ljög. I själva verket tänkte han fly från sin skulder. Attraktionerna skulle han använda på sitt nya tivoli, Lunapark, utanför Lima.




















Planen gick sådär. Flera av åkattraktionerna gick sönder under färden till Peru och pengarna för att starta Lunapark räckte inte. Men Norbert Witte gav inte upp. 2004 kom han på den lysande idén att stoppa in 180 kilo kokain i sin flygande matta och sen skicka åbäket till Tyskland. Han ertappades och dömdes till sju år fängelse. Några år senare dömdes även hans son till fängelse för att ha smugglat droger. Marcel Witte, pappa upp i dagen, fick 20 års fängelse.

Och Spree park då? Det står där, övergivet sen Norbert smet till Peru. Ingen har råd att rusta upp det, ingen vill driva det. Spreepark är sorgset, mystiskt, magiskt och utan tvekan ett av Berlins coolaste ställen. Det är förbjudet att gå in, men man kan se rätt mycket från promenadvägen som går runt Treptower park. Sen kan man ju vara lite modig också...

Ich komme aus Schweden

Ich heisse Johanna. Wie heisst du?

Fyra timmar om dan. En boll som skickas mellan oss stackars verbtragglande invandrare. Den som har bollen får prata. Den är röd och har små taggar.

Ich komme aus Schweden. Woher kommst du?

Jag är den enda från Sverige i klassen, resten kommer från USA, Japan, Australien, England, Polen och Italien. Det innebär tyvärr att jag, trots att jag är nybörjare, har det rätt mycket enklare än de andra. Jag kan ingen grammatik och jag har ingen aning om om det ska vara die, das eller der - men bein och haus heter ben och hus på svenska och jag behöver inte ägna tio minuter varje lektion åt att öva på att säga ååååå, äääääää och ööööö. Jag är lite uttråkad faktiskt, men om jag skulle hoppa upp en klass skulle jag säkert fatta nada. Så vad göra?

Ich habe ein dilemma.

Tschüs!

Chick on speed

Idag har jag varit på tysk spinning. Det är inte som svensk spinning. Åtminstone inte den friskis och svettisvariant jag är van vid.
Intruktören betedde sig som en dvärgpudel på speed, högröd i ansiktet och helt studsig - och det trots att hon hade lett passet innan också. Innan vi kommit igång sprang hon maniskt omkring och hjälpte alla att ställa in sina cyklar, vare sig de ville eller inte, och sen sjöng hon med i precis varenda eurotechnolåt hon spelade. Hon hann med rätt många.
Yeeeaahhh - I'm in heaveeeeen! Dumdadumdadumdadumdadum!
Så fort någon råkade se lite ansträngd ut skrattade hon som att hon precis hört världens bästa skämt och skrek nåt tyskt om att vi var ena riktiga kämpar.
Sen, när vi blivit svettiga, och det blev vi snabbt eftersom hon ville att vi skulle cykla superfort oavsett vilket motstånd vi hade och samtidigt göra armhävningar på styret (det är jättesvårt och ser helt sjukt ut), studsade hon av sin cykel och började vifta med en jättehandduk för att ge oss lite svalka.

Jag lovar att hon hade varit på Berghain och knarkat hela helgen.

Livet som utlandssvensk

Det finns en sak som verkligen suger med att flytta utomlands och det är att vännerna och familjen plötsligt är så långt borta. Även om jag åker till Sverige ganska ofta så är det svårt att hinna träffa ens en bråkdel av alla jag saknar.

Jag har precis kommit tillbaka efter några jobbdagar i Stockholm, och den här gången hann jag med ett besök hos farmor, en middag med min ena bror och en med en kompis, en frukost med två andra kompisar och en blixtvisit hos bror nummer två innan flygbussen gick. Tre dagar och inte en vaken stund som inte utnyttjades till max.

Första gångerna jag skulle åka hem gjorde jag helt bisarra scheman för att hinna träffa så många som möjligt. Men det ledde bara till ångest och tokstress. Nu skiter jag i planeringen, att spontanringa någon och föreslå en middag eller fika är både roligare och mer spännande - vem kommer ha tid att träffa mig den här gången? Jag har insett och accepterat att jag inte kan hänga med mina vänner lika ofta som förut. Jag valde att flytta hit och i det valet ingick det att sakna och, då och då, ha dåligt samvete för att jag är här när de är där.

Så, till alla er jag inte hunnit träffa sen jag flyttade: Jag saknar er! Jag tänker på er! Skaffa skype!

Be Berlin

Mer än fem månader i stan och jag måste fortfarande nypa mig själv i armen ibland för att förstå att jag lever det här livet, och att det inte är planerat att ta slut snart. Jag bor i en stad som tillåter mig att ta det lugnare och vara precis den jag är.

Berlins slogan är sen en tid tillbaka ”Be Berlin”. Känns lite platt och intetsägande till en början kanske, men ju mer jag tänker på parollen desto bättre blir den. Det är lätt att identifiera sig med Berlin, staden är så mycket av allt att de flesta kan känna sig hemma här. Den är flummig, konstnärlig, strukturerad och jordnära, utåtriktad, blyg, ny och gammal. Eller som min pojkvän sa ”du kan använda vilka ord som helst för att beskriva Berlin, det kommer stämma ändå”.

Här kan du vara vem du vill, du behöver inte foga in dig i någon mall. Bäst blir du en del av staden genom att vara dig själv - för mig är det det som menas med att vara Berlin.
Så gör som borgmästaren säger, Be Berlin. Jag rekommenderar det.

Dagens citat

"So how come you don't speak german?
Are you lazy or just stupid?"
Peter, Shiatsumassör och berlinbo som jag intervjuade häromdagen. Jag skyllde på den tyska byråkratin.

Minnen från när muren föll

Jag besökte ett sweamöte häromdagen. Swea är en organisation för svenska kvinnor som bor i utlandet. Medlemmarna är för det mesta i övre medelåldern och på deras möten dricker de vin, går på konstutställningar och pratar om sina liv. De flesta i Berlinklubben har levt i här i över 20 år och mellan tuggorna, det bjöds på räkor, fick jag för första gången höra berättelser om hur det var att leva i en delad stad – och sedan se hur allt förändrades.

”Jag kommer ihåg att de luktade något hemskt när muren föll. Alla var ute på stan och firade och det var trabanter överallt - de stinker ju så med sina tvåtaktsmotorer. Men det var roligt, verkligen en glädjens tid.”

”Ingen i väst hade ju trott att DDR skulle falla. Vi var övertygade om att hela Berlin förr eller senare skulle bli kommunistiskt. Alla var så förvånade när muren revs, vi bara gapade.”

”Varje gång man skulle åka genom öst, för att till exempel ta sig hem till Sverige med bil eller tåg, var det en riktig pers. Det var så nervöst vid gränskontrollerna, gränsvakterna var så otäcka och man hade aldrig någon aning om ifall de skulle neka dig att åka över gränsen.”

Återigen blev jag påmind om att det inte var särskilt länge sen allt hände.

Jag bor här nu

Det tog ett tag, jag har känt mig som en kvarlämnad turist hela sommaren, men igår kom den. Jag satt på cykeln, det var rätt mycket trafik, och så PANG så var den bara där. Hemmakänslan.
Den utlöstes av att jag hade blicken på ett gatusträck och tänkte: Det här gatusträcket kan jag. Såhär ser ett berlinskt gatusträck ut och det känns bekant, jag är hemma när det ser ut såhär.

Märkligt. Man hade ju kunnat tänka sig att det skulle vara nåt annat, lite mer betydelsefullt som fick mig att känna mig som en riktig berlinbo. Att jag börjar bete mig mer som en tysk till exempel, packar maten på packamatenskrivbordet på Lidl eller kanske rent av börjar pratar tyska, men icke. Jag tittade ner i gatan. Muntert. Men ganska mysigt att inte vara en turist längre.

Berlin går hela vägen - åt alla håll

Jag brukar ofta säga att Berlin är en kontrasternas stad och det blir bara mer och mer tydligt ju längre jag bor här. Det är husen, där det nergångna med trasiga fönsterrutor och kulhål i väggarna står bredvid det nyrenoverade, med vita fasader och snirkliga krusiduller över burspråken. Det är människorna, som varken är särskilt hjälpsamma eller framåt, men grymma på att festa och som älskar att gå ut. Och det är det minst sagt ohälsosamma sättet att leva på, med öl till frukost, schnitzel och party dygnet runt i kontrast till den nästa knäppa fokuseringen på hälsa. Här ligger det ekomatbutiker i nästan alla kvarter, ett yogaställe på varenda gata i innerstan och varje lunchkafé med självaktning har linssoppa på menyn.

Slutsats: I Berlin kan du ha den bästa kombinationssemestern ever. Festa som en galning i början, bli en yogi-vegan i slutet.
Kontraster är det bästa jag vet.

Min älskade stad

Det här är Berlin för mig...

Berlinerliv

Tillbaka i Berlin. Igen!
En skön effekt av att jag måste vara hemifrån mycket när jag jobbar är att jag njuter så av att komma tillbaka hit. Lugn och ro, långa frukostar med vänner, en vardag fylld av färg och spontanitet.
Idag ska jag fika med några kompisar, vi ska testa ett chokladcafé vid Helmholtzplatz. Kan livet bli bättre?

Slutsightseeat

Idag har jag vinkat av vår tolfte och trettonde gäst för sommaren. Stackarna fick sightseea utan min hjälp, jag kunde bara inte. Efter en hel sommar full av murbitar, museum, KaDeWe och Gedächtniskirche äter jag hellre ruttna bönor än ger mig ut än en gång med guideboken i högsta hugg (Gedächtniskirche råkar jag förresten alltid kalla Geschlechtskirche, som tydligen betyder könskyrka. Skitsvårt att komma ihåg skillnaden, det låter likadant!).

Min sightseeingdel av hjärnan har stängt av, den strejkar, orkar inte mer. Jag vill hellre sitta på balkongen mot gården, studera grannarna i huset mittemot, testa det nya kaféet runt hörnet. Vara hemma, jogga i den närmaste parken. Om någon sätter en Lonely Planet Berlin i händerna på mig en gång till så börjar jag gråta.

Men, en sista sightseeinggrej hängde jag med på. Efter ett djupt andetag och lite lugnande meditation följde jag med mina vänner till pampiga Reichstag. Det är ett stort hus. Med örnar på fasaden. Från taket såg man hela Berlin. Det var fint, men nu måste jag vila.

Och bloggen ska också vila i några veckor, jag ska till Sverige och göra teve. Tillbaka i september!

PS. Grannarna brukar förresten ha väldigt mycket och synlig sex, så ni förstår ju att det är mer spännande än könskyrkan.

Tyska för invandrare

Idag har jag anmält mig till en kurs i tyska för invandrare. Kursen börjar i oktober, men min anmälan kom ändå i sista sekund – här i Tyskland ska ju alla papper slussas omkring mellan hundra myndigheter innan de får sin stämpel.
Ironiskt nog talar tanten som sköter administrationen på språkskolan ingen engelska alls. Att jag inte kan tyska – det var ju liksom själva anledningen för mig att vara där - verkade hon inte se som något problem när hon började förklara saker för mig. När jag lite försiktigt avbröt henne och sa ”ich verstehe nicht” började hon prata v-ä-l-d-i-g-t- l-å-n-g-s-a-m-t istället. Den metoden fungerar ju ganska bra på mig, som är svensk och åtminstone förstår var fjärde ord, men jag blir väldigt nyfiken på hur hon gör när det kommer in en stackars eritrean eller portugis.
Ah well, tanten lyckades förklara för mig att jag, där och då, skulle få göra ett test för att hon skulle kunna avgöra vilken nivå jag ligger på. Hjälp! Ett surpriseprov!
Jag gjorde testet, chansade i princip på alla was, bin, sie och sehr och gav det till tanten. Hon tittade igenom det med rynkade ögonbryn och grymtade sen ett litet ”hm”, vilket jag antar betyder att jag ligger på nivå 0 och att det kommer dröja längre innan jag och hon kan prata snabbt med varandra. Men jawohl, det känns bra att vara anmäld.

Rapport från Berlins fem städer

Friedrichshain luktar hundbajs. På gatorna ligger det högar överallt – små lortar, stora korvar, rejäla bumlingar. Det finns alla sorter. Klotter på väggarna, punkare med smutsiga kläder, en flaska öl i handen redan vid niotiden på morgonen. Det är ruffigt men charmigt, billigt men inte längre fattigt. Investerarna har hittat hit. Nere vid bargatan Simon Dach är vartannat hus renoverat, med nya snirkliga balkonger och vita väggar. Inuti bor det danskar som hoppas på att priserna ska stiga - en lägenhet här kostar en tredjedel av vad ett motsvarande ställe i Köpenhamn skulle gå på. De kommer göra sina vinster, Friedrichshain är trots hundbajset en underbar stadsdel med sina många barer, klubbar, caféer och små butiker.

I Kreuzberg är det också ruffigt, men på ett annat sätt. Där är inte kontrasterna lika påtagliga, putsade hus inte lika vanliga. Stämningen är mustig och färgglad. Kreuzberg ligger i västberlin och är turkarnas, studenternas och bohemernas kvarter. Fruktstånd, barer och musik. Konstnärligt och exotiskt. Berlins multikulturella centrum.

I Prenzlauer Berg är det rent, i alla fall i de områden som varit hippa att bo i länge. Där ligger det inget hundbajs, och hundägarna har, precis som i Sverige, en liten påse knuten kring kopplet när de är ute och går. I Prenzlauer Berg trängs barnvagnarna på uteserveringarna. Människorna är hela och rena, det dricks latte och äts italienischer früstuck med tre sorter salami. I Prenzlauer berg är det polerat och lika bländande som en rad hollywoodtänder. Fräscht, snyggt, dyrt, men avspänt á la Berlin.

På Mitte blir man inte klok. Där vallas turisterna omkring i horder, från Checkpoint Charlie till Hackeshen Höfe och Fernsehturm. Gigantiska museibyggnader, universitet och kyrkor blandas med knarkarkvarter och bortglömda lekparker. Designerbutiker och chica espressocaféer ligger på samma gata som de översminkade kvinnorna i kortkort och leopardstövlar går på. Galna kontraster, överallt.

I Charlottenburg är det stort och pampigt. Där ligger den stora shoppinggatan Kurfürstendamm, det anrika varuhuset KaDeWe och Zoologischer Garten. Tjock trafik, varannat fordon en sightseeingbuss och dyra pizzor på uteserveringar där inga tyskar sitter. Om många andra delar av Berlin andas lugn och ro, är Charlottenburg pulserande och stort.

Berlin är inte en stad. Och inte är det två, som för bara några år sedan. Det är minst fem.

Ska man vara fin ska man vara religiös

Om man vill vara hipp så ska man gå med i Kabbalarörelsen. Det har jag lärt mig efter en dag på Berlin Fashion Week. Jag ska klä mig i grått, ha solglasögon på mig inomhus och vara religiös á la Madonna. Jag kunde inte vara mer fel när jag anlände vid det stora tältet på Bebelplatz i morse, färgglad och utan solglasögon. Som tur var kom en väldigt rätt människa till min undsättning, hon satte snabbt på mig ett rött band kring handleden och så fick jag åtminstone till en fashion detail.
Det du, trodde du inte va? Kabbala liksom. Ah well, vad gör man inte för lite gratissprit?

Från en berlinfärsking till en annan

Snart har jag bott här i tre månader. Är jag en fullfjädrad artypartyexpert? Knappast. Har jag koll på currywursten? Nope. Hittar jag? Nja... Hem kanske. Nädu, elva veckor gör ingen berlinare - jag känner mig snarare som en turist som glömde bort att åka hem. Men, lite visdom har jag ändå samlat på mig under min tid här. Praktiska råd till andra berlinare-to-be. Fast jag kanske måste uppdatera dem senare, när jag blivit ännu visare.

- Lär dig tyska
Berlin må vara en internationell stad, men språket som talas är ändå tyska. De flesta berlinare är faktiskt kassa på engelska, eller alldeles för blyga för att våga sig på mer än ett ”hello”. Visst tar du dig fram utan att kunna språket, men förbered dig på att vara beroende av vänner som kan ringa till kundtjänst när internet krånglar, eller hjälpa dig att hitta i byråkratidjungeln. Att kunna tyska gör berlinboendet både lättare och roligare så anmäl dig till en språkkurs fortare än du kan säga currywurst. Som EU-medborgare får du dessutom 100 språklektioner för 100 euro. Billigt va?

- Fundera på hur länge du kommer vilja vara här
Folk med koll på sin framtid får fantastiska erbjudanden här. För flummon som jag, som knappt vet vad jag ska göra i morgon och verkligen inte vill binda mig till läskiga kontrakt, blir det dyrt. I Tyskland gäller avtalen för mobilabonnemang, internet och gym oftast för två år. Det går att hitta alternativ där du inte är fast lika längre, men urvalet är begränsat och det blir schweindyrt.

- Kom ihåg att skriva in dig
Det är en ynklig papperslapp, tunn som den billigaste servetten från Lidl, och den bevisar att du bor i Berlin. Utan din anmeldesbestätigung är du förlorad. Du får inte hyra bil, inte skaffa gymkort, inte gå i språkskola, inte jobba. Den sorgliga lilla servetten blir din bästa vän, så ta väl hand om den.
En anmeldesbestätigung får du på närmaste bürgeramt, som är något slags stadsdelskontor.

- Ta kontakt med folk
Brukar du inte vara framåt hemma i Sverige, är det dags att bli det nu. Som nyanländ utlänning är det bara att köra på. Fråga någon när du undrar saker, ta kontakt, föreslå fika. Att vara blyg och kräsen blir bara trist. Här är det dessutom mycket lättare att börja prata med folk på stan. Jag har inte bestämt mig för om det beror på mig eller på Berlin. Kanske en kombo.

- Acceptera att det tar energi att flytta till ett annat liv
I början kunde jag inte fatta varför jag var så trött hela tiden. Okej, jag hade några månaders sömnbrist att ta igen, men jag tror också att det berodde på själva omställningen. Det är stort att byta ut hela det koncept man är van vid mot något annat. Det tar energi att kommunicera på ett annat språk, få nya vänner, lära sig hitta, förstå vad man håller på med. Pressa inte fram ditt nya liv när du kommer hit, låt det ta lite tid att få struktur på vardagen. Njut av att äntligen ha tagit det stora steget, innan du låter det nya bli vardag.

Till sist. Berlin är en underbar stad att komma till. Den är välkomnande, lugn och kreativ. Do it. Det kommer göra dig gott. Jag menar, vem trivs inte en stad som har ”Be Berlin” som slogan?

Ps. Tack alla ni som kommenterat så fint, det värmer ända in i själaroten.

Att ha besök

Det här är mitt nya land. Jag bor här - jo det är svårt att fatta. Det här är min gata och där borta, där ser ni min nya mataffär. Lite längre bort, åt höger, där ligger gymmet jag brukar gå till och går ni till vänster ser ni var jag brukar träffa mina vänner för att ta en weissbier. Titta på den där herrgårmangubben med hatten, den är östtysk. Och där är tevetornet, det kommer ni se var ni än är i Berlin, visst är det fint?

Så låter jag. Hela tiden. Det är underbart att ha besök av vänner och familj, men jag börjar känna mig som en förinspelad sightseeingrobot. Jag måste börja variera mig. Det här håller inte i längden.

I en stad där historien är ny

Madame Tussauds har öppnat här. Det tog två timmar, sen var Adolf Hitlers vaxdockehuvud avhugget. Att prata, skämta om eller göra en docka av Hitler i Berlin är som att pressa hårt på en triggerpunkt. Att skoja om DDR-regimen kan också vara känsligt, men på ett annorlunda sätt. Kanske för att den inte är i närheten lika obegriplig som förintelsen.

I Berlin är historien påtagligt närvarande. Du är mitt i den när du promenerar längs de bitar av muren som fortfarande står kvar eller lyssnar på debatten om Tempelhof – Hitlers paradflygplats som nu ska läggas ner. Och Berlinarna verkar ha ett kluvet förhållande till sin historia. Det är som att de inte vill annat än att gå vidare, samtidigt som de ständigt påminner sig själva om det som hänt. Platsen där Hitlers kropp brändes efter hans död är idag en parkeringsplats, men inte långt därifrån har Holocaust Memorial byggts - på en enormt stor yta dessutom. Det är tabu att prata om Hitler, men på tv-nyheterna berättas det ständigt om Israel-Palestinakonflikten. Kanske är det ett sätt att säga förlåt.

Vart du än går i Berlin blir du påmind om vad som pågått här, vare sig det handlar om muren eller nazisterna. För en Berlinare är inte historien något avlägset för länge sen. Den pågår hela tiden, och varje generation här måste göra sin egen definition av det som hänt. I en stad där förändringarna varit så stora och skett under så kort tid, är det inte konstigt att de fortfarande bearbetas för fullt. Och det är inte konstigt att Hitlers huvud på Madame Tussauds huggs av efter bara två timmar.

Här har du din Berlinsemester

Det är en hel del vänner och bekanta som kontaktat mig den senaste tiden för att få tips på vad man ska göra under sin semester här i Berlin. Här är mina favoriter, än så länge.

Häng!
Berlin är världens bästa hängstad. Det finns kaféer precis överallt, men sök dig gärna till Prenzlauer Berg eller Friedrischshain för den mysigaste stämningen och det skönaste fågelkvittret. Sojamjölk serveras överallt och du har råd att dricka många kaffekoppar - att fika här är betydligt billigare än i Stockholm.

Vill du hellre sitta på gräs kan du söka dig till en av stans alla parker - Tiergarten, Volkspark Friedrischshain, Treptower park… Du kommer inte att vara ensam, tyskarna gillar sin grönska och det brukar vara trevlig stämning och mycket hålligång om somrarna. Särskilt i Volkspark Friedrichshain. Där kan du klä av dig naken om du får lust också, åtminstone om du går bort till nudisthörnet.

Holocaust Memorial
Ett av alla Berlins minnesmonument över förintelsens offer, och ett sightseeingmåste. Holcaust Memorial består av 2711 gigantiska betongblock, placerade på en yta stor som en fotbollsplan. Monumentet, som stod klart 2006, är ett av Berlins mest kontroversiella byggen någonsin och fördes upp under mycket rabalder – många berlinare tyckte att det redan fanns tillräckligt med minnesmonument i staden och att det dessutom var alldeles för stort. Tanken är att betongblocken ska symbolisera judarnas utsatthet under andra världskriget, och tar man sig en promenad längs de smala gångarna mellan blocken är det inte svårt att förstå hur Peter Eisenman, arkitekten bakom bygget, tänkte. Det enda du ser är betongväggar, du har ingen aning om vad som väntar runt hörnet. Rakt ovanför dig finns himmelen och friheten, men du kan inte ta dig dit om du inte går genom gångarna. Det är starkt, och lite läskigt.

Tevetornet
365 meter upp luften ser du hela Berlin på en gång. Mäktigt och lärorikt. Jag måste säga att jag inte riktigt hade fattat hur allt hängde ihop förrän jag stod där uppe och blickade ut. Som en karta, fast mycket bättre och roligare. Och så är ju tevetornet så sjukt snyggt också.

Hackeschen Höfe och Varietéteater
Jag älskar när folk gör akrobatkonster i linor, jonglerar med trettioelva bollar samtidigt eller snurrar inuti ett jättehjul av plåt. Närvaron är total, både på scenen och i publiken, det är sensuellt och vackert. Berlin har en tradition av varietéteater som sträcker sig långt tillbaka och en gedigen varietéscen, men för den som inte orkar leta reda på det bästa just nu är Chamalionteatern i Hackeschen Höfe (Mitte) ett bra alternativ. Här verkar det alltid gå nåt bra och Hackeschen Höfe är ett mysigt område, fyllt med Berlinhistoria. Missa inte att efter föreställningen gå på tapasrestaurangen Yo Soy precis utanför Höfe-området, på Rosenthaler strasse. Väldigt god mat.

Secondhand!
Garage på Ahornstrasse, Stiefelkombinat på Eberswalderstrasse, Colours på Bergmannstrasse - jag håller på att upptäcka Berlins second handutbud för fullt. Än så länge är det bra, riktigt bra. Ge det en eftermiddag när du är här, du kan göra grymma fynd. Inte minst i de butiker som kör med kilopris. Berlinarna själva gillar second hand och de klär sig gärna i omgjorda, upp och ned och ut och invända kläder. Pretentiöst så det slår över till fånigt ibland, men betydligt mindre ängsligt än i Stockholm. Här vågar folk klä sig som de känner sig.

På bilden: Mitt bästa secondhandfynd hittills - skärp och kompis i ett! Jag har döpt ansiktet till Burkhardt.

Än så länge är det mest östra Berlin som gäller, väst väntar fortfarande på att bli upptäckt av mig. Jag återkommer!

Fri från krav med lust att leka

”I Berlin kan jag andas.” Så beskrev en av mina nya vänner sitt liv här.
Man behöver egentligen inte säga så mycket mer, det är precis så det känns.
I Berlin finns inga krav, inte utifrån i alla fall. Här tas kreativitet och leklust på allvar och du har råd att vara flummig, barnslig, en drömmare. I Berlin kan du vara precis så vuxen och lyckad du väljer att vara, och vad vuxen och lyckad innebär bestämmer du själv.

Berlin är en stad fylld av konstnärer och studenter. Den ligger långt från industrierna och de stora företagen i forna Västtyskland och tempot är lugnt. Här går dagarna medan fåglarna kvittrar och du låter lusten styra när du väljer vad du vill uppleva bland allt som händer. Konserter, festivaler, konstutställningar – här går över 2000 event av stapeln varje dag.

Att flytta hit var för mig en befrielse. Jag flydde från karriär, svindyra lägenhetslån och späckade dagar. Fortfarande är jag inte helt fri, mina krav hemifrån, eller kanske snarare inifrån, hinner ikapp mig ibland. Det är svårt, men jag känner ändå att jag sakta men säkert börjar anpassa mig till mitt nya, lugnare liv. Varje dag tränar jag på att låta var sak ta sin tid, på att inte gå upp i varv och känna pressen att prestera mera, bättre, snabbare. Precis som så många andra här kom jag hit för att bara få vara lite mer, bli lugnare och mer närvarande, och det funkar. Berlin funkar på mig!



Här är en caféfavorit: Glücklich am park på Kastanienallé.

Berlin-Tokyo-Tokyo-Berlin

OK, Tokyo är en annan planet. Jag har varit där i en dryg vecka och det var blinkande neonskyltar, miljoner rasslande spelautomater, vuxna kvinnor utklädda till prinssessor, Hello kitty, love hotels och varuhus öppna till tre på morgonen. Och så alla människor, överallt, hela tiden.

35 miljoner bor i Tokyo, och det är trångt. Kollektivtrafiken är som sillburkar på räls och håller du inte ditt sällskap i handen är det kört. Myllret slukar allt. I Berlin, som är byggt för fem miljoner, bor det drygt tre, och här är det aldrig ont om utrymme. Gatorna är breda, lägenheterna stora, du kan sitta ner när du åker
tunnelbana och det finns alltid tomma platser kvar i biosalongen. Det är bekvämt, men sett ur en politisk synvinkel ett stort problem. Berlin behöver fler människor. Som tjänar pengar och som utnyttjar allt det rymliga som kostar. Att staden för varje år förstärker sin image som ett kreativt centrum hjälper inte så länge den kreativa befolkningen inte betalar mer skatt.
”Fattig men sexig” sa borgmästaren för några år sen när han skulle beskriva sin hemstad, och det stämmer verkligen. Berlin luktar inte pengar någonstans och är i jämförelse med Tokyo tomt som en skolsal i juli, men staden är rik på kultur och inspiration.
Det är Tokyo också. Tror jag. Intrycken är så många och intensiva att jag har svårt att sortera vad jag faktiskt upplevt. Och jag måste nog säga att det efter en vecka i myllret är mumma för själen att komma hem till min rymliga, fattiga och sexiga hemstad.

Berlin - sexmekka på gott och ont

Jag har varit i Sverige under ett par dagar. Det var kul, men jag måste säga att det är skönt att vara tillbaka. Jag har saknat fågelkvittret i allén utanför, thaikrogen utanför dörren och vår nya fina lägenhet. Jag har fått ett nytt hemma.

Under tiden jag varit borta har mitt kvarter i Friedrichshain förändrats. De nya kullerstenarna precis utanför mitt hus ligger på plats, fler arga punkaffischer har kommit upp på väggarna och, det största av allt, fetischbutiken för sådana som gillar att klä ut sig till jättebebisar har slagit igen. Jag är förkrossad - var ska jag nu gå och köpa gigantiska babytrosor och latexsparkdräkter? De som köpt butiken ska börja sälja handgjorda barnmöbler istället, och omvandlingen känns väldigt typiskt för Friedrichshain. Punk, underground och fetisch håller sakta men säkert på att bytas ut till trendigt, putsat och barnvänligt. Det är både trevligt och tråkigt, fast kanske mer tråkigt ändå. Jag gillar att sexleksaksbutiker ligger vägg i vägg med restauranger och att det finns en särskild plats för nudister mitt i Volkspark Friedrichshain som annars är full av rutschkanor och sagostatyer. Det är så Berlinigt, och för mig, fortfarande exotiskt. Samtidigt upptäcker jag fler och fler mörka sidor av den tyska sexmentaliteten. Här är det lagligt med prostitution, man kan göra avdrag för dildos om man använder dem i tjänst, och unga flickor står längs med de ökända gatorna dygnet runt. På teve har ordlekstjejerna bara trosor på sig och att sälja bilar med hjälp av åmande blondiner är fortfarande populärt. I Berlin må det vara härligt öppet, men Berlin ligger i Tyskland som har en hel del kvar att lära om sexism och jämställdhet.
Hur som helst, jag kommer jag sakna att gå förbi skyltfönstret med sparkdräkter för 180 cm långa män, och att fnissa åt den rultiga gamla tanten som drev butiken. Det ska bli intressant att se om hennes kunder fortsätter att söka sig dit. Kanske lägger de sig i en nysnickrad barnsäng och skriker lite…

Få polare i Berlin ingen lek

Berlinare är svåra att komma inpå livet, har jag hört. De ska tydligen vara värre än svenskar. Det är inte ovanligt att det dröjer flera år innan du börjar prata om något annat än jobb med en arbetskompis, och att få nya Berlinska vänner är en riktig utmaning. Det här gör mig lite orolig - hur ska det gå för mig och punkaren på hörnet med det gröna håret som jag ska bli kompis med?
Det löser sig, ich liebe utmaningar. Jag ska nog charma honom.

Harmonisk och lycklig med ordnung i matkassen

Mitt liv i Berlin börjar sakta men säkert ta form. Jag har lärt mig tyska (javisst, det gick på tre dagar), jag har ätit wurst och schnitzel, jag har varit på allsång i en biergarten och jag har skrivit in mig i folkbokföringen. Man kan nog säga att jag är så gott som tysk vid det här laget. Förutom en sak. Jag har fortfarande inte blivit ett med den tyska ordningen. Trots att jag varit här i snart två veckor är mina papper är hopplöst oorganiserade, jag är ganska pladdrig och osammanhängande när jag pratar och nej – jag har inte fått in den rätta packa-matvaror-tekniken.

Alla ni som brukar handla på Lidl vet ju att tyskar inte gillar att packa sin påse vid kassan. Jag kan tänka mig att vi är rätt många svenskar som drabbats av Lidlstressen. Alltså att inte hinna få ner sina matvaror tillräckligt snabbt i påsen, för att uppsamlingsplatsen där rullbandet slutar är så förbannat liten. Lidlstressen är ett resultat av en klassisk kulturkrock, varenda tysk vet att man ska packa sina varor vid en bänk lite längre bort. Vad som är poängen med det här systemet har jag funderat rätt mycket på - det är ju ineffektivt att först packa upp varorna på rullbandet, sen lägga ner dem i korgen igen, gå till en bänk och först efter det lägga dem påsen.
Men så här om dagen kom jag på det - tyskar vill ju ha ordning!

Det är inte bara byråkratin som är helt galet uppstyrd, en god tysk skulle aldrig slänga ner sina varor i påsen utan att först ha utformat en plan på hur allt ska placeras. Mjölkkartongerna ska ligga dikt an mot varandra och bananerna ska få en specialdesignad bananplats mellan till exempel smöret och ölen. För att matkassen ska bli så perfekt packad som möjligt krävs det tid, tankemöda och en bra plats där man kan stå och strukturera sitt packande. Ett slags packningsskrivbord. Jag tycker att det är lite rart och tänker att det kanske fungerar meditativt för tyskarna. Som ett pyssel liksom. De kanske tänker ”åh va skönt det ska bli med en stund för mig själv när jag står och strukturerar upp mina varor i affären idag”. Skulle det vara så betyder det att tyskar generellt sätt inte alls är läskiga kontrollfreaks, de har bara kommit på ett bra sätt att få en stund för sig själva på. Sortera och strukturera dig harmonisk, liksom. Uppdrag till mig själv: anamma den tyska ordnungen. Nu ska jag bli en filbunke personifierad.

Alla vägar går mot IKEA - sad but true

Om man tar motorvägen mot Schönefeld så hamnar man i Sverige. Och då menar jag inte efter femton timmar - det räcker med en halvtimmes bilresa. Där ligger nämligen IKEA. Willkommen nach Schweden står det på skylten, och tacka gudarna för att Sverige ligger i Berlin också. Efter att ha ägnat två dagar åt att titta in i varenda möbelbutik i hela stan har jag och pojkvännen konstaterat att Berlin, trots sin trendighet, inte har någon vidare möbelkultur. Soffor i persikofärgad mockaimitation och plastblommor är sjukt populärt här, och rundade former på allt verkar vara det senaste. Överhuvud taget ser det ut som om det senaste stått i butikerna i sisådär femton år. I tisdags gav vi upp och gjorde som alla våra svenska bekanta här redan gjort. Vi åkte hem för att köpa möbler. Hem till Sverige i Schönefeld.


Noterat: Här i Tyskland kostar Ikeakorven en hel euro, men då får man både rostad lök och saltgurka till.

Med brandbomber utanför porten

Vår gata har visat sig vara själva navet för de alternativa i Berlin, och det är en krigszon. I takt med att husen rustas upp och blir dyrare att bo i, tvingas de med lägre inkomst längre och längre ut i förorterna. Yuppification, kallas det. Idag hittade jag en molotovcocktail bara några meter från vår port. Hjälp.

Rigaer Strasse 94 blev, som så många andra hus i här i Friedrichshain, ockuperat precis efter att muren fallit 1989. Huset beskrivs som ett kulturprojekt och här har man genom alla år kunnat bo i kollektiv, festa, äta billig mat och gå på konserter. Det har dessutom fungerat som en mötesplats för de andra squattarna i området. 1992 fick ockupanterna laglig rätt att hyra huset, och allt var frid och fröjd tills Dr. Suitbert Beulker fick upp ögonen för det. Han ville köpa huset, köra ut kulturprojektet, renovera och höja hyrorna. Staden Berlin sa ja, men hyresgästerna på Rigaer Strasse 94 sa nej - och det är här de hemmagjorda bomberna kommer in i bilden. På en affisch några hus från vårt läste jag att evakueringen av Rigaer Strasse 94 är nära och när den blir av blir det krig. Då ska, står det, ”inte bara skyarna stå i brand”. Fan, varför kan inte alla bara vara vänner?

Krusidullbalkonger vs punkare i Friedrichshain

Jag slumrade till någon gång mellan Rostock och Alt Schwerin, men när vi svängt av från motorvägen in på Prenzlauer allé och tevetornet låg rakt framför oss, väckte pojkvännen mig. Han vet att jag älskar tevetornet. Det blinkade svagt i nattmörkret långt där framme. Shit, det är så sjukt snyggt. Jag vill ha tevetornet. Hemma.

Vi bor i Friedrichshain. Ett hippt men ganska ökänt område. Många, framför allt andra tyskar, frågar oss hur vi har vågat skaffa lägenhet här. Rykten går om att det bråkas på nätterna och det händer, enligt en polis vi träffade i morse, att en och annan bil sätts i brand. Friedrichshain är fullt av punkare. De är svartklädda, har tatueringar på halsen, säkerhetsnålar i öronen, massor av hundar och alltid en cigg i handen. Jag har förstått att de avskyr att området rustas upp och sakta men säkert förvandlas till något slags Vasastan, att skandinaver söker sig hit för att köpa nyrenoverade våningar med stuckatur. Mitt emot vårt hus finns ett stort punksquat med fasaden helt täckt i grafitti, och i samma byggnad som vår ligger en affär som säljer punkmusik, kläder och hårfärg. I dörröppningen till affären brukar det stå en kille med grönt och hår och röka. Han ser lite farlig ut när han sneglar skeptiskt på de som går förbi. Men äsch, vad vet jag. Han kanske bara håller utkik efter en ny kompis. Jag tänker bestämma mig för det.

Det luktar sprayfärg i vår lägenhet. På gården utanför står ett par i batikbyxor och dreads och sprayar en grafittimålning. Det känns nästan lite klyschigt. På andra sidan huset, på gatan, bullrar byggmaskiner och grävskopor. Det är ett ljud jag kommer få vänja mig vid, säger pojkvännen som bott här lite längre än jag. Som på så många andra ställen i Berlin ska det bli mer kullersten, fler alléer och vackrare fasader. Berlin håller sakta men säkert på att förvandlas till en prydlig, rik och ren stad. Det verkar åtminstone vara tanken.